MACHIAVELLISM mak1iav1älis4m, äv. -el-, r. (l. m.); best. -en.
Ordformer
(äv. macchi-; förr äv. -velism)
Etymologi
[jfr t. machiavellismus, eng. machiavelism, fr. machiavélisme; till MACHIAVELLI (se MACHIAVELLISK)]
om den av Machiavelli framställda åsikten att en furste i sitt handlande framför allt bör begagna klokhet o. list utan några som helst moraliska hänsyn; svekfull o. listig statskonst; äv. allmännare: handlingssätt l. tänkesätt som överensstämmer med denna åsikt; svekfullt o. trolöst uppförande. Vid sednare tiders uplysning, kan man väl icke, i något Christeligt Rike, alfvarsamt yrka Macchiavellismen. Schönberg Bref 3: 33(1778). Det fördärv, egoistisk Macchiavellism bringar över andra och sig själv. Sylwan (o. Bing) 1: 243(1910). Grimberg VärldH 7: 435(1936). —
