publicerad: 1943
MED, prep. o. adv. ssgr (forts.):
(I 4) MED-SORG. [jfr d. medsorg] (i vitter stil, mera tillf.) starkt medlidande. LejonkDr. 194 (1688). Fröding Reconval. 40 (c. 1908). —
(I 6 c, 11 e) -SPEL. (mera tillf.) om spel av partner; äv. bildl. RP 8: 752 (1641; bildl.). Söderhjelm Upps. 39 (1903). —
(I 6 c, 11 e) -SPELANDE, p. adj. ofta bildl.; ofta i substantivisk anv. Möller 1: 80 (1745). 3SAH 6: 95 (1891; bildl.). —
(I 6 c, 11 e) -SPELARE. [jfr t. mitspieler] person som spelar med i ngt; särsk.: (ngns) partner l. moatjé i spel; ofta bildl. Labetspeel B 1 b (1683; i bild). Korten blandas vanligen (i vist) under gifningen af gifvarens medspelare. Hagdahl Fråga 13 (1883). NordIdrL 1900, s. 180 (i fråga om fotbollsspel). Restaurationen efter 1814 återgav påven rollen av politisk medspelare. Fehrman OrientK 62 (1920).
(I 6 c) -STALLBRODER. [fsv. mädhstalbrodhir] (†) kamrat. RA I. 1: 286 (1540). Schroderus Sleid. 48 (1610). —
(I 6 c) -STIFTARE. Atterbom Minnest. 2: 419 (1839). (K. V. Spångberg) var medstiftare af Svenska journalistföreningen 1902. 2NF 38: 455 (1926). —
(I 6 c) -STRIDARE. [jfr t. mitstreiter] (†) stridskamrat, medkämpe; äv. bildl. Filem. 2 (NT 1526; ännu i Melin HelSkr. (1864)). Wingård 2: 146 (1832). —
(I 3, 6) -STRYKA. gå åt, förbrukas; dö; stryka med; numera bl. tillf., företrädesvis i p. pr., p. pf. o. ss. vbalsbst. Polyfem I. 22: 3 (1810). —
(I 6 c) -STRÄVANDE, p. adj. (i vitter stil) nästan bl. i substantivisk anv.; jfr med-strävare. Atterbom Minnest. 2: 234 (1855; i substantivisk anv.). —
(I 6 c) -STRÄVARE. (i vitter stil) om person som strävar för ett visst mål l. arbetar med ngt visst o. d. i förh. till annan person med samma mål osv. (i sht ss. dennes konkurrent). Söderhjelm Runebg 2: 10 (1906). —
(I 9) -STRÖM, r. l. m. ström som går i samma riktning som ett fartygs o. d. färdriktning; förhållandet att det råder dylik (gynnsam) ström. SD(L) 1897, nr 96, s. 4. (Ifrån Vouhtujoki bäck) gick färden lätt i medström till Kemiträsk. Fennia XXXIII. 2: 20 (1913). —
(I 9) -STRÖM, adv. (föga br.) = med-ströms. Ramsay VägvFinl. 357 (1895). Landsm. XVIII. 10: 21 (1901). —
(I 9) -STRÖMS, adv. i samma riktning som strömmen i en sjö, ett vattendrag o. d.; i fråga om vattendrag: i riktning utför vattendraget; motsatt: uppför; i fråga om färd på sjö, hav o. d.: i l. vid medström. Lagerhjelm PVetA 1834, s. 16. Sedan (skulle hon) slå vattnet på samma ställe där det togs men medströms. FoF 1914, s. 151. Medströms tar resan (från Rejaf) 11 dagar till Khartoum. Wilhelm Dvärg. 305 (1922). —
(I 10 a) -STÅ. (†) i uttr. medstå ngn, stå på ngns sida, uppträda till ngns stöd o. hjälp. VDAkt. 1684, nr 137. —
(I 10 a) -STÅND, sbst.1 [fsv. mädhstand] (†) förhållandet att stå på ngns sida, uppträda till ngns stöd o. hjälp l. att hava ngn på sin sida osv.; bistånd, stöd, hjälp; äv.: medhåll (i fråga om åsikt, uttalande o. d.). Wij haffue inthet metstondt, huarken aff eder eller andre. G1R 12: 187 (1539). Bremer NVerld. 1: 179 (1853). —
(I 6 c) -STÅND, sbst.2 (förr)
1) om ett samhällsstånd i förh. till annat samhällsstånd. Fryxell Ber. 7: 15 (cit. fr. 1633). RARP 7: 113 (1660). särsk. om de skilda samhällsståndens representationer i riksdagen. RP 6: 480 (1636). I Oktober (1761) försökte borgarståndet att förmå medstånden att ändra sina beslut. Malmström Hist. 5: 118 (1877).
