MUMRIK mum4rik, i bet. 1 m., i bet. 2 r. l. m.; best. -en; pl. -ar.
Etymologi
[sv. dial. (Södermanl.) mumrik, enfaldig karl med hafsigt uttal; väl till MUM, interj., l. till stammen i MUMLA, v., med det pejorativa suffixet -ik, efter mönster av sådana bildningar (med till stammen hörande r) som sv. dial. kluttrik, klottrare, klåpare (till kluttra, klottra, klåpa), snattrik, pratmakare (till snattra, prata mycket), lumrik, grov, lunsig o. senfärdig karl (till lumra, arbeta sakta)]
1) (i vissa trakter, vard.) nedsättande, om enfaldig (o. ohövlig) man (som talar hafsigt). LoW (1889; bet. oviss). Hva är du för en mumrik, som i-inte h-har vett å presentera dej? Puck 1916, nr 34, s. 6. — jfr SNUS-MUMRIK.
2) gymn. om vanl. läder- l. segelduksklädda kuddar, som läggas (fastspännas) i avtagande storlekar mellan sadelbommarna på hästen vid grenhopp m. m.; puta. IdrB 2: 123 (1906). (Vid grenhopp) går (man) gränsle över hästen och mumrikarna. IdrBibl. 2: 43 (1918).
