MASKULINUM mas4kɯ~li1num l. -ku~, l. 30~20, n.; best. -inet; pl. -iner l. (med lat. ändelse) -ina; l. MASKULIN mas4kɯ~li1n l. -ku~, l. 30~2, äv. 104, n.; best. -et; pl. -er, ngn gg = (Rydberg i SvTidskr. 1873, s. 521,LoW(1911)).
[jfr t. maskulinum; av lat. masculinum ss. grammatisk term, n. av masculinus (se MASKULIN, adj.)]
1) språkv. genus som omfattar de substantiv vilka (grammatikaliskt) ersättas av pron. ”han”. Borelius Sacy 58(1806). Maskulinum användes ofta, då det blott gäller att beteckna, att fråga är om ett lefvande (personligt) väsen. Beckman SvSpr. 26(1904).
2) språkv. substantiv med maskulint genus. Swedberg Schibb. 120(1716). Som .. beteckning på ”den onde” måste .. (ordet ”skam”) rubriceras som maskulinum. 3SAH 6: 237(1891).
4) (i sht skämts.) om man (l. varelse av hankön); äv. om man med särskilt betonande av det manliga draget hos honom. Helsningar till alla bekanta, masculinerna & femininerna. Tegnér (WB) 7: 243(1831). (Heidenstam) var ett utpräglat maskulinum. Laurin 3Minn. 36(1931). särsk. (tillf.) koll., om de manliga medlemmarna av ett sällskap o. d. Antalet af maskulinum och femininum befanns lika. Carlén Klein 144(1838).