(I 10 a) -STÅNDARE. [fsv. mädhstandare; jfr d. medstander] (†) person som står på ngns sida, uppträder till ngns stöd o. hjälp, ”vän”, anhängare. VDAkt. 1690, nr 430. Serenius Iii 2 b (1734, 1757).
(I 10 a) -STÅNDIG. [fsv. mädhstandogher] (†) som står på ngns sida l. uppträder till ngns stöd o. hjälp. G1R 6: 79 (1529). —
(I 6 c) -STÄMPLARE. (mera tillf.) om person som deltager i ngns hemliga stämplingar o. d. ÄARäfst 44 (1596). —
(I 6 c) -SVARANDE, m.||ig. jur. om person som jämte ngn annan är svarande i ett rättegångsmål. ÅgerupArk. Brev 2/4 1821. —
(I 6 c) -SVENSK. (numera bl. tillf.) om svensk i förh. till annan svensk; nästan bl. i substantivisk anv. Svart Ähr. 52 (1560). —
(I 4, 6 c) -SVÄRJANDE, p. adj. särsk. (förr) rättshist. som deltog i ed ss. edgärdsman; äv. i substantivisk anv. Järta 1: 205 (1832). —
(I 6 c) -SYNDARE. (i sht i vitter stil, mera tillf.)
(I 6 c) -SYNDERSKA. (i sht i vitter stil, mera tillf.) om synderska i förh. till annan syndig människa. Österling Fackl. 77 (1913). —
(I 6 c) -SYSKON, pl. syskon; numera bl. (mera tillf.) i bildl. anv. SthmTb. 11/3 1577. Lönnberg Kåre 231 (1887). —
(I 6 c) -SYSTER. [fsv. mädhsystir] (i sht i vitter stil)
2) om kvinna i förh. till annan person med vilken hon har viss gemenskap (yrkesgemenskap, likartade levnadsförhållanden, trosgemenskap o. d.); äv. allmännare, om kvinna i förh. till annan kvinna; jfr med-broder. Krokius ATrolle D 4 b (1618). Wåra medbröder och medsystrar i trone. Swedberg Cat. 264 (1709). Det är ett misstag att tro, att de amerikanska kvinnorna på alla områden hunnit längre än sina medsystrar i Europa. SvD(A) 1929, nr 208, s. 8. —
(I 6 c) -SÄLLE. (†) kamrat; medbrottsling. Svart G1 97 (1561). Marmontel Bel. 168 (1799; klandrat i JournSvL 1800, s. 502). —
(I 6 c, 11) -SÄLLSKAP. (†) konkret: (ngns) sällskap l. följe. G1R 9: 216 (1534). GullbgDomb. 21/6 1604. —
(I 3, 5) -SÄNDA, -ning.
2) sända (ngt) med ngn ss. bud o. d.; sända (ngt) tillsammans med l. på samma gång som ngt. Schultze Ordb. 3914 (c. 1755). 3SAH 5: 66 (1890). —
(I 6 c) -SÖKANDE, p. adj. om sökande till viss befattning o. d. i förh. till annan sökande; vanl. i substantivisk anv. ProjFörordnTrivialsch. 1760, s. A 2 a. År 1823 anmälde han sig som sökande till en .. professur, ehuru han hade en åtminstone i tjensteålder öfverlägsen medsökande. 3SAH 4: 175 (1889). —
(I 6 c) -SÖKARE, m.||(ig.). (numera bl. tillf.) medsökande. Serenius I 3 a (1734). VDAkt. 1793, nr 395. —
(I 5) -TAGA, -ning.
