KVINTESSENS kvin1täsaŋ4s l. -es-, l. -än4s (quintessa´ns Weste; qvinntässä´nns l. qvintässánngs Dalin), r. l. m. l. f.; best. -en ((†) i best. anv. utan slutart. Högström Lapm. 163(1747), Hasselquist Resa 567(1752)); pl. -er.
Ordformer
(förr äv. skrivet q-. -essans 1807—1897. -essence 1734—1887. -essens 1736 osv. -essents (-enz) 1786—1845. -essentier, pl. 1846)
Etymologi
[jfr t. quintessenz, fr. quintessence, av mlat. quinta essentia, det femte grundämnet, eter, till lat. quintus, den femte (se KVINT, sbst.1), o. essentia (se ESSENS)]
1) (i sht i äldre fackspr.) den väsentliga beståndsdelen av ett ämne i koncentrerad form; (fin l. kraftig) essens; extrakt. Qvintessencen af opium, som brukas at giöra sömn, ladanum. Serenius H h 2 a(1734). Man hade .. (i den äldre farmakopén) qvintessentier, uti hvilka man ansåg sig hafva alla extrahendens väsendtligaste delar fullkomligt fria från alla främmande inblandningar. Nyblæus Pharm. 284(1846). Cannelin(1921).
2) i allmännare anv.: det väsentliga l. bästa av ngt (i kort l. sammanträngd form), musten l. märgen l. kärnan l. summan av ngt; nästan bl. i best. form. Tjäderflott hålla .. (lapparna) för quint essence af all smörjelse. Högström Lapm. 163(1747). Det är sjelfva Qvintessencen, sjelfva Blomman och Kärnan af urgamla Svenska friheten, att få oqvalt .. behålla det man lagligen .. bekommit. Crælius TunaL 509(1774). Bröllop och äktenskap hägra nog ofta för en ung flicka som själva kvintessensen i livet. SvD(A) 1930, nr 63, s. 10.
