SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1944  
MISS- ssgr (forts.):
MISS-SNILLE. (†) misslyckat snille. Thorild (SVS) 1: 56 (1781).
-STEG, n. (†) förhållande(t) att stiga fel l. miste, felstigning; ofta bildl.: felsteg (se d. o. 2 (b)). Kolmodin QvSp. 1: 224 (1732; bildl.). Rydelius Förn. NFöret. 1 (1737; bildl.). Hans miss-steg och förseelser. Richardson Krigsv. 1: 6 (1738). På somliga ställen var stigen så tvärstupande, at han (dvs. min häst), med et enda misssteg, störtat sig til döds. Ödmann MPark 245 (1800). ÖoL (1852).
-STIGA. (†) refl. l. intr.: stiga fel l. miste. Lind (1738; refl.). Nordforss (1805; intr.). Han miss-steg sig och föll. Meurman (1847).
-STYRA, -else (Dahlgren osv.). styra (ett land) på ett dåligt sätt, vansköta styrelsen av (ett land); i sht i p. pf. o. ss. vbalsbst. -else. Dahlgren Stanley 1: 11 (1890). Till följd af de sista kejsarnes misstyrelse rådde .. (i Konstantinopel) förvirring och upplösning. Boëthius HistLäsn. 2: 330 (1898). Den frihetsglödande patriotiska advokaten .. från ”kung Bombas” misstyrda Sicilien. SvD 1901, nr 213, .s 6. —
-STÄLLA, -ning (Lind, SkandTTandläk.).
1) (†) anbringa l. använda (ngt) på orätt plats. När de Krafter, hvaraf Samhällets Lif upkommer, Missställas, så är det omöjligt at det ej skulle skakas och oroas. Thorild Gransk. 1784, 1: 61.
2) tandtekn. komma (en tand) att intaga en felaktig ställning; ss. vbalsbst. -ning äv. konkretare. Afgjutningar af käkar med misställning af visdomstanden. SkandTTandläk. 1888, s. 83. OdontT 1896, s. 185.
3) (†) försätta (ngn l. ngt) i en belägenhet som kommer honom osv. att framstå i falsk dager; vanställa l. misspryda (ngn l. ngt). (Gudstjänsten blev) efter hand så missstäld med hvarjehanda åthäfvor och påfund, at (osv.). Bælter Cerem. 7 (1760). Men att Ni ej blef född til armod och förakt, / Att Ni är misställd här, det ser hvartenda öga. Remmer Högf. 29 (1818).
4) (†) ss. vbalsbst. -ning, förställning (se förställning, sbst.2 3)? Lind (1749; under verstellung).
-STÄMMA, v., -else (†, Thorild). [jfr d. misstemme]
1) (†) eg.: stämma (en sträng l. ett instrument) så att den osv. låter falskt; anträffat bl. i p. pf. o. ss. vbalsbst. -else i mer l. mindre bildl. anv. (jfr 2). Thorild (SVS) 1: 54 (1781). Fasthet, redlighet, renhet voro de aldrig misstämda grundtonerna i hans väsende. Geijer I. 2: 88 (1828).
2) bildl. (jfr 1): förorsaka misstämning l. misslynthet, göra (ngn) bittert stämd (mot ngt l. ngn) o. d.; numera nästan bl. ngn gg i p. pf.: nedstämd, förstämd; misslynt. (Att hon var åsidosatt m. m.) misstämde henne med lifvet och menniskorna. Bremer Hem. 1: 200 (1839). Pulliainen följde mörk och misstämd efter. Allardt Byber. 1: 101 (1885). Strindberg NSvÖ 2: 20 (1906).
-STÄMMIG. (†) icke sammanstämmande; som icke passar l. hör ihop (med ngt); som är av olika uppfattning. Af så olijke och missstämmige meningar .. kan man (osv.). Lindestolpe Frans. 24 (1713). Jag troor .., at aldrig .. Proteus har antagit så .. åthskillig skepnad, som icke Medici wore mera skilljachtige och misstämmige. Därs. 63. Eklund Upf. 248 (1746).
Avledn.: misstämmighet, r. l. f. (†) oenighet, misstämning, spänning. Den misstämmighet, som emellan dessa Herrar länge ägt rum. Franzén Minnest. 2: 307 (1828).
-STÄMNING. [jfr d. misstemning] dyster l. irriterad l. avog stämning; nedstämdhet, förstämdhet; misslynthet, missnöje; spänt förhållande, spänning. Palmblad Norige 317 (1846). Geijers så oförberedda och våldsamma uppträdande hade .. kastat en misstämning i hela sällskapet. Sturzen-Becker 1: 33 (1861). De ihärdiga ryktena om en sedermera lyckligen bilagd misstämning mellan detta land (dvs. Tyskland) och dess granne i öster. KrigVAH 1881, s. 20. Almquist VärldH 5: 523 (1933).
-SUMMERA, -ing (Weste, Dalin), -ning (BoupptVäxjö). (†) begå fel vid hopsummering, summera ihop (ngt) felaktigt; jfr miss-addera. Observatjon på Missummerning. BoupptVäxjö 1788. Weste (1807). Dalin (1853).
-SYN. (†) förhållandet att se orätt l. att bedragas av sina ögon; jfr miss-se. Verelius 175 (1681). Schultze Ordb. 4036 (c. 1755).
