SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1930  
HALT hal4t, sbst.1, r. (m. Schultze Ordb. 1774 (c. 1755), LoW (1911; jämte r.)) ((†) n. Stadga 7/12 1752, s. A 2 a, Lanærus Försök 71 (1788)); best. -en; pl. (bl. i fackspr.) -er32 (SvSaml. 2: 29 (1723), LAHT 1901, s. 24).
Ordformer
(halt Hiärne Berghl. 445 (1687) osv. hålt BoupptVäxjö 1749, Runeberg 5: 97 (1860; i rim))
Etymologi
[av t. halt (etymologiskt samma ord som HÅLL) i bet.: innehåll, till halten (se HÅLLA)]
1) proportion i vilken l. kvantitet, procentuellt uttryckt, med vilken ett ämne ingår i en sammansatt kropp, t. ex. en metall i en malm l. legering, ett mineral i ett hälsovatten osv.; i fråga om ädla metaller: finhetsgrad, lödighet; i fråga om mynt: proportion mellan skrot o. korn, metallvärde. Wij (vilja) igenomgåå Malmarterne, och des halt. Hiärne Berghl. 445 (1687). (Myntet började) att försämras till sin hallt. Botin Hist. 2: 217 (c. 1790). En mineralkälla af ej synnerlig stark halt. NorrlS 1: 118 (1802). I Sverige får icke guld af lägre halt än 18 karat arbetas. Almroth Karmarsch 72 (1838). Halten af kärna i skörden (av korn hade) .. ökats från 31,5 % till 38,5 % Hellström NorrlJordbr. 383 (1917). — jfr ALKALI-, ALKOHOL-, BLY-, EXTRAKT-, FETT-, FIN-, GULD-, JÄRN-, KOL-, KOPPAR-, METALL-, MULL-, MYLL-, SALT-, SILVER-, SOCKER-, UNDER-, VATTEN-HALT m. fl. — bildl. En ung soldat / Af äktaste skrot och hålt. Runeberg 5: 97 (1860).
2) (ngns l. ngts) inre (andliga) beskaffenhet l. kvalitet l. innersta natur l. ”kaliber” l. värde; (ngts) egentliga l. rätta innebörd; ofta i uttr. (ngns l. ngts) inre (innersta) l. rätta halt l. med annat begränsande l. kvalificerande adj.-attribut. En handlings sedliga halt. Swedberg Cat. e 2 b (1709). Om ock någon dygd blef öfvad, / Ack! hur litet gäller den, / Då dess inre halt blir pröfvad / Af den högste Domaren! Ps. 1819, 408: 4. De stora massornas okunnighet om de ekonomiska sanningarne, som sätter dem ur stånd att pröfva halten af folkförförarnes satser. Samtiden 1872, s. 130. Skrifter af filosofisk halt. Nyblæus Forskn. II. 1: 182 (1881). Ibland .. är .. (tidningens) stridssätt sådant, att det bör belysas och till sin rätta halt stämplas. VL 1894, nr 39, s. 2. Massproduktionen af varor med den genomgående försämringen af deras halt. Norström Masskult. 16 (1910). — jfr IDÉ-, KUNSKAPS-, SJÄLS-, TANKE-HALT. — särsk. (†) i fråga om bokstav: ljudvärde. Swedberg Schibb. 2 (1716). K för (dvs. framför) e, i, y, ö og ä går något ifrån sin halt, så at det gäller, som kj. Laurel Skrivl. 8 (1748). Leopold i 2SAH 1: 83 (1801).
3) (i sht i högre stil) pregnant: värkligt l. positivt innehåll l. värde; gedigenhet; must, ”märg”, ”kärna”. Lutteman Schulze 151 (1799). Utan inbillningskraften äro (de översinnliga begreppen) utan all halt och allt väsende. Geijer I. 5: 4 (1810). De öfriga elegierna .. utmärka sig alla för innehållets halt och formens fulländning. CAKullberg i 2SAH 41: 79 (1866). Det är först förlusten, som ger en smärtsam visshet om .. (den avlidnes) storhet, om djupet och halten i hans personlighet. SvD(A) 1929, nr 117, s. 9.
