MEDDELELSE me3d~de2lelse, äv. (i vissa trakter) mä3d~, r. l. f.; best. -en; pl. -er.
(med väsentligen samma bruklighet som motsv. anv. av MEDDELA; jfr dock anm. nedan) vbalsbst. till MEDDELA.
1) till MEDDELA 1. Du skall se, huru Han .. förstår att ”älska fram” kärlek ur ett menniskohjerta genom meddelelse af sin kärlek. Rudin 1Evigh. 1: 662 (1867, 1878); jfr 2.
3) till MEDDELA 3, 4, = MEDDELANDE 3. Carlson Hist. 2: IV (1856). Ordens första och väsentliga betydelse ligger däri att de äro ett redskap för meddelelse. UVTF 26: 7 (1880). Ytterlig försiktighet präglar meddelelserna (från J. Cederhielm i hans ryska fångenskap). KKD 6: IV (1912). särsk. (†) övergående i bet.: kommunikation l. förbindelse l. kontakt (med ngn). Detta motstånd (mot rådet på 1672 års riksdag) hos ständerna egde icke rum utan meddelelse med konungen. Carlson Hist. 2: 378 (1856). Därs. 4: 7 (1875). — Anm. Ordet, som stundom uppfattats ss. danism l. betraktats ss. oskönt (jfr Samtiden 1871, s. 714, Cederschiöld Verbalabstr. 74 (1908)), användes numera nästan bl. i abstr. bet., företrädesvis ss. förled i ssgr.
Ssgr (till 3): MEDDELELSE-BEHOV. behov att meddela sig med ngn. MoB 2: V (1900). —
-MEDEL. [jfr dan. o. nor. meddelelsesmiddel] medel l. organ som ngn använder för att meddela sig med ngn annan; jfr uttrycks-medel. Claëson 1: 197 (1858). Såsom muntligt meddelelsemedel mellan lärde af olika nationaliteter är latinet i flere fall helt enkelt oanvändbart. LärovKomBet. 1884—85, 1: 88. Språket är .. ett meddelelsemedel. Lundell Rättstafn. 32 (1886). (Arbetsmyrans) antenner äro små under, både som kunskapsförmedlare och meddelelsemedel, ty det är med dem hon ”talar”. Quennerstedt Värld 13 (1904). —
