NORM nor4m, r. l. f.; best. -en; pl. -er40 l. 32. Anm. I ä. tid användes äv. den lat. formen norma. Carl IX Swar A 3 a(1606). HSH 31: 257(1667).
Etymologi
[jfr t. o. eng. norm, fr. norme; av lat. norma, vinkelmått, rättesnöre, regel; jfr ABNORM,ENORM]
(i sht i fackspr. o. skriftspr.) regel l. princip l. förebild l. mönster varefter man i sitt handlande rättar sig l. bör rätta sig; rättesnöre; måttstock för bedömande l. värderande l. beräknande av ngt. Rättsliga, logiska, etiska, estetiska normer. Then Norm och Regla, som vthi Concordieboken vthtryckt är. Schroderus Os. III. 2: 205(1635). Thenne Wår Skrifwelse måste I låta wara Ehr en norm och regel, huru (osv.). Schmedeman Just. 751(1682). Med insigten i Christendomens rena urform var äfven normen för den kyrkliga lefnaden gifven. Rydberg (o. Tegnér) Engelhardt 2: 411(1835). Emellertid synes mig logiken alltid böra lämna någon norm, efter vilken man exakt kan angiva, varför en viss slutledning är berättigad, eller vari felet annars ligger. Larsson Kunsk. 81(1909). Almquist VärldH 9: 324(1934). — jfr BESKATTNINGS-,BETYGS-,LÄRO-,SKÖNHETS-,SPRÅK-,TROS-NORMm. fl.
Ssgr (i sht i fackspr. o. skriftspr.): NORM-GIVANDE, p. adj. som utgör l. bör utgöra norm l. rättesnöre (för ngt). SvT 1852, nr 203, s. 4. Normgivande för de tyska .. (kyrkoordningarnas) vigselformulär var Luthers Trau-Ordnung av 1534. KyrkohÅ 1928, s. 268. —
