NORMERA norme4ra, i Sveal. äv. -e3ra2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING.
Etymologi
[jfr t. normieren; till NORM]
(i fackspr.) fastställa norm(er) för (ngt); utgöra norm l. rättesnöre för (ngt); reglera (ngt). (Agardh o.) Ljungberg I. 3: 46 (1853). De rättsliga föreskrifter, som normerat industriens verksamhet, hafva .. för olika tider växlat högst betydligt. EkonS 2: 258 (1897). — särsk. i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv.: som utgör norm l. rättesnöre. Vara normerande för ngt. En normerande ordlista. Bolin Statsl. 2: 90 (1871).