-SÄGA, -else (föga br., Hagström Herdam. 4: 338 (cit. fr. 1787), Hernberg Rättsh. 31 (1922)), -ning (Bremer Pres. 347 (1834) osv.). refl.: göra sig skyldig till felsägning; säga annat än man avsett, försäga sig; ofta ss. vbalsbst.: felsägning. Då han vid samtalet misssade sig, i det han kallade Konungen Erleutigste i stället för Durchlautigste (osv.). Celsius G1 2: 316 (1753). (Läraren) Frykholm, .. som av Pelle Ödman odödliggjorts genom sin konfyshet och sina missägningar. SvD(A) 1926, nr 85, s. 9.
-SÄMJA, r. l. f. [fsv. missämia] oenighet, split, tvedräkt, spänt förhållande, spänning. Wele .. haffwe tigh .. förmanedt, attw icke för någon ringe missemie skull inlater tigh j någon trätte med honom. HB 1: 218 (1577). Förböner för Äkta Personer, som för Misssämja äro skilde i Säng och Säte. PH 5: 3121 (1751). Forssman Aftonl. 10: 187 (1902).
-SÄMJAS, v. dep. [jfr fsv. missämia, vara oense] (†) icke komma överens, vara oense (med ngn l. varandra). Wollimhaus Syll. H 9 b (1649). Meurman (1847). särsk. ss. vbalsbst. -ande, missämja, oenighet. JGOxenstierna 5: 11 (c. 1817).
-SÄNDA, -ning (SPF 1853, s. 71, Tavaststjerna). (numera knappast br.) felsända (brev o. d.). SPF 1825, s. 43. (Hon) Skref adresserna innan hon förseglade .. (breven), för att undvika alla misssändningar. Tavaststjerna Barnd. 234 (1886). Auerbach (1911).
-TACKA, v. [jfr mnt. misdanken] (†) giva (ngn) otack, belöna (ngn) med otack. Oss hopes ath the schola icke mistacka oss. G1R 3: 108 (1526). Möller (1807).
-TAG. förhållandet att misstaga sig l. att förväxla ngn l. ngt med ngn annan l. ngt annat; felaktig uppfattning; missuppfattning, missförstånd; tankefel; felbedömning; felberäkning; missgrepp. Begå, göra misstag. Det måste vara ett misstag (av honom). Misstag! min käre vän. Ett stort, grovt misstag. Rätta ett misstag. Han medgav sitt misstag. Det skedde av misstag. G1R 7: 47 (1530). Man begår ett i sanning oförlåtligt misstag, då man (osv.). Norström NMänn. 8 (1906). Det är ett svårt psykologiskt misstag att (osv.). Nilsson FestdVard. 184 (1925). särsk.
a) i uttr. misstag om l. på ngt l. misstag på ngn, förhållande(t) att taga fel på ngt resp. ngn; numera nästan bl. dels ngn gg i uttr. (begå l. göra) misstag om vägen, dels i uttr. (begå l. göra) misstag på person; förr äv. misstag om flit, missriktad flit. (Sv.) Et misstag om flit; (t.) ein übelverstandener Fleiss. Möller (1790). (Mitt tal, utkommet på tyska) har flere misstag om meningen. Tegnér (WB) 5: 578 (1826). ”Misstag på person” — sa' käringen, föll ned i varggropen. Holmström Sa' han 59 (1876). Östergren (1932).
b) konkret, om ngt som tillkommit gm misstag l. missgrepp. Richardson (har) förklarat Johnson's ordbok utgöra ett enda stort misstag. 2SAH 31: 275 (1859). Att strutsen är ett misstag av naturen. Östergren (1932).
-TAGA l. -TA, -tagelse (†, Lind 1: 1604 (1749), JBrowallius (1755) hos Linné Bref I. 3: 329), -tagning (†, EkenäsDomb. 1: 165 (1652), Nohrborg 1047 (c. 1765)). [fsv. mistaka, taga miste, misstaga sig]
1) (†) ofrivilligt l. av misstag taga l. gripa l. tillägna sig (ngt i stället för ngt annat). Han skall haffue mistagit någre giäss. HH XIII. 1: 206 (1565). Kom för retta Anders i Löökanes och hadhe mistagitth ifrån Jan i Boluigh try bandh sädh. UpplFmT 23—25: 154 (1602). VDAkt. 1760, nr 11.
2) (numera föga br.) i uttr. misstaga ngn l. ngt för (förr äv. med) ngn l. ngt, förväxla ngn l. ngt med ngn l. ngt, (felaktigt) taga ngn l. ngt för ngn l. ngt. Bergklint MSam. 1: 158 (1781: med). I den ålder, då man så lätt misstar ungdomens eld för snillets. Franzén Minnest. 1: 7 (1811). Jag vet hvilken, högst illa ansedd, person för hvilken ni misstog mig. Thackeray Pend. 2: 434 (1851). SFS 1932, s. 1179.
3) refl.: göra sig skyldig till en förväxling l. missuppfattning l. felbedömning o. d., ta miste, ta fel, bedraga sig (i ngt). Misstaga sig om l. på ngt, göra sig skyldig till en felaktig uppfattning om vad ngt är, ta fel l. miste om ngt. Misstaga sig om (rätta) vägen. Misstaga sig på ngn, felbedöma ngn. Om jag inte misstar mig, så (osv.). Schück VittA 2: 68 (i handl. fr. 1670). I misstagen Eder mycket, om I tron, at här sökes annat än Frihet och Lag. PH 10: 5 (1772). Om hans syften kunde ingen misstaga sig, som (osv.). 3SAH 2: 16 (1887). Ingen af dem misstog sig på hvad hon menade. Lagerlöf Herrg. 142 (1899). SDS 1909, nr 260, s. 5.
