LAXA lak3sa2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING.
i sht byggn.
1) hopfoga (bjälkar l. dyl.) medelst laxstjärtar (se LAX-STJÄRT 2); i p. pf. äv. i adjektivisk anv., om fog l. dyl.: hopfogad på detta sätt; äv. i uttr. laxa en bjälke o. d. i en annan. Björkman (1889). Fatab. 1921, s. 135. Laxade knutar. Därs. 1925, s. 82. Träbjälkar i takstolar o. s. v. förbindas ibland med varandra genom laxning. 3NF 12: 893 (1930).
2) [efter motsv. anv. av LASKA, v.1] foga en bjälke l. dyl. med långsidan längs en annan bjälke l. dyl. (gm att i den ena bjälken huggna ”hak” l. ”tänder” inpassas i mot dem svarande fördjupningar i den andra bjälken); äv., i uttr. laxad bjälke, om på dylikt sätt förstärkt bjälke (vanl. använd till bärbjälke). Laxade bjelkar. Rothstein Byggn. 458 (1859). Därs. 467. UB 1: 325 (1873).
Särsk. förb. (till 1; i fackspr.): LAXA IHOP 10 04, äv. TILLHOPA040 l. 032, äv. HOP4. sammanfoga (bjälkar o. d.) gm laxning. Björkman (1889). jfr HOPLAXA.
