LETARGI let1argi4 l. le1-, i Sveal. äv. -ji4, stundom -ʃi4, r. l. f.; best. -en l. -n. Anm. Ordet förekommer i lat. form med lat. böjning hos BOlavi 9 b(1578: Letargiam).
Ordformer
(let(h)argi(e) 1777 osv. lithargie 1758)
Etymologi
[jfr t. lethargie, eng. lethargy, fr. léthargie; av lat. lethargia, av gr. ληϑαργία, till gr. λήϑαργος, glömsk, ss. sbst.: sömnsjuka, av λήϑη, glömska, o. ἀργός, ἀεργός, trög, sysslolös, till ἀ- (jfr AFASI, IN-, prefix2, O-) o. ἒργον, värk (jfr ENERGI,VÄRK,n.)]
1) med. långvarig(t), sömnliknande slöhetstillstånd l. dvala, varur individen bl. med svårighet o. för en kort stund kan väckas. Martin Bensj. 39(1782). Collin Ordl.(1847). DuodSanal.(1885). — särsk. (föga br.) i utvidgad anv., om långvarig sömn l. dvala hos vissa djur. Thorell Zool. 1: 34(1860). jfr: Rörande djurens torpiditet (dvs. dvala) anmärker .. (en viss) förf. att Grodors och Ödlors lethargie kan fortfara hela mansåldrar, utan att de dö. Nilsson ÅrsbVetA 1829, s. 64.
2) i bildl. anv. av 1: slöhet, håglöshet, försoffning. At bringa konungen uti Spanien utur sin lithargie, vore nödigt at skaffa honom en gemåhl. Höpken 2: 527(1758). Fattigdom skapar letargi. SvTidskr. 1930, s. 317.
Avledn.: LETARGISK, adj. som har avseende på l. sammanhänger med l. liknar letargi.
2) (mindre br.) till 2; äv. om person: slö, försoffad. Ett par timmars tyst och lethargisk förtviflan. Almqvist Smar. 397(1845). Ekbohrn(1904; om person).
SAOB