1) taga l. bringa l. föra (ngn l. ngt) med sig, låta (ngn) följa l. komma med; ha med sig; äv. i mer l. mindre utförd bild (jfr 2, 3, 4); i sht i p. pf. o. ss. vbalsbst. Münchenberg Scriver Får. 146 (1725).
2) bildl.: upptaga l. uppföra (ngt) jämte ngt annat (i förteckning o. d.), vid uppgörandet av beräkning, förteckning o. d. icke utelämna (ngt visst); medräkna, inberäkna; i sht i p. pf. o. ss. vbalsbst. Högsta vinsten af capital finner sin gräns, när den i varornas pris medtager den andel, som tilkommer jordägaren. Holmbergsson Sartorius 17 (1800).
3) (numera knappast br.) bildl., för att beteckna att ngt (i sin helhet) l. viss angiven del av ngt förbrukas l. går åt för visst ändamål l. av viss orsak, med saksubj. angivande det som föranleder förbrukningen osv.: taga i anspråk, kräva (användning av); komma (ngt) att gå åt, förbruka, göra slut på, uppsluka; kosta ngn (ngt); ”taga”; i pass. äv.: gå åt; särsk. med avs. på tid, pänningmedel, näringsmedel, material till ngt o. d.; jfr 4. HC11H 10: 170 (1680). Hvad mycken skog .. til alla byggnader på Landet medtages. PH 6: 4532 (1757). Denna resa kommer att medtaga nära en månad. Retzius BrFlorman 59 (1827). Fullmakten och uniformen medtogo tillsammans nära ett halft års lön. De Geer Minn. 1: 129 (1892). Östergren (1932). särsk.
a) (†) om sjukdom: kräva ss. offer, rycka bort, döda. Är ännu i manna minne, huru månge tusende menniskior åhr 1697 .. af denna Pesten äre medtagne. Lindestolpe Pest. 22 (1711). Styffe Un. 92 (1867).
b) (†) i uttr. medtaga viss kostnad, föra med sig l. draga viss kostnad. SPF 1828, s. 265. SvLittFT 1837, sp. 309.
d) (enst., †) med personsubj.: taga i anspråk. Jag vågar icke, at medtaga Eder dyrbara tid. Arbin ÅmVetA 1781, s. 4.
4) (numera föga br.; se dock b) bildl., för att beteckna att ngt delvis förbrukas för visst ändamål l. förminskas l. försvagas o. d., med saksubj. angivande det som föranleder förbrukningen l. förminskningen osv.: till en viss del (i allm. i skadlig omfattning) förbruka l. göra slut på, taga (hårt) på, gå hårt åt, fara illa med; försvaga; förminska; tära l. slita på; stundom svårt att skilja från 3. VDAkt. 1749, nr 182. (Den inköpta mängden av det märkvärdiga ämnet var) förbrukad utan annan verkan än att hafva betydligt medtagit herrens till Sjövik penningtillgångar. Rydberg Frib. 174 (1857). Hellström NorrlJordbr. 128 (1917). särsk.
a) (†) med avs. på konkret föremål: slita på, förslita, gå illa åt. KrigVAH 1810, s. 130. Som (gjut-)formarne starkt medtagas genom ofta upprepadt bruk, måste de förfärdigas af hårdt material. AHB 123: 22 (1885).
b) (numera mindre br.) med avs. på ngns krafter, hälsa o. d.; äv.: nedsätta, angripa; äv. med avs. på person: uttrötta, utmatta; ”taga”; göra medtagen; ofta närmande sig 3. Bergman ÅmVetA 1768, s. 52. Ålder och sjuklighet begynte medtaga hans krafter. Geijer SvFolkH 3: 449 (1836). Denna underrättelse har i hög grad medtagit honom. Auerbach (1911).
Spoiler title
Spoiler content