SAOL     SO     SAOB     Alla tre   läs på saob.se
SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1947  
NORPA nor3pa2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE.
Etymologi
[jfr sv. dial. norpa, nyrpa, närpa, nörpa, hushålla snålt, vara nidsk; möjl. dock ombildning av NOPPRA]
(starkt vard.)
1) (orättmätigt) bemäktiga sig (ngt), stjäla, snatta, ”knycka”. (Tjuvar) som nöja sig med att norpa en plånbok eller ytterrock när det faller sig så. Strömberg MannNeg. 172 (1915). Hammarling Wodehouse Åska 154 (1936).
2) med personobj.: pungslå (ngn), klå (ngn); jfr KLÅ, v. 2 b. Landsm. XVIII. 8: 29 (1900). När han norpade gubben C. J. på de 25 locken. Björnberg Mellanakt 46 (1918).
Särsk. förb. (till 1): NORPA ÅT SIG10 4 0. (starkt vard.) Du tänkte naturligtvis norpa åt dig slupen. Högberg Frib. 270 (1910).
Spoiler title
Spoiler content