SAOL     SO     SAOB     Alla tre   läs på saob.se
SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1944  
MISSKUNDA mis3~kun2da, äv. 040, v. -ade. vbalsbst. -ANDE; -ARE (†, Jak. 5: 11 (NT 1526), Möller (1745)).
Ordformer
(mis- 1526—1932. mids- 1647. miss- c. 1635 osv. -kund- 1526 osv. -kunn- 1647—1790)
Etymologi
[fsv. miskunna, motsv. d. miskunde, isl. miskunna; avledn. av MISSKUND]
(i högre, ofta religiös stil; se dock slutet) refl.: förbarma sig, varkunna sig (över ngn); i p. pr. stundom i adjektivisk (attributiv) anv. utan refl.-pron.: som förbarmar sig, barmhärtig. Gudh miskwnde sigh öffuer mich syndare. Luk. 18: 13 (NT 1526). Dig lefvande, alsmägtige och evige Gud, .. åkalle vi! Miskunda Dig öfver Oss för .. Din Sons .. skul. PH 9: 515 (1771). Han är törstig och väntar då kassan är tom fåfängt på någon miskundande broder. Siwertz Lörd. 79 (1917). — särsk. [jfr Gud sig förbarme] (numera bl. vard., föga br.) i vissa uttr. vari man gm att anropa Gud om barmhärtighet vill angiva ngt ss. förskräckligt. Miskunda dig, Gud! hvilken blixt! Rydberg Sing. 80 (1876). Gud sig nådeligen misskunda, sån't kvinnfolk! Dahllöf Storstygg. 73 (1911).
Avledn. (äv. anslutna till misskund): MISSKUNDELIG l. MISSKUNDLIG, adj.; adv. -en (numera föga br., SynodA), -t (Tranér Anakr. 202 (1830, 1833) osv.). (-delig 1695 osv. -dlig 1653—1937) [fsv. miskunneliker] (i sht i religiöst spr.) misskundsam. SynodA 2: 194 (1653). O Gud, vår Gud, misskundelig, / Vi lyfta upp vår blick till Dig. NPs. 1921, 636: 3. —
MISSKUNDIG, adj. (†) = misskundsam. Migh nådigh och miskundigh war, / Förlåt migh Synder mijna. Ps. 1648, s. 230; jfr Ps. 1695, 252: 2. —
MISSKUNDSAM, adj.; adv. -T. (-kun- 1575—1765. -kund- 1531 osv.) [fsv. miskunsamber] (i högre, ofta religiös stil) som visar l. har misskund (med ngn), barmhärtig; förr äv. om gärning: barmhärtig. (Jag) bedher tich trösteligha at tu epter samma titt löffte werdughas wara mich miskundsam och nådeligh. Mess. 1531, s. B 1 b. Miskunsamma gerningar. KOF 1: 246 (1575). Heidenstam Svensk. 1: 23 (1908).
Avledn.: misskundsamhet, r. l. f. [fsv. miskunsamhet] (i högre, ofta religiös stil) Forbarma tich gudh offuer mich epter thina stora miskundsamheet. Mess. 1531, s. C 1 b. Östergren (1932).
misskundsamlig, adj.; adv. -en (†, RARP 6: 245 (1657)). [fsv. miskunsamliker] (†) misskundsam, barmhärtig; i sht om gärning. Miskundsambligha gerningar. LPetri KO 57 a (1561, 1571). KOF 3: 56 (1682).
Spoiler title
Spoiler content