SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1936  
KLÅ klå4, v. klår, klådde klod3e2, klått klot4, klådd klod4; pass. klås klå4s, äv. klos4. vbalsbst. -ENDE (mindre br., Schroderus Comenius 791 (1639), Auerbach (1909)), -NING (numera bl. ngn gg bygdemålsfärgat i bet. 3, Linc. (1640; under perfrictio; i bet. 1), Öman Ungd. 19 (1889; i bet. 3)); jfr KLÅ, sbst.
Etymologi
[fsv. kla, sv. dial. klå, motsv. fd. kla, d. klaa, isl. klá (ipf. kló), trol. äv. feng. clawan; samhörigt med KLIA o. KLO, sbst.1]
1) (numera bl. bygdemålsfärgat l. vard.) med naglarna (resp. med klorna l. med fingertopparna l. ngt spetsigt l. kantigt redskap o. d.) riva (l. gnida l. skrubba) ngt parti av huden (för att därigm mildra klåda), klia (se d. o. 2); dels med avs. på person l. djur (resp. refl.), dels (numera mindre br.) med avs. på kroppsdel o. d. Klå sig på ryggen. Klå ngn på ryggen. Klå sig mot, förr äv. vid ngt. VarRerV 30 (1538). (En del unga personer kunna icke vara stilla) medh mindre the antingen klå huffwot, eller pota tenderna. Hambræus Erasmus B 12 b (1620). Besynnerlig Wänskap finnes emellan Stöör och Lax, ty the klå sig gärna wijd hwar andra. IErici Colerus 1: 292 (c. 1645). (Pigan) Flitigt sig på benet klår, / Svettig, sur och våter. Bellman (SVS) 1: 155 (1769). (Herden) begynte med den andra (handen) sakta klå galten, som härvid slutligen somnade. Bäckström Folkb. 1: 19 (1845). Det kliar fruktansvärt, och jag kan inte klå mig. Berg Remarque Västfr. 212 (1929). — särsk.
a) i ordspr. o. ordspråksliknande talesätt. Clåå icke altidh thet som klyiar. SvOrds. A 4 a (1604). Han skal haffua iern naglar som fanen skal klåå eller flåå. Därs. A 8 b. Dhen ena Åsnan klåår dhen andra. Grubb 100 (1665). Jw meer skabben klåås, jw meer han klijar. Dens. 404. Han ä så lat, så han inte iss klå sig. Granlund Ordspr. (c. 1880).
b) i vissa uttr.
α) klå sig bakom l. bak (förr äv. vid örat) l. (i sht förr) öronen (förr äv. klå örat l. öronen o. d.), klå sig i huvudet o. d., äv. (mera tillf.) klå sig i nacken l. under armen, dels i eg. anv., dels (o. vanl.) om ifrågavarande rörelse ss. uttryck för förlägenhet, betänksamhet, villrådighet, bryderi o. d.; äv. bildl. (Bonden, vilkens vagn fastnat i en grop) reeff och klådde sigh baak om öronen, klagadhe öffuer sijna stoora olycko. Balck Es. 221 (1603). (Hon) stod .. och klådde sig under Armen, emedan hon .. ångrade (att hon icke köpt ngt). Hoorn Jordg. 1: 79 (1697). Jag kan försäkra .., at man har klåt sig i hufvudet mehr än en gång öfver Lilierots bref. Bark Bref 1: 67 (1703). Ty mången sig i nacken klådt, / Som (fått en otrogen hustru). Lohman Vitt. 390 (1716). Stå intet där och klå dig bakom örat. CGyllenborg Vitt. 278 (1721). Klå sig vid örat. Schultze Ordb. 2314 (c. 1755). (Hon) stirrar på nattlampan och klår sig bak örat. Bergman Farmor 117 (1921). Böök Lejon 193 (1935).
β) (†) klå fingrarna, ss. beteckning för sysslolöshet o. lättja, ungefär liktydigt med: lägga armarna i kors. (Lättja) Koxade kring hwar hon foor, och klådde gemeenliga fingren. Stiernhielm Herc. 19 (1648, 1668). Stå intet och klå fingrena, löp! löp! Amman 4 (1756).
γ) (†) klå ngn under näsan, kraftigt skymfa l. förfördela ngn; bildl. Rådde och, att man .. intet skulle achta Konungen i Danmarckz små offenser, och så länge han allenast knäpper een för näsan; men klår han een under näsan .., kunne vij dedt intet uthan vår despect lijda. RP 6: 503 (1636). Grubb 835 (1665).
δ) [i anslutning till KLIA 1 d slutet] (†) klå ngn i öronen l. klå ngns öron o. d., kittla ngn i öronen, smeka ngns öron; bildl. PErici Musæus 2: 42 b (1582). Klåå oss j wåra öron, och tala thet oss behaghar. PPGothus Und. C 4 a (1590). Vnge prester, som med sina högttrafwande, liufliga och welklingande predikningar klå mongens öron. Swedberg Dav. § 15 (1713).
c) i mer l. mindre bildl. anv. (jfr b); särsk.
