MERITORISK mer1itω4risk l. me1-, adj.
Etymologi
[av t. meritorisch, av lat. meritorius, varmed man kan förtjäna pängar, till meritum, förtjänst (se MERIT)]
1) teol. som har avseende på l. innebär l. medför förtjänst. Överloppsgärningar, munkliv och askes förnekas (inom gammalkatolicismen) som meritoriska. Fehrman OrientK 112 (1920). Hellerström Liturg. 6 (1932). (†) (Jesus') i Gud gjorda pulsslag och meritoriska andedrägter hafva gjordt, att jag i hans blod .. får andas, röra mig lefva och vara salig. KyrkohÅ 1912, MoA. s. 104 (1746).
2) [jfr motsv. anv. i t.] (knappast br.) som (blott) tar hänsyn till ngts förtjänster, saklig, objektiv; motsatt: partipolitisk o. d. 2NF (1912).
