MOTSÄTTA mω3t~sät2a, v. -sätter, -satte, -satt, -satt (se för övr. SÄTTA). vbalsbst. -SÄTTANDE, -SÄTTELSE (†, Linc.(1640; under oppositio), Molander Förn. 38(1762)), -SÄTTNING (se d. o.), -SATS (se d. o.), -SÄTTARE (se d. o.).
Etymologi
[fsv. mote sätia; jfr d. modsætte, nor. motsette, ävensom t. widersetzen; av MOT, prep. o. adv., o. SÄTTA. — Jfr MOTSATT]
1) (†) sätta l. ställa upp l. anbringa o. d. (ngt) ss. motstånd l. hinder l. till försvar o. d. mot ngn l. ngt; särsk. i uttr. motsätta ngn l. ngt ngt l. motsätta ngt emot ngn l. ngt. Linc.(1640; under objicio). (Det är) högtnödigt .., at wåre rättmätige Wapen med yttersta Kraft Fienderne motsättes. PH 1: 91(1719). Biberg 2: 245(c. 1820). — särsk.: förebringa l. komma med (skäl) mot ngt. ConsAcAboP 4: 222(1674).
2) refl., i uttr. motsätta sig ngt, göra motstånd l. opponera sig emot l. söka hindra ngt, icke gå med på ngt, sätta sig på tvären med avs. på ngt, sätta sig emot ngt. PH 1: 537(1723). (Att) presteståndet motsatte sig att lemna rikets råd inträde i det omtalta general-consistorium. Geijer I. 8: 216(1838). Siwertz JoDr. 192(1928). — särsk. (†) med saksubj.: stå i strid med ngt. Biberg 1: 154(c. 1820).
3) (i utpräglat skriftspr.) sätta l. ställa upp l. anföra (ngt) ss. motsats till ngt; särsk. i uttr. motsätta ngt ngt l. (numera föga br.) motsätta ngt (e)mot ngt o. d. Molander Förn. 38(1762: Motsättjelse). Vaner är .. en mythisk benämning på främmande folkslag, som motsättas Manhems folk. Geijer SvFolkH 1: 40(1832). Rousseau motsätter .. ”sentiment” emot sensationen. Nyblæus Forskn. I. 1: 101(1873, 1879). Föremålen för själsverksamheten äro, direkt eller indirekt, just de yttre ting, hvilka jaget motsätter sitt ”sjelf”. Rein Psyk. 2: 500(1891).