4) (†) i p. pf. i adjektivisk anv.
a) missuppfattad, som beror på l. uttrycker en missuppfattning, felaktig, förfelad; missförstådd; missriktad. Många misstagna gissningar. Tessin Bref 2: 284 (1755). Af ett misstaget nit för Svenska kyrkan, lade man hinder för den fria religions-öfning, som (osv.). Franzén Minnest. 2: 195 (1824). Elkan Hall 439 (1899).
b) om person: som gjort sig skyldig till misstag; fången i villfarelse(r). Wallenberg (SVS) 1: 194 (1771). Han fant sig ej eller misstagen (då han litade på Gud). Sundelius NorrköpMinne 313 (i handl. fr. c. 1780).
Avledn.: misstagelig, adj. (†) felaktig; jfr -taga 3. Huru misstageligt det är, at en välförvärfvad frihet antasta. Tessin Bref 2: 104 (1754).
-TAL. (†) jfr -tala. Columbus Ordesk. 38 (1678; uppl. 1908).
-TALA, -an (†, Lind 1: 1644 (1749)), -ning. (numera knappast br.) refl.: missäga sig; försäga sig. Columbus Ordesk. 38 (1678; uppl. 1908). Lind (1738). Högberg Storf. 14 (1915).
-TANKE. (-tank 1535. -tanka 15241914. -tanke 1527 osv.) [fsv. misthanke]
1) (†) ond tanke; knot, missnöje. Om icke nyttugt wore at saadan roop oc scrijgh afflegges och ingen ondh mening oc mistanka giffues almogen in. G1R 1: 254 (1524). LPetri Œc. 33 (1559).
2) tanke (obestyrkt antagande, gissning, aning) som går ut på att det är möjligt l. troligt att ngn gjort (l. gör l. kommer att göra) sig skyldig till ngt otillbörligt (ett brott, en förseelse o. d.) l. att han har ett visst fel o. dyl. l. att ngt icke är som det skall vara l. ser ut l. utges för att vara; förmodan om ngt ont l. otillbörligt; äv. allmännare: förmodan; äv.: tvivel, dubier. Väcka misstankar hos ngn l. ngns misstankar. Hans misstankar besannades l. visade sig (väl) grundade. Jag har min lilla misstanke (att inte allt står rätt till). Rikta l. leda, stundom kasta misstanke(n) l. misstankar(na) mot l. på ngn (förr äv. väcka misstankar på ngn). Vända misstanken l. misstankarna mot ngn. Avvända misstankarna från ngn. Hysa l. ha l. l. fatta (förr äv. draga) misstanke l. misstankar mot, stundom (förr äv. till) ngn. Misstanken l. misstankarna (för brottet) föll(o) på honom. Jag har mina misstankar om hans ärlighet. Vara fri från misstankar, dels: icke hysa misstankar, dels: icke kunna misstänkas. Vara höjd över (alla) misstankar, icke kunna misstänkas. OPetri Tb. 179 (1527; uppl. 1929). Then mistancken (att domaren icke skall döma rätt) får han til honom som illa tiltalat warder. Dens. 4: 305 (c. 1540). Oluf Suenson .. hafwer mistancka till Lasze Nilson för tiufuerij. ÄARäfst 28 (1596). Jag .. skulle (icke) kunna undgå misstankar för egenkärlek. Ågren Gell. 9 (1757). Jag börjar fatta misstankar på Fredrik. Strindberg Kamm. 4: 22 (1907). Jag har för länge sedan yttrat den misstanken, att städernas majgrevefest i Skåne spritt sig till landsbygden. Nilsson FestdVard. 116 (1925). särsk.
a) (†) i uttr. ngts misstanke l. misstankar, misstanke l. misstankar för l. om ngt. Vthan partieskets (dvs. partiskhets) mistancka. Gustaf II Adolf 45 (c. 1620). Schroderus Os. 2: 761 (1635).
b) i sådana uttr. som anhålla, arrestera, häkta, döma (ngn) på (blotta) misstankar l. på en (blott) misstanke (att osv.), anhålla osv. (ngn), utan att ha annat än misstankar l. en misstanke (om ngt) att stödja sig på. (Han begärde) att icke motte dömas på mistancker vtan på bewijss. SthmTb. 22/10 1584. Östergren (1932).
c) (†) i sådana uttr. som vara l. komma i misstanke (för ngt), misstänkas resp. komma att misstänkas (för ngt); hava (ngn) i misstanke (för ngt), misstänka (ngn för ngt), misstro (ngn); sätta l. draga (ngn l. ngt) i misstanke, rikta misstankar mot (ngn), draga (ngt) i tvivelsmål, ifrågasätta (ngn); ställa (ngn) ur misstankar, fria ngn för misstankar. OPetri Kr. 308 (c. 1540: kom .. i mistanka). H. Märta i Finneby b:d är i stora mistankie för spittelsko. Murenius AV 170 (1648). (Man) hafver .. henne uti misstankar, att hon det (dvs. barnet) skall hafva mördat. Ekeblad Bref 1: 143 (1652). Höpken 2: 40 (1746: ställa .. utur misstanckar). Allt afseende på landstingets uttalande .. (ang. skydd för skogarna) jäfvas .. genom att sätta i misstanke dess opartiskhet. NDA 1876, nr 79, s. 2.
