SAOL     SO     SAOB     Alla tre   läs på saob.se
SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1947  
NIKOTIN nik1ωti4n l. ni1-, l. -ko- l. -kå-, n. (Berzelius Kemi 4: 435 (1827) osv.), äv. (numera nästan bl. i bet. 2) r. (Berzelius Kemi 4: 435 (1827), Östergren (1933)); best. -et, ss. r. -en.
Ordformer
(förr äv. nic-)
Etymologi
[jfr dan. o. t. nikotin, eng. nicotine; av fr. nicotine, bildat till fr. nicotiane (se NIKOTIAN)]
1) kem. flyktig alkaloid som bildar den giftiga beståndsdelen i tobak, tobaksgift. Berzelius Kemi 4: 435 (1827). (Av tobakens) hufvudbeståndsdel, Nicotin, är 1/4 gran tillräckligt att döda en canin. Düben Vextr. 42 (1841). Starck Kemi 277 (1931).
2) (ngt vard.) övergående i bet.: tobak. Han är en slav under nikotinet. De senaste dygnen hade jag hemfallit åt nikotinet alldeles kolossalt. Ziedner Lögn 50 (1930).
Ssgr: (1) NIKOTIN-BESPRUTNING. trädg. besprutning av växter med nikotinhaltig vätska för bekämpande av skadeinsekter. LAHT 1926, s. 580. —
(1) -FRI. om tobak l. tobaksvara: som icke l. blott i obetydlig mängd innehåller nikotin; jfr -svag. KatalIndUtstSthm 1897, s. 313. —
-FRIHET—0~2 l. ~20. —
(1, 2) -FÄRGAD, p. adj. färgad av nikotin l. tobak. Ständigt (hängde) mellan hans nikotinfärgade tänder en pipa eller en cigarr. Claëson Lockhart PolAgent 271 (1933). —
(1) -FÖRGIFTAD, p. adj. Sundén (1887). —
(1) -FÖRGIFTNING. WoJ (1891). Kronisk nikotinförgiftning. Wirgin Häls. 4: 266 (1939). —
(1, 2) -GUL. jfr -färgad. Han .. tog en cigarrett mellan sina klolika nikotingula fingrar. SvD 17/5 1925, Söndagsbil. s. 2. —
(1) -HALT, r. jfr halt, sbst.1 1. Berzelius ÅrsbVetA 1847, s. 285. —
(1) -HALTIG. jfr -halt. SFS 1926, s. 800. —
(2) -MISSBRUK~02. tobaksmissbruk. FörhLäkS 1927, s. 14. —
-STINKANDE, p. adj. särsk. till 2: som stinker av tobak. Ett tungt nikotinstinkande draperi. Essén Fob 24 (1919). —
(1) -SVAG. som innehåller föga nikotin. Nikotinsvaga cigarrer. FörhLäkS 1905, s. 227. —
(2) -ÅNGA, r. l. f. (enst.) om tobaksrök. VNorström (1896) hos Liljedahl Norström 1: 47.
Avledn.: NIKOTINA, v. (†) till 2: röka tobak. Då han på blanka förmiddagen satt och nikotinade på Lundagård. Benzon Lundag. 53 (1888). —
NIKOTINISM1004, r. med. till 1, 2: sjukligt tillstånd beroende på överdrivet bruk av tobak; jfr nikotin-förgiftning. Wretlind Läk. 4: 124 (1896). —
NIKOTINIST1004, m.||ig. (mindre br.) med. till 1, 2: person som lider av nikotinism l. som använder tobak till övermått. Jag var på väg att bli nikotinist. Rydqvist Kar. 13 (1924).
Spoiler title
Spoiler content