[jfr t. manquement; av fr. manquement, vbalsbst. till manquer (se MANKERA)]
1) (†) brist (på ngt) (jfr BRIST, sbst.1 II 1); avsaknad; särsk. i sådana uttr. som mankemang på l. av ngt, brist på ngt; i mankemang av ngt, i brist på ngt. RP 8: 741(1641). Gönom manquement aff vedh till mitt tegelbruks fortsättiande. OxBr. 10: 155(1648). At .. et stort manquement på Amunition nu förspörjes. HC11H 10: 10(1667). Jag måste .., i menquement af penningar, tigga. KKD 12: 393(1748).
2) (numera bl. tillf. med anslutning till 3) förhållande(t) att ngn visat sig försumlig; försummelse (se d. o. 4). Skall aldrigh något manquement vara hoss migh, att jagh ju altiidh skall beflita migh om min devotion igen. OxBr. 10: 318(1631). Att .. få Gref Tessin näpst för manquement emot Majestätet. HSH 7: 293(c. 1800). Topelius Dagb. 4: 113(1840). Att man i allmänhet tyckte det vara svårt att skrifva på betyget, om arbetaren blifvit afskedad på grund af något mankemang. TT 1887, s. 26.
3) (ngt vard.) fel; missförhållande; bristfällighet; krångel (se d. o. 8); äv., med försvagad bet., i uttr. utan (ngt) mankemang, utan hinder, friktionsfritt. Att hwarcken i .. (myntets) wicht eller fijnheet någon manquement tillåtas måtte. Stiernman Com. 3: 252(1664). (Det) kom .. ett mankemang i ångstyrinrättningen, så att ångaren måste kasta ankar. GHT 1897, nr 19, s. 3. Brevbäringsturerna under helgerna ha .. gått utan något mankemang. SvD(A) 1930, nr 1, s. 6.
SAOB