d) (†) i uttr. icke vara utan misstankar l. misstanke, icke gå fri från misstankar (om att ha gjort ngt otillbörligt l. att ha tillkommit på otillbörligt sätt). Stoora rijkedomar komma sällan rättrådigt tilhoopa; och äre intet vthan misztanckar. Grubb 541 (1665). Ekelund 1FädH II. 1: 53 (1830).
e) (†) närmande sig l. övergående i bet.: misstänksamhet, misshälligheter. BtFinlH 3: 52 (1535). Owilien och mistanken emellen the Swenska och Tydzska förökades meer och meer. OPetri Kr. 151 (c. 1540).
3) (numera föga br.) bildl.: obetydlig kvantitet l. grad (av ngt), ”aning”, tillstymmelse (till ngt). Har Hr A:s öfversättning någon misstanke af samma förtjenst (dvs. av klassisk renhet i språket)? Leopold 6: 308 (1813). Någon misstanke till sälta (i Galileiska havets vatten) förmår min smak icke att förnimma. Hedin Jerus. 146 (1917).
Ssgr (till -tanke 2): misstanke-, förr äv. misstank- l. misstanka- l. misstanks-dimma, r. l. f. (-tanks-) (†) bildl., om falska misstankar; jfr dimma, sbst. 2. Lucidor (SVS) 285 (1673).
-full. (-tank- c. 16201828. -tanka- 1631. -tanke- 16081746) [fsv. misthanka fulder] (†) misstänksam, full av misstankar. Phrygius MOlai B 2 a (1608). Heinrich (1814, 1828).
-lag(en). (-tanke-) (i fråga om gammaltestamentliga förh.) jfr -offer. Detta är misstankelagen, när en qvinna förlöper sin man. 4Mos. 5: 29 (öv. 1864; äv. Bib. 1917; Bib. 1541: Thetta är mistanckas lagh).
-offer. (misstanka- 1541. misstanke- 16351917) (i fråga om gammaltestamentliga förh.) offer som en man skulle frambära, om han fått (grundade l. ogrundade) misstankar mot sin hustru för otrohet. 4Mos. 5: 15 (Bib. 1541; äv. Bib. 1917).
-sjuk. (-tank-) (†) misstänksam. Boman Cato 39 (1802).
-sjuka, r. l. f. (-tank-) (†) jfr -sjuk. Kolmodin QvSp. 1: 636 (1732).
-värd, adj. (-tanke-) (†) ägnad att väcka misstankar. BtFinlH 2: 367 (1678).
-TECKNA, -ing. teckna (ngt) falskt l. illa; felteckna (ngt); i sht i pass. (särsk. i p. pf.) o. ss. vbalsbst. -ing; äv. bildl. EP 1792, nr 38, s. 2. Det går .. som med en kännare af målningar, uti en härlig grouppe af tjugu figurer, märker han genast om et finger är misstecknadt. Eurén Kotzebue Redl. 29 (1797). De mera framträdande af romanens öfriga figurer lida ock af liknande missteckningar. Sylwan SvLit. 137 (1903).
Ssg: misstecknings-fel, n. fel (på ritning o. d.) bestående i att ngt misstecknats. Östergren (1932).
-TILLIT~02. [sannol. efter d. mistillid] (mindre br.) brist på tillit, misstro. Lovén Cam. 33 (1839). Östergren (1932).
-TOLKA, -ning. inlägga en felaktig innebörd i (ngt); uppfatta l. framställa (ngt) på ett felaktigt, skevt sätt; feltolka l. vantolka l. misstyda (ngt). Att .. (Machiavellis) klart och konseqvent genomförda åsigter så ofta och så länge blifvit misstolkade och vanställda, är icke hans fel. Bolin Statsl. 1: 106 (1868). Hemmer ManSamv. 113 (1931).
-TON ~tω2n. (föga br.) skorrande ton, missljud; äv. bildl. Thorild Gransk. 1784, 1: 43. Det finns ingen förhävelse, ingen misston, intet segerjubel i dessa innerliga rader, som (osv.). VeckoJ 1930, nr 43, s. 46.
-TREVNAD. (numera knappast br.) vantrevnad, otrevnad. Swedberg Cat. 93 (1709). Östergren (1932).
-TRIVAS, v. dep., -sel (SD 1905, nr 232 B, s. 3). icke finna sig väl l. till freds; numera bl. ngn gg: vantrivas (på en plats l. i en viss omgivning l. med sitt arbete o. d.). Swedberg Cat. c 2 b (1709). Fru Siri var klen, misstrivdes i pensionatet och längtade hem till Sverige. SvD 12/12 1920, Söndagsbil. s. 14. särsk. (†) i p. pr. i adjektivisk anv. Misstrifvande främmande växter. Tessin Bref 1: 309 (1753).
