LABIL labi4l, adj. -are. adv. -T.
Etymologi
[jfr dan. o. t. labil, eng. o. fr. labile; av senlat. labilis, glidande, slipprig, avledn. av lat. labi, glida, falla; jfr LAPSUS]
1) fys. o. mek. om jämvikt: osäker, instabil; om kropp: som har osäker jämvikt. Fock 1Fys. 47 (1853). En kropp säges befinna sig i .. labilt (jämviktsläge), om den för någon af de möjliga oändligt små vridningarna fortsätter rörelsen, äfven då den släppes, och slutligen intager ett nytt jämnviktsläge. PedT 1901, s. 190. De mest labila områdena i jordskorpan, geosynklinalerna .., ha .. vid olika tillfällen gripit in öfver kontinentalblockens randområden. 2NF 36: 1157 (1924).
2) kem. om kemisk förening l. substans: som lätt undergår förändring med avs. på sin kemiska sammansättning l. atomgruppering. 2NF 18: 834 (1913). Labilt bunden syrgas. Därs. 27: 1467 (1918). Klorofyllet, hvilket .. betraktas som en i högsta grad labil substans, som inom kort undergår kemisk förändring och förstöres. BotN 1919, s. 186.
3) (i sht i fackspr.) bildl. Rätten har i människohand alltid ett labilt jämviktsläge. Quennerstedt StrSkr. 2: 222 (1904, 1919). — särsk.
a) om rådande förhållanden, situation, läge o. d.: osäker, vacklande, som när som helst kan förändras; som saknar stadga. Det intima memoarförfattandet .., som hängde oupplösligt samman med hem och familjeliv, är otänkbart i en labil tid som vår. SvD(A) 1929, nr 117, s. 10. Den mycket labila inrikespolitiska situationen. SvTidskr. 1931, s. 261. SvD(A) 1933, nr 237, s. 13.
Avledn.: LABILITET, r. särsk.
2) (i sht i fackspr.) till 3.
