publicerad: 2019
VÄRK vær4k, sbst.2, r. l. m.; best. -en; pl. (numera bl. i bet. b) -ar (Hoorn Jordg. 1: 41 (1697) osv.) ((†) -er Palmchron SundhSp. 330 (1642), Kolmodin QvSp. 2: 93 (1750)).
Ordformer
(vark (w-) 1705–c. 1820 (: vark pullfver). verk (w-, -ck) 1526–c. 1830. värk (w-, -ch, -ck) 1597 osv.)
Etymologi
[fsv. värker; motsv. fd., d. værk, fvn. verkr (nyisl. verkur, nor. verk), feng. wærc; i avljudsförh. till VERK, sbst.1 — Jfr VÄRKA, v.2]
om ihållande mer l. mindre kraftig, molande l. gnagande l. skärande fysisk smärta; särsk. i förb. med prep.-uttr. inlett av (ut)i angivande var smärtan är lokaliserad; i sht förr (jfr dock b) äv. dels om mer l. mindre plötslig l. momentan (stickande l. svidande), smärtförnimmelse (förr särsk. i uttr. flygande värk (se FLYGA 4 a), rännande värk (jfr RÄNNA, v. 9 c ε)), dels om plats l. område för värk; äv. om lidande av psykisk art. Reumatisk, kronisk, svår värk. Ha värk i huvudet, magen, hela kroppen. Hon fick tabletter mot värk. Ingen dödh skall sedhan wara, icke heller gråter, ey heller roop, ey heller någhon werck wardher meer. Upp. 21: 4 (NT 1526). Så haffuer och min b(ror) .. legedt till sengs vtj 8 dager af en werk vtj sitt knä. HB 2: 264 (1594). För Sijdesting är för gott funnet Chamilleblom(m)er .. uthi färsk Koomiölck kokat, och i een lijten Säck lagd, något uthtryckt, och på Wercken lagdt. Lindh Huuszapot. 165 (1675). En rännande wärck i Låren och Axlarna. Tranæus Medewij 39 (1690). När en droppe (modersmjölk) drypes i ögat, bör ingen wärk eller retande kännas deraf. PH 6: 3863 (1755). Ligga på tåget och skaka genom nattmörkret timme efter timme, ensam med de förfärliga tankarna och de ristande värkarna i hjärtat. Öberg Makt. 2: 179 (1906). Omsider somnade jag ifrån värken, och när jag vaknade morgonen därpå var allt som vanligt igen. Evander Härl. 50 (1975). — jfr ANSIKTS-, BRÖST-, BUK-, DOV-, FLYG-, HJÄRT-, HUVUD-, KNÄ-, KRAMP-, LED-, LÄND-, MAG-, MOL-, MUSKEL-, RYGG-, SMÅ-, TAND-, TRÄNINGS-, VISCERAL-, VÄXT-VÄRK m. fl. — särsk.
a) i förb. med mer l. mindre likbetydande sbst., särsk. sveda (se SVEDA, sbst.1 b). OPetri 1: 73 (1526). (Visheten) gör honom werck och wedermödho medh sijn tuchtan. LPetri Sir. 4: 19 (1561). En siuk, som ligger i werk och wånda. Spegel Pass. 399 (c. 1680). Fast det än kunde hända, at deras wärck och pijna een eller annan weku deraf (dvs. av Medevivatten) lisades, ligger lell siukdomen qwar. UHiärne Underr. 16 (1702). Dödstrött och genomfrusen kom jag hem, kände mig som en enda värk och plåga, somnade inte förrän långt in på natten. DN(A) 26/10 1958, s. 3.
b) i individuell anv.: av smärta åtföljd (kraftig) sammandragning av livmodern i samband med förlossning; vanl. (o. numera nästan bl.) i pl. Hon födher förr än hon fåår någhon werck. Jes. 66: 7 (Bib. 1541). (Att suga på russin) befordrar en mycket lätt födsel, utan ringesta swårighet eller swåra wärkar, hwarmed andre Qwinnor äro beswärade. Bruno Gumm. 47 (1762). Demonstrerandet hade .. haft det goda med sig att värkarna satte igång och strax efter midnatt födde hon sin förste och ende son. Jonasson Hundraår. 31 (2009). — jfr BARN-, FÖDSLO-, FÖR-, FÖRLOSSNINGS-, KRYST-, SVED-VÄRK o. BEREDELSE-, EFTERBÖRDS-, KOST-VÄRKAR m. fl.
Ssgr: (b) VÄRK-ARBETE~020. förlossningsarbete; jfr födslo-arbete. De förlossningskomplikationer som medföra de största riskerna i fullgången tid äro dåligt värkarbete, bäckenförträngningar (osv.). DN(A) 18/3 1942, s. 4. —
-BRUTEN, p. adj. som lider l. har lidit av (o. är nedbruten av) (svår) värk; äv. om kropp(sdel): försvagad l. vanställd av (svår) värk; jfr -full. Mat. 4: 24 (NT 1526). Wärk-brutne krymplingar, borttagne, halte, blinde / .. / De fyllde gatan up. Kolmodin QvSp. 2: 112 (1750). Svaga och värkbrutna händer har svårt att hålla i tunna glas och bestick. RådRön 1989, nr 9, s. 22.
Avledn.: värkbrutenhet, r. l. f. Nu orkar han intet stoort bruk hantera, för werkbrutenheet och fattigdom. VDAkt. 1676, nr 241. —
-FRI. som ej är förenad med l. medför värk; äv. (o. numera vanl.) om person: fri från värk; jfr fri, adj. 27. DA 28/11 1833, s. 4. Sensvulster .. äro särdeles fasta och hårda, oömma och värkfria. Wretlind Läk. 1: 116 (1893). Det blev min räddning, sa Christer som var nyopererad, utskriven och värkfri efter en vecka. DN 19/5 2014, Allm. s. 20. —
-FULL. (numera bl. tillf.) som är förenad med l. präglad av värk; äv. om person: värkbruten. HH 20: 142 (c. 1560). Hon är så förlammad, halt och wärkfull, att hon hwarken kan gå, eller sig födan förskaffa. VDAkt. 1697, nr 161. De så vanliga följderna af sjukdomen (reumatism) med stela och vid alla väderskiften värkfulla leder. Wretlind Läk. 6: 94 (1898). —
-LINDRANDE, p. adj. som lindrar värk; jfr -stillande. Aken Reseap. 25 (1746). Flugblomster .. äger en stillande, sömngifwande kraft. Utwärtes nyttjad, är den wärklindrande. Linderholm 2: 53 (1803). —
-STILLANDE, p. adj. som stillar värk; jfr stilla, v.1 I 2 a slutet, o. -lindrande. BoupptSthm 1686, s. 68 a (1684). (Getapel) nyttjas jämwäl med fördel til omslag, såsom fördelande och wärkstillande. Linderholm 2: 166 (1803). —
-STUNGEN, p. adj. (numera bl. ngn gg) som har drabbats av värk; jfr stinga, v. I 12. (En solstråle) väcker de värkstungna ur morfindvalans glömska till besinning och smärtor. AB 4/11 1884, s. 4. —
SAOB
Alfabetisk lista
Spoiler title
Spoiler content