-TRO, r. l. f. [fsv. mistro]
1) tvivel, ovisshet; numera särsk.: brist på tillit till l. förtroende för ngn l. ngt, misstänksam inställning (mot ngn l. ngt), misstroende, misstrogenhet. OPetri MenFall H 6 b (1526). Misstron, heter det, är säkerhetens mor. Remmer Theat. 1: 18 (1814). Den allmänna misstron till Johannes Magnis uppgifter. Schück VittA 1: 13 (1932). särsk. (†) i uttr. misstro om l. för (ngt), misstro till (ngt). Demosthenes, som öppet förklarade sin misstro om Delphiska oraklets ärlighet. Palmblad Fornk. 1: cxxiii (1843). Atterbom Minnest. 1: 326 (1844).
2) (†) i religiös mening: otro, vantro. I mijstroo sku i migh intet föra. Brasck Apg. M 2 b (1648).
Ssg (till -tro, sbst. 1): misstro-väckande, p. adj. (i skriftspr.) En sekt, om hvars .. hemlighetsfulla bruk det gick så många underbara sägner och misstroväckande nymären. Rydberg Sägn. 52 (1874). Östergren (1932).
-TRO, v. [fsv. mistroa]
1) icke tro (ngn l. ngt); betvivla (ngt); numera särsk.: sakna tillit till l. förtroende för (ngn l. ngt), vara misstänksam emot (ngn l. ngt); äv. refl. (numera företrädesvis i uttr. misstro sig själv). Misstro sina egna krafter, sin förmåga. Altså misstrodde kung Erich alltijdh konung Johan. Gustaf II Adolf 75 (c. 1620). Hattar och Mössor misstrodde ej blott hvarandra och hofvet, utan ock sig sjelfva inbördes. Malmström Hist. 5: 259 (1877). Han misstrodde sitt eget omdöme. SvH IX. 1: 52 (1908). särsk.
a) (†) i uttr. misstro sig till ngt, misstro ngt. Kellgren i SP 1781, nr 9, s. 1.
b) (†) konstruerat med ackusativ (vanl. refl.-pron.) med inf. Girs G1 191 (c. 1630). Den börda, som jag misstror mig kunna bära. VDAkt. 1779, nr 337. 1SAH 4: 319 (1793, 1809).
c) (numera föga br.) i p. pr. i adjektivisk anv.: tvivelsjuk, misstrogen. Så mistroende och otroende, som vår tid är, inbillar man sig likväl, at hafva förnuft. Lagerbring 1Hist. 1: 509 (1769). Wetterhoff Skog 2: 195 (1887).
2) (†) i religiös mening: icke tro på (Gud). (Herren) beteer sich them som icke mistro honom. SalWijsh. 1: 2 (öv. 1536; äv. i Bib. 1541).
3) misstänka; förmoda; numera bl. ngn gg i uttr. misstro ngn för (förr äv. om l. till) ngt, misstänka ngn för ngt. Annedt mere sådannt, som iagh hafuer waritt mistrodt om. HSH 7: 52 (1591). Dhe mästa makter .. böra misstros til at häldre tåla Svärgies försvagande än at giöra sigh någon möda dhet till hindra. Carl XII Bref 131 (1714). (Rysslands sändebud) misstrodde äfven att Gustaf Adolf satte mer värde på General-Staternes än Änglands vänskap. Hallenberg Hist. 3: 242 (1793). Huru elden egentligen kommit lös är obekant, dock misstros det hafva skett genom någon .. med bloss framvandrande kräftmetare. SvT 1852, nr 180, s. 2. Hon misstrodde honom .. för vad som helst. Hallström Leon. 121 (1928).
-TROENDE, förr äv. -TROANDE, n.
1) till -tro, v. 1: förhållande(t) att misstro ngn l. ngt (l. varandra) l. att intaga en skeptisk hållning emot ngt; jfr -tro, sbst. 1. Ha l. hysa (förr äv. bära l. draga) misstroende till l. emot (förr äv. om l. ) ngn l. ngt. Väcka misstroende (hos ngn). Inge ngn misstroende. Vij moste och inthet låta förmerckja oss, att vij dhet ringeste mistroende till honom bäre. RP 3: 280 (1633). (Egennyttan) utströr misstroende och tvedrägt medborgare emellan. Hagberg Pred. 4: 116 (1818). Man brukar ju med stort misstroende taga emot de lösa rykten, en s. k. skvallerkäring bär omkring. Schück o. Lundahl Lb. 1: 32 (1901). särsk. (†) med passiv bet., om förhållandet att bli misstrodd; i uttr. råka i (ett stort) misstroende, sätta ngn i misstroende hos ngn l. i allmänt misstroende. Rålamb Resa 83 (1658, 1679). Dalin Hist. III. 1: 159 (1761).
2) (†) till -tro, v. 3: misstanke. Nordforss (1805). (Dackes brev) väckte Konungens (dvs. Gustav Vasas) harm, men icke hans misstroende att Sturen skulle i hemlighet hålla med de upproriska. Granberg Dram. 21 (1811).
Ssgr (till -troende 1; i sht i fråga om utländska förh.): misstroende-adress. (numera föga br.) misstroendevotum. AB 1865, nr 222, s. 2 (i fråga om d. förh.). SvUppslB 18: 1131 (1934).
-votum. beslut l. omröstning varmed en folkrepresentation ger uttryck åt sitt misstroende till l. missnöje med regeringen l. ngn viss regeringsmedlem; äv. i utvidgad l. bildl. anv.; jfr klander-votum. SvT 1852, nr 175, s. 4 (i fråga om eng. förh.). NDA(A) 1933, nr 64, s. 3 (bildl.). SvUppslB (1934).
