publicerad: 1944
MISSTÄNKA mis3~täŋ2ka, v. -er, -te, -t, -t. vbalsbst. -ANDE, -ELSE (†, G1R 1: 37 (1522), GlTer. 10 (c. 1550)), -NING (†, Wollimhaus Syll. Aa 9 a (1649), VDAkt. 1791, nr 357); -ARE (†, Helsingius (1587), Dalin Arg. 2: 454 (1734, 1754)).
Ordformer
(mis- 1522—1644. miss- (-sz-) 1539 osv.)
Etymologi
[fsv. misthänkia, motsv. d. mistænke; jfr mht. missedenken, tänka falskt, misstaga sig; avledn. av MISS-TANKE l. sammansatt av MISS- o. TÄNKA]
1) hysa misstanke l. misstankar mot (ngn l. ngt); hålla det för möjligt l. sannolikt att ngn är skyldig till ngt l. att ngn l. ngt är ngt förkastligt l. farligt l. mindre lämpligt o. d.; hålla det för sannolikt att det icke står rätt till med (ngt); vara misstänksam mot (ngn l. ngt); äv.: betvivla l. ifrågasätta (ngt). Misstänka ngn för (förr äv. om) ngt. Han misstänktes för att ha satt eld på huset. Hur kan du misstänka mig så? Misstänka ngns avsikter. At han sina hustru mistencker (för otrohet). 4Mos. 5: 14 (Bib. 1541). Man misztänckte honom (dvs. Manlius) ther om, at han trachtade efter Regementet. Schroderus Sleid. 29 (1610). Ett deltagande, hvars uppriktighet vi hvarken kunna eller böra misstänka. Tegnér (WB) 4: 91 (1823). Varje akut febersjukdom måste från början misstänkas för att vara en smittosam sådan. Salén Infekt. 186 (1933). särsk.
a) (†) ss. vbalsbst. -else med passiv bet.: förhållande(t) att (med skäl) misstänkas (för ngt). Vthan all mistenkilsze tijl stempling eller vpresninger emott hans nade och rikit. G1R 4: 433 (1527). Därs. 5: 16 (1528).
b) i p. pf.
α) som man misstänker (för ngt). OPetri 4: 305 (c. 1540). Carl Knutsson gjorde sig ganska misstänkt för delaktighet i .. (Engelbrekts) mord. Botin Utk. 681 (1764).
β) i rent adjektivisk anv.
α') ägnad att väcka misstankar; som inger misstro; tvivelaktig, dubiös, ”obskur”, suspekt. Han är en misstänkt figur. Saken är l. synes (vara) misstänkt. Det ser mycket misstänkt ut. Thet som haffuer giortt för:de Lodwich Korff och hans sach misstenckt. UpplDomb. 3: 128 (1582). Hastigh rijkedom giör mannen misztänkt. Grubb 316 (1665); jfr α. Den unge skalden (dvs. Goethe) var misstänkt i egenskap av regeltrotsande geni. Böök 4Sekl. 29 (1928).
β') (†) misstänksam. Effter högb:te vår käre son (Erik) ähr aff natur eliest någet mistencht, så (osv.). G1R 29: 525 (1560). Också betraktades vi med misstänkta eller åtminstone undrande blickar. Nyblom Bild. 178 (1864).
2) med obj. (särsk. att-sats) betecknande ngt som utgör innehåll i en misstanke: hålla (ngt otillbörligt) för möjligt l. sannolikt; ofta allmännare l. bildl.: förmoda, ana, gissa. Huilkit tog (dvs. dock) icke mærker tiil nogot got vtan snarare til mistænkilse at j haffue ther med nogot annat i sinnet. G1R 1: 37 (1522). Hvadh härunder ligger, kan lätteligere misstenkias ähn med grundh heller fulle sanning seijas. AOxenstierna 2: 278 (1616). Man har sett misstänkas, att alltsammans (dvs. allt i Rudbecks Atlantica) är en uppdiktning, gjord med berådt mod. Atterbom Minnest. 1: 169 (1847). Man kan misstänka, att .. (seden med duskålen) sammanhänger med det fornnordiska fostbrödralaget. Nilsson FestdVard. 43 (1925).
3) (†) missuppfatta l. misstycka (ngt). Jag beder E. Hd ödmiukeligen, at E. Hd icke ville misstänkia, at iagh uthi supplicatzet till H. K. Ma:tt talar om min hustrus liffztidh, lijka som iag tänker för långt fram. OxBr. 12: 355 (1613).
