LINGVIST liŋvis4t, stundom liŋgv-, m.||ig.; best. -en; pl. -er.
Etymologi
[jfr t. o. eng. linguist, fr. linguiste; till lat. lingua, tunga, språk, av ä. lat. dingua, rotbesläktat med TUNGA (kroppsdelen). — Jfr LINGVAL]
1) (†) språkkunnig person; jfr 2. Schroderus Dict. 156 (c. 1635). Den H. Ande .. gjorde af .. (apostlarna) Philosophos och Philologos, eller Linguister. Rydén Pontoppidan 74 (1766). Schück (1854). särsk. ss. viss ämbetsmannatitel. (Ödell blev) Dolmesker (dvs. tolk) uti det italianiske, fransösiske och engelske språket .. 1617; ”lingvist” i samma språk .. 1621. 2SvBL 1: 658 (cit. fr. 1621).
2) språkv. språkforskare, språkman; numera företrädesvis om språkhistoriker, motsatt: filolog; i fråga om ä. ex. ofta svårt att skilja från 1. KOF II. 1: 28 (1650). Språkmästaren är sällan vetenskaplig linguist, linguisten har sällan en utbildad språkfärdighet. Verd. 1886, s. 65. Det är kanske ingen slump, att .. (W. v. Humboldt under sin vistelse i Rom) från filolog blef lingvist. Bergqvist o. Kjederqvist Ziegler 263 (1900). —