Ssgr: (3) HALT-FULL. (i sht i högre stil) innehållsrik, fullhaltig, fullödig, av stort värde, gedigen, kärnfull, märgfull. Den nya Psalmboken upptager .. allt det bästa och haltfullaste af den gamla. Tegnér (WB) 8: 109 (1836). Shakspeare's haltfulla humor. BEMalmström 7: 338 (1844). Kjellin Troili 1: 217 (1917).
Avledn.: haltfullhet, r. l. f. (i sht i högre stil). —
(3) -LÖS. (i sht i högre stil) innehållslös, innehållsfattig, värdelös, som saknar (inre) värde, utan ”märg” l. ”kärna”. LBÄ 2—3: 54 (1797). Det haltlösa, flacka, barnsliga, som röjer sig i flere af vår tids innovationer. Tegnér (WB) 6: 554 (1830). Den talangfulle men haltlöse Magnus Gabriel de la Gardie. Frey 1846, s. 214. (Sonen) visar redan från sin späda barndom något av faderns haltlösa, oöverlagda och ombytliga väsen. Böök 4Sekl. 240 (1928).
Avledn.: haltlöshet, r. l. f. (i sht i högre stil) Polyfem IV. 38: 1 (1811). Haltlösheten af dessa ohemula beskyllningar är .. lätt att uppvisa. Sander i 3SAH 10: 203 (1895).
(3) -RIK. (numera föga br.) haltfull. Hammarsköld SvVitt. 1: 237 (1818). Denna lilla, men ganska haltrika skrift. Lagus Kellgren 268 (1884).
(1) -STÄMPEL. stämpel på guld-, silver- l. tennarbete vilken anger guldets osv. finhetsgrad. SFS 1836, nr 16, s. 21.
Avledn.: HALTBAR, adj. [till sin bet. påvärkat av t. haltbar, hållbar] (†) till 3: haltfull l. värdefull (o. hållbar), som är gedigen (o. därför står sig). Att mot det oroliga nyhets- och omskapningsbegäret skydda, hvad som hvilar på en djup, nationlig grund, det haltbara, det fasta, det ädla deraf. Strinnholm i 2SAH 19: 181 (1838). AFSoldan (1847) hos Aho Soldan 87.
Avledn.: haltbarhet, r. l. f. (†) Frey 1850, s. 382. Att undersöka haltbarheten af den filosofiska enhets- eller helhetsidé, hvaraf all mystik betjänar sig. Göransson UndersRel. II. 1: 72 (1905).
HALTIG, adj. jfr UNDERHALTIG.
1) (numera bl. ss. senare ssgsled) till 1: som är av (den l. den) halten, som innehåller (en så l. så stor) procent av ett ämne; särsk. i uttr. vara (mer l. mindre) haltig av l. (ngt); om malm äv.: metallförande, stundom övergående i bet.: rik; i ssgr: som innehåller (det l. det ämnet). VetAH 1745, s. 124. (Granat är) lättsmält i den mån, som det är mindre haltigt af Metall. Cronstedt Min. 64 (1758). Järnmalmer kunna vara lika haltige, antingen de äro hvita eller svarta. VetAH 1765, s. 250. Vattnet på detta sätt förenadt med halfva sin rymd af luftsyra, är då redan på detta ämne halltigare, än något af de beskrefne luftige utländske vid sjelfva källorne. Därs. 1775, s. 114. Malmen (skall vara) mycket haltig. FoU 25: 129 (c. 1786). JernkA 1826, 1: 56. jfr ALBUMIN-, ARSENIK-, BAKTERIE-, FETT-, FOSFOR-, FULL-, JÄRN-, KALK-, MAGNETIT-, MALM-HALTIG m. fl.
2) (†) till 3: fullhaltig, av god beskaffenhet, haltfull. Gode, haltige och emot hvarannan likhet ägande Mynte-sorter. SvSaml. 2: 22 (1764). Et godt och haltigt bränvin. Agrell Maroco 1: 330 (1790, 1796). SvLitTidn. 1820, Bih. sp. 129 b.
Avledn.: haltighet, r. l. f. (†)
1) till HALTIG 1. Stadga 7/12 1752, s. B 1 a. Snäckkalk, efter sin olika haltighet kallad Skälsand, Skalmergel, o. s. v. Lundequist Landtbr. 61 (1840).
2) till HALTIG 2. (Linnés botaniska systems) stora haltighet. SvLitTidn. 1820, Bih. sp. 129 b.
Spoiler title
Spoiler content