4) (†) bli l. vara förargad på (ngn) för (ngt). Jagh beder tiänstligen, att Richzcantzleren ville migh iche mistencka, ath jagh honom så dristigdt herom bemödhar. OxBr. 11: 120 (1644). Ekeblad Bref 1: 355 (1654).
Ssgr (till 1): A (†): MISSTÄNK-FULL, se C.
B (†): MISSTÄNKO-ANDE. (misstänkio- 1541—1703. misstänks- 1732) om misstänksamhet. När en mistenckio ande vptender en man, at han mistencker sina hustro (för otrohet). 4Mos. 5: 30 (Bib. 1541). Kolmodin QvSp. 1: 276 (1732).
C (†): MISSTÄNKS-ANDE, se B. —
-FULL. (misstänk- 1735—1750. misstänks- 1799) full av misstankar, misstänksam; äv. i utvidgad anv., om påstående o. d. Kling Spect. Tt 3 a (1735). VDAkt. 1799, nr 36. —
-LÖS. (†) i uttr. misstänkslös av ngt, som icke misstänker l. anar ngt. (De två människor) Som sofva misstänkslöse af all fara. JGOxenstierna 4: 142 (1815).
D: MISSTÄNKT-FÖRKLARA, -ing. särsk. (i fackspr.): förklara (en lantgård o. d.) misstänkt för att vara nedsmittad av viss sjukdom. Misstänktförklarad egendom. SFS 1925, s. 415.
Avledn. (till 1): MISSTÄNKLIG, adj.; adv. -a (†, Linc. (1640; under suspiciose)), -en (†, KyrkohÅ), -t (Björkman (1889)). (-tän(c)k- 1635 osv. -tän(c)ke- (-ten-) 1539—1889. -ligit, n. sg. 1626—1635) [jfr fsv. omisthänkeliker, som icke ger anledning till misstanke, ävensom fsv. mistenkelighin, misshaglig (möjl. felaktigt för mistekkelighin); jfr äv. d. mistænkelig]
1) (utom i ssgn misstänklig-göra numera bl. i Finl.) ägnad att väcka misstankar, suspekt, dubiös, misstänkt, betänklig. KyrkohÅ 1909, MoA. s. 79 (1539: misstenckeligen, adv.). Migh ähr och den Oldenburgische Legation någott misstänckeligh. HSH 24: 203 (1631). Misstänkelige och oloflige sammankomster. PH 15: 364 (1793). Att individer med misstänkliga afsikter hade dykt upp här och där i trakten. Söderhjelm Brytn. 325 (1901). En och annan misstänklig individ. NordT 1925, s. 278.
Ssg (till 1): misstänklig-göra, v., -else (AB 1896, nr 245, s. 3). [jfr d. mistænkeliggøre] väcka misstankar mot (ngn l. ngt), göra (ngn l. ngt) misstänkt. Samtiden 1873, s. 13. När sakskälen tryta brukar man tillgripa metoden att misstänkliggöra motståndarens innersta motiv och syften. SvD(A) 1929, nr 340, s. 5. —
MISSTÄNKSAM, adj. (-tän(c)k- 1675 osv. -tän(c)kt- 1711—1746) [jfr d. mistænksom]
1) fallen för misstankar; som hyser misstankar (mot ngn l. ngt); äv. i utvidgad anv., om blick, min o. d. Schouten Siam 40 (1675). Girigheten giör honom vantrogen, misstäncksam och grym. Ehrenadler Tel. 90 (1723). Ett par spelande, sneda ögon tittade misstänksamt fram ur ett plussigt, gult ansikte. Gripenberg Powell SällsHemv. 135 (1930). jfr o-misstänksam.
2) (numera bl. tillf.) ägnad att väcka misstankar, misstänkt. Brask Pufendorf Hist. 267 (1680). Skepps-Clareraren Hans Lovalls, Länsmannen Frantz Lovalls och Båt-Skepparen Lundgrens förhållande är altså högst misstänksamt. TörngrenMål. 86 (1801). Didring Malm 2: 79 (1915).
misstänksamlig, adj. (†) till misstänksam 2: ägnad att väcka misstankar, misstänkt. BtFinlH 4: 36 (1563). —
MISSTÄNKTHET, r. l. f. (mera tillf.) till 1 b β α': förhållande(t) att vara misstänkt l. suspekt. NordT 1892, s. 92.
Spoiler title
Spoiler content