-TROGEN. [fsv. mistroin (i bet. 2)]
1) (†) trolös, otrogen, falsk o. d. Cellarius 65 (1699). Ekblad 117 (1764).
2) som misstror andra l. har en skeptisk inställning emot ngn l. ngt; benägen för misstro l. skepsis; äv. i utvidgad anv., om blick o. d.: som röjer misstro; förr möjl. äv. övergående i bet.: svartsjuk. Men thet är en hiertans sorg, när en mistroghen quinna kijffuar med enne andro. Syr. 26: 6 (öv. 1536). Misztrogen är giärna sielfwer ond. Grubb 809 (1665). Hon följde mig med rädda steg och misstrogna blickar. Palmblad Nov. 2: 30 (1819, 1841). ”Och ni tror på allt detta?” frågade jag misstroget. Ashton-Wolfe Spind. 229 (1930).
3) (†) i religiös mening: otrogen. Ther vthi (dvs. i ry. Lappland) boor ett fåkunnigt och mistroget folck, som icke ännu haffua anammat Doop och Christendom. Petreius Beskr. 1: 52 (1614).
Avledn. (till -trogen 2): misstrogenhet, r. l. f. Sahlstedt (1773).
-TROHET~02, äv. ~20. (numera föga br.) misstro, misstrogenhet. Schroderus Os. III. 2: 50 (1635). Människornas nödvändiga fiendskap, misstrohet och oinskränkta självhävdelse. Svea 1925, s. 23.
-TROLIG, adj.; adv. -a. (†)
1) trolös, svekfull, som bör misstros. Cellarius 65 (1699). Denna Sveriges hit intills misstroligaste granne. 2RA 3: 639 (1734; om Ryssland).
2) ss. adv.: misstroget. Serenius (1734, 1757; under distrustfully).
-TRYCKA, -ning (VDAkt. 1782, nr 388). (numera knappast br.) feltrycka (ngt). (Kungl. Maj:t vill i tullordningen) rätta och förandra, hwad tilförende kan wara misztryckt. Stiernman Com. 2: 499 (1648). BL 9: 98 (1843).
-TRYTA. (†) förtryta, förtreta. Honom (dvs. den avundsjuke) mistryter the Gudhfruchtigas lycksamma tilstånd. Bullernæsius Lögn. 185 (1619).
-TRÄDA, v. (†) stiga miste. Then som vthi en ojämpn bergsbacka hafwer aldrigh snafwat eller misträdt. Schroderus Hoflefw. 122 (1629).
-TRÄDARE, m. (†) missdådare. KOF 1: 424 (c. 1618). Iag så väl som alle andre, ja, grofveste missträdare. VDAkt. 1754, nr 561.
-TRÖST, f. [fsv. miströst, misstro, misströstan] (†)
1) brist på tillit till l. förtroende för ngn. Miströst til Gudh. PJGothus Os. 153 (1603). L. Paulinus Gothus Ratio 79 (1617).
2) misströstan, modlöshet. När wij läse om helga menniskiors otroo och miströst, thz skal giffua oss en stark tröst, ath wij icke förtwifla skolom. OPetri 1Post. 145 b (1528). Vultejus Post. D 1 b (1686).
Ssg (till -tröst, sbst. 2): misströsts-törne. (enst., †) bildl., om ngt som vållar misströstan. Ve den, som låter sig af Misströsts-törnen såras! Kolmodin QvSp. 2: 454 (1750).
-TRÖST, adj. [fsv. miströster] (†) som misströstar, misströstande. Folcket blef förskrecht och miströst. HSH 15: 88 (1591). PJAngermannus Vthl. 61 (1623).
-TRÖSTA, -an (se d. o.), -ning (†, Schroderus Liv. 743 (1626), Murenius AV 437 (1660)). [fsv. miströsta (i bet. II 1, 2)]
I. (†) tr.
1) bringa (ngn) att tvivla (på ngt), betaga (ngn) hoppet (om ngt). Thetta vptälier icke S. Paulus therföre, at han oss miströsta wil på wår saligheet, och göra oss kleentrogna. PErici Musæus 4: 84 b (1582). RP 8: 209 (1640).
2) icke hava förtroende till (ngn). OxBr. 11: 575 (1629). E. Nåd var berettatt, ded jag skulle misströsta dåm, såm hadde vexxellar på meij. Därs. 577 (1630).
II. intr.
1) sakna tillit till ngn l. ngt, icke förlita sig l. förtrösta (på ngn l. ngt); numera bl. ngn gg (i religiös stil) i fråga om bristande förtröstan på Gud. At wij .. miströsta skole på Gudh j motegången. LPetri 1Post. X 2 b (1555). Att endels uthaf våre höge officierer misströstade upå vort krigsfolck. OxBr. 8: 36 (1631). Jag förstår inte, att Hilda, som är kristen, misströstar på Försynen. Smith Rönnerkr. 151 (1912).
