LYRA ly3ra2, sbst.3, r. l. f.; best. -an; pl. -or.
Etymologi
[sv. dial. lyra, lira; jfr d. lyre, nor. lyr; till sv. dial. lira, vrida omkring, vända ögonen livligt, vifta på svansen (”veven”), slå l. kasta bollen i båge, d. lyre, dan. dial. lire, kasta bollen i båge; till LIRA, sbst.2, av t., nt. liren, t. leiern, vrida, veva. — Jfr LYRA, sbst.4]
i bollspel: utslungande (med bollträ l. dyl.) l. kastande av boll (som skall fångas av ngn medspelare) i en bågformig bana i luften; ofta övergående i bet.: rörelse av boll utslungad på dylikt sätt, bana som dylik boll beskriver, boll utslungad på dylikt sätt; tillf. äv. i utvidgad anv., i fråga om ett liknande kastande av (”bollande” med) annat föremål än en boll. Ge, ge upp, kasta, slå, hysta, fånga, taga en lyra. Kasta, slå, taga lyra. En hög, låg, lång, kort, vacker, grann, präktig lyra. Schroderus Dict. 8 (c. 1635). Slå vackra lyror. TIdr. 1881, s. 16. Man kastade lyra med smörgåsarna. TurForskn. 3: 172 (1918). — jfr BAK-LYRA.
Ssgr: A: LYR-BOLL. (lyr- 1905 osv. lyre- 1725) bollspel varvid bollen kastas i lyror avsedda att fångas av ngn medspelare; särsk. om visst sydsvenskt bollspel som liknar långboll, ”söt och sur”. Münchenberg Scriver Får. 124 (1725). —
B (†): LYRE-BOLL, se A.
SAOB
