MORALISM mωr1alis4m l. mω1-, äv. mor1-, r. (l. m.); best. -en.
Etymologi
[jfr t. moralismus, eng. moralism, fr. moralisme; avledn. av MORAL. — Jfr IMMORALISM]
benägenhet att betona l. framhäva det sedligt goda l. att bedöma ngt (enbart) ur moralisk synpunkt; särsk. teol. om förhållandet att människan söker med egen rättfärdighet vinna frälsning inför Gud. Cornelius LbKyrkoh. 82 (1860). Om man .. med ett ensidigt framhäfvande af den mänskliga viljan, anser religionen bestå endast i trogen pliktuppfyllelse, så framkommer en ensidighet, som man kallar moralism. Ahnfelt o. Bergqvist 43 (1895). Hjärtebevekande moralism. Böök ResFrankr. 11 (1916). Aulén AllmTron 67 (1923). SvD(A) 1930, nr 337, s. 11.