2) i fråga om tvivel på att ngt lyckas l. förvärkligas l. erhålles o. dyl. l. att det går l. utvecklar sig med ngn l. ngt så som man önskar: vara utan hopp (om ngt), vara modlös l. missmodig, förtvivla (se d. o. 2); ofta med bestämning inledd av prep. om (i sht förr äv. ). (Man skall icke) miströsta om någon, för än hans liffztijd endatt är. KOF 1: 262 (1575). Misztrösta eij o Christen godh, / När synden giör tigh sorgse modh. Ps. 1695, 247: 1. Man misströstar om hans lif. Dalin Arg. 2: 410 (1734, 1754). VDAkt. 1781, nr 263 (: misströstade på). Då jag .. själv såsom halv överliggare i Uppsala och alldeles misströstande om framtiden inte hade den minsta frestelse att förhäva mig över någon. Hellberg FrödingM 256 (1925). (†) At jag misströstade någonsin mera komma til Frijhet igen. Ehrenadler Tel. 542 (1723). särsk.
a) (numera föga br.) i p. pr. i adjektivisk anv., med abstrakt huvudord: som röjer l. ger uttryck åt l. innebär o. d. misströstan; förr äv. om utsikt o. d.: hopplös. Björn FörfYngl. Föret. (1792). 1723 och 1727 årens Riksdagars misströstande utsigter för honom (dvs. F. I) att återvinna någon Konungamagt. HSH 7: 272 (c. 1800). Inför dig, som är den rätte segerherren, vare bannlyst hvarje misströstande tanke! Wikner Tank. 127 (1872).
b) (†) i p. pf. i adjektivisk anv.: som misströstar (om ngt). Serenius M 4 b (1757).
-TRÖSTAN, r. l. f.
1) till -trösta II 1: brist på tillit till ngn; numera bl. ngn gg (i religiös stil): bristande förtröstan (på Gud l. Guds omsorg). Widekindi KrijgH 439 (1671). Hwarföre bidie wij om dageligit Bröd? På thet wij icke skole aff otidigt bekymmer och misztröstan sörja för Morgondagen. Swebilius Cat. 2: 69 (1689); jfr Kat. 1878, nr 197. Höpken 2: 164 (1750).
2) till -trösta II 2: förhållande(t) att misströsta (om ngt), hopplöshet, modlöshet, förtvivlan. KOF II. 2: 59 (c. 1655). Omsijder falla wij i frästelser, misztröstan och förtwiflan (då vi underlåta att bedja). Ekman Siönödzl. 128 (1680). Vi återvände till laboratoriet och sågo med misströstan omkring oss. Ashton-Wolfe OndTjusn. 179 (1931).
-TRÖSTIG. [fsv. miströstogher] (†) som misströstar (om ngt l. ngn), hopplös, modlös. OPetri PEliæ g 3 b (1527). Knöppel Blindeb. 30 (1746).
-TRÖSTLIG; adv. -a. (-elig 16521741. -lig 18041828) (†) = -tröstig. Wollimhaus Ind. (1652: misströsteliga, adv.). HistHelena A 3 a (1699). Heinrich (1814, 1828).
-TVIVLA. [jfr d. mistvivle] (†)
1) misströsta om (att). Biskop Billenack misztwiflar at kunna twinga Dalekarlarne. Girs G1 16 (c. 1630).
2) icke lita (på ngn). RARP V. 2: 173 (1655).
-TYCKA, sbst., se -tycke.
-TYCKA, v. [fsv. misthykkia, misshaga]
1) (†) misshaga (ngn). J .. giorden thet migh mistyckte. Jes. 65: 12 (Bib. 1541).
2) taga illa vid sig av (ngt), tycka (ngt) illa vara, upptaga (ngt) illa, bli misslynt över (ngt), taga anstöt av (ngt); i sht med att-sats; äv. abs.: tycka illa vara, bli l. vara misslynt. Huem will då mädh godh Skiäl, misztykkia thet wij söria. Lucidor (SVS) 325 (1673). Misstyck icke, att jag dröjer vid .. obetydligheter. Runeberg ESkr. 2: 229 (1839). Vi böra aldrig misstycka något allvarligt menadt försök till undersökning af lifvets frågor. Quennerstedt Agnost. 33 (1888). (Pojken) skulle hon ta med sig och visa, om frun inte misstyckte. Wägner NattS 24 (1926). (†) Så woro ther nogre som thet mistykte vidh sigh sielffua. Mark. 14: 4 (NT 1526). särsk.
a) (†) konstruerat med ack. med inf. Att Ederss Höggreffwelige Excellence .. icke misstycker sigh bliffwa aff min ringa skriffwelsee ansökt. BraheBrevväxl. II. 1: 124 (1658).
b) (†) med (indirekt) personobj.: bliva ovilligt stämd mot l. förargad på (ngn). Ther före bedher iagh att i .. migh icke misstycker att iagh (osv.). Rondeletius 4 (1614). VDAkt. Brev 3/6 1850.
c) (†) intr., i förb. med prep. : tycka (ngt) illa vara, upptaga (ngt) illa. Hofjägemästaren baron Schwerin bör så mycket [mindre] misstycka häruppå, så som han sielf är skuld til (osv.). HTSkån. 4: 62 (1780). Lönnberg FnordSag. 1: 36 (1870).
3) i p. pf. i adjektivisk anv.
a) (†) illa omtyckt, impopulär. 1SAH 3: 416 (1790, 1802).
b) misslynt, förargad. (Den ene bordsgästen) satt så alfvarsam, som en stucken Bock, så at ock de andre ej viste, hvarföre han var så misstyckt. Weise 1: 251 (1769). (Han) ansåg det bäst att invänta besked från Henrik Horn, som eljes kunde bli misstyckt. Ramsay Skugg. 34 (1917).
