[jfr dan. o. nor. myndling; av t. mündling, avledn. av fsax. mund, fht. munt, ä. t. mund, hand, skydd (se MYNDIG)]
person som står under förmyndarskap; särsk. om dylik person i förh. till förmyndaren; jfr PUPILL,m. VDAkt. 1784, nr 302. Förmyndaren bör i sin myndlings angelägenheter använda samma sorgfällighet, samvetsgranhet och redlighet, som i sina egna. Schrevelius CivR 3: 357(1849). Flodström SvFolk 163(1918). — särsk. oeg. l. bildl. Från moderlifvet till grafven var menniskan Kyrkans myndling. 2SAH 7: 161(1815). Newfoundland .. skall åter bli moderlandets (dvs. Englands) myndling. DN(A) 1933, nr 322, s. 8.
SAOB
