LINEAMENT, r. l. m. (Rydelius Förn. 17(1737), Björkman(1889)) l. n. (Dalin(1853), WoJ(1891)); best. -et; pl. = l. (ss. r. l. m. alltid) -er.
Ordformer
(linea- 1635—1891. linia- 1749—1846)
Etymologi
[jfr t. o. eng. lineament, fr. linéament; av lat. lineamentum, till lineare (se LINJERA)]
(†) vanl. i pl.
1) ansiktsdrag, drag (se d. o. I 27). Schroderus Os. 2: 242(1635). (G. F. Gyllenborgs) ädla lineamenter afspeglade med hastiga skiften alla själens rörelser. BL 5: 306(1839). Feilitzen Wern. 103(1874). WoJ(1891).
2) i allmännare anv.: grunddrag, drag, grundlinje, kontur; i pl. äv.: konturteckning, grundritning. Bådhe på Längd och på andre Kroppsens Lineamenter war (han) honom nästan lijk. Schroderus Os. 2: 707(1635). (Murarna) visa tydligen tvenne sidor och lineamenterna till den tredje af den tresidiga korväggen. VestmFmÅ 3: 9(1874). WoJ(1891).
SAOB