-TYCKE, n., förr äv. MISSTYCKIA l. MISSTYCK(I)O, f. (-tycke 1527 osv. -tyckia c. 16181718. -tyckie 15411661. -tyck(i)o 15591776 (oblik form)) [fsv. misthykke, misthykkia]
1) (numera föga br.) förhållande(t) att misstycka ngt l. att tycka illa om l. vantrivas med ngt; misshag, missnöje; i sht förr äv. om förbittring l. vrede l. ovilja l. groll mot l. aversion för en person. G1R 7: 378 (1531). Ther är tå (dvs. när jungfrurna skola möta brudgummen) een fruchtan på ferde för Brudgummans mistycke och wredhe. LPetri 4Post. 33 b (1555). (Vi bedja) Att och wåre Fiender och wedersakare all mistyckia och owilia fara låta. KOF 1: 460 (c. 1618). Hos henne har sedermera sådant misstycke upkommit, at hon ey kan förmås till at ägtenskapet med honom fullborda. VDP 15/1 1752, § 10. Lagus Pojk. 190 (1904). särsk.
a) i uttr. taga (ngt) till misstycke (i sht förr äv. till misstyckes), upptaga (ngt) illa, bli misslynt över (ngt), misstycka (ngt); äv. utan obj.: bli misslynt, taga illa vid sig. J .. som taghen thet til mistycke at mitt rychte gåår offuer jdher mestres rychte. OPetri 2Post. 7 a (1530). Tag .. icke till misstyckes, om jag här fortsätter vårt på Sinai började samtal. Beskow Res. 275 (1861). Holmgren BlåmKist. 9 (i handl. fr. 1901). särsk. (†) i uttr. taga ngn ngt till misstycke(s), bli förargad på ngn för (ngt). AOxenstierna 2: 28 (1611). Har jag här och där likväl varit af annan tanka, så beder jag nu, som tillförene, att det ej tages mig till misstycke. Cde-Geer (1774) hos Linné Bref I. 5: 353.
b) (†) i sådana uttr. som hava l. draga l. fatta l. få misstycke till ngn, vara resp. bli missnöjd med l. förbittrad på l. ovänligt stämd mot ngn; komma l. råka i (ngns) misstycke, bli utsatt för (ngns) missnöje l. ovilja. All then mistycke wij haffde til honum. G1R 4: 327 (1527). Efter h. k. M. .. hafver fåedt mistyckie till h. f. N. såväl som riksens rådh. RA I. 3: 741 (1596). Ther af (dvs. av att du äter o. dricker obehärskat) kant tu komma i ogunst och misztycke. Swedberg SabbRo 1137 (1691, 1712). MoB 3: 201 (1776: råkat .. uti ett misstycke).
c) (†) konkretare, om ngt som väcker l. är ägnat att väcka missnöje?, förtret? De, som något skiäl, mistycke eller grof last hade bedrifwit i Swerige. Tegel E14 217 (1612).
2) (†) i uttr. misstycke mellan ngra, missämja l. ovänskap l. groll mellan ngra. Verelius Gothr. 82 (1664). Melanderhjelm ÅmVetA 1784, s. 62.
-TYDA, v., -ning; -are (numera bl. tillf., HFinlÖ 320 (1714), Rosenstein 1: 110 (1787)). [jfr t. missdeuten] inlägga en felaktig mening i (ngt), missuppfatta (ngt); särsk.: i ond avsikt tyda (ngt) falskt, förvränga innebörden av (ngt), vantolka l. misstolka (ngt). 3Saml. 7: 88 (1670). På några ställen har H. P. tilskrifvit mig tankar, som utan omild misstydning näppel. kunna ledas ur min Försvarsskrift. SvMerc. 1761, s. 279. Du vill .. bara misstyda allting. Lagerkvist Osynl. 69 (1923). särsk. (numera mindre br.) med avs. på person: felaktigt uttyda (ngns) mening l. avsikter o. d., missuppfatta l. missförstå (ngn); förr äv.: misstänkliggöra (ngn). Annerstedt UUH Bih. 3: 249 (i handl. fr. 1738; i bet. misstänkliggöra). Att vara misstydd och ogillad af dem, med hvilka man dagligen skall lefva, är ett verkligt straff. Knorring Cous. 1: 115 (1834). Må mäster Albrekt ursäkta, om jag nu misstyder honom (då jag förklarar innebörden av hans kopparstick). Rydberg Vap. 135 (1891).
Avledn.: misstydbar, adj. (mera tillf.) som (lätt) kan misstydas. Ljunggren Est. 2: 191 (1860). Det kan svårligen nekas, att uttrycket metafysik är misstydbart. Aulén AllmTron 84 (1923).
misstydig, adj. (föga br.) misstydbar. Thorild (SVS) 2: 291 (1788). Wulff Värsb. 33 (1896).
misstydlig, adj. (-tydelig 18141848. -tydlig 18141865) (†) misstydbar. SvLitTidn. 1814, sp. 68. Fahlcrantz 5: 86 (1852, 1865).
-TÄCK. [jfr fsv. misthäkker, misshaglig] (†) Miszteck, (dvs.) oteck, wederwärdig. Hiärne 3Hdskr. 200 (c. 1716).
-TÄCKAS, v. dep. [fsv. misthäkkias] (†) misshaga. PJGothus Cat. K 3 a (1595). Thet, som Gudi hafwer täckts, skall ey heller Menniskior misztäckias. Schroderus Kors. 270 (1641).
Spoiler title
Spoiler content