α) (förr) i uttr. klå månen, benämning på ett straff i en pantlek, vari den som var skyldig pant skulle med förbundna ögon antända en papperslapp med ett ljus (varvid han ofta brände sig). Här lekes pantlekar, här dömes klå mån. (Lundin o.) Strindberg GSthm 38 (cit. fr. 1772). SvForns. 3: 412 (1842; fr. Norrl.).
β) [eg.: riva l. skrapa bort l. skrapa fram (ngt) ur (ngt)] (†) i förb. med prep. (ut)ur: få l. skaffa bort resp. få l. skaffa fram (ngt) ur (ngt). Den (dvs. ondskan) som (enligt somligas mening) så stor war hos mig at hon inte så lätt war til at klå vr mit elak hufvt och sine. Horn Lefv. 60 (c. 1657; rättat efter hskr.). Den något gott vhr Steenen klå wil, måste först gå til Smedz at ståhlsättia Naglarne. Kempe Graanen 10 (1675). Dahlstierna (SVS) 321 (c. 1696).
γ) (†) nagelfara, klandra. Behändigt viste han them naglarna afklippa, / Som kittlas ther utaf ens annars arbet klå. Broms Vitt. 370 (1715).
2) [jfr motsv. anv. i d. samt FLÅ, v. 2 d] i fråga om utpressning l. anskaffning av pängar o. d.
a) (†) med sakobj.
α) med obj. betecknande pänningpung o. d.: ”klämma”, ”pressa”. Idagh haa wij sköna penningar fåt: / Ty wij haa mongens taska welligt klåt. Chronander Surge F 6 b (1647). Så hafua the ingen beskylla, om pungen framdeles blif(ve)r klådder. Murenius AV 529 (1662).
β) [jfr fsv. fla ok kla] med obj. betecknande pängar l. annat som man önskar skaffa sig: med möda o. besvär skrapa ihop (ngt), skaffa ihop (ngt); särsk. i förb. klå och få. Störste parten är så til sinnes, at hwad the kunna klå och flå ifrå sin nästa, medh rett eller orett, thet räkna the sigh til winning. LPetri 2Post. 329 a (1555). Här sattes vp kors j hwarie wrå, / Så monde han (dvs. ärkebiskop Trolle) peninger aff Swerige klå. Svart Gensv. H 2 a (1558; i fråga om avlatshandel). Jag har .. budit til at skrapa ihop så många frön iag kunnat klå och få. PKalm (1748) hos Linné Bref I. 8: 22. (De giriga) som .. lägga allt, hvad de kunna klå och få, på kistbotten. Nordstjernan 1845, s. 11. — jfr SAMMAN-KLÅ.
b) (vard.) med personobj.: pungslå, ”skinna”, preja; utpressa pängar av (ngn), lura av (ngn) pängar. Klå ngn inpå bara kroppen l. (bara) benen, ”plocka” ngn intill sista öret, lura av ngn alla hans tillgångar. Klå ngn på pängar, gm att begagna sig av ngns oerfarenhet o. dyl. l. på bedrägligt sätt pressa ut pängar av ngn l. lura av ngn pängar. Klå ngn på spel, gm spel ”plocka” ngn på pängar. Schütz (hade) .. beskyllt fakulteten att ”klå och skinna” studenterna. Annerstedt UUH II. 1: 299 (cit. fr. c. 1686). En skinnare .. som inte gjort annat än klått sin nästa inpå bara benen. Blanche Bild. 3: 55 (1864). Efter att ha klått gamle Åberg på tre kronor och sjuttiofem öre på tvåmannatolva. Wranér VSkr. 2: 232 (c. 1900). Staden, samhället, det allmänna, var till för att klås och därmed jämt. Siwertz Sel. 2: 148 (1920). NDA(A) 1934, nr 160, s. 4.
3) [jfr motsv. anv. i d. samt av d. klø, klia; trol. utgående från skämtsam l. burlesk anv. av 1] hudstryka; slå, prygla; ge stryk. — jfr GENOM-KLÅ 1.
a) (†) med obj. betecknande kroppsdel o. d. Altså skall jagh ehr skalcke hudh / Klå, at j mågo weta hut. Brasck FörlSon. D 1 a (1645). Ve tig (vår moder), som ei med ris thet yra kiöttet klådde! Kolmodin QvSp. 1: 538 (1732).
b) (vard.) med personobj.; äv. oeg., med avs. på fiende i krig o. d.: slå, tillfoga nederlag, övervinna. Han (dvs. vargen) bleff dicht klodd, och twättat vthan lwth. Fosz 124 (1621; Weigere: Han fick der atter Hug paa ny; nt.: dâr entfênk hê mannige wunde). Iagh frucktar ey Håmman (dvs. hovman), ey Kneckten blåå, / Ty them plägar iagh medh min yxa klåå. Chronander Surge B 1 a (1647); jfr 1. Få mig hit ett dussin dugtiga apelpåkar .. Jag skall klå er, jag. Hagberg Shaksp. 5: 424 (1848). (Vi) uppträdde med ”gymnasistmössor” och klådde alla småpojkar, som vågade skratta åt oss. Ödman VårD 1: 74 (1883, 1887). Karl den trettonde, som klått ryssen vid Hogland. Öman Ungd. 180 (1889). Siwertz Sel. 1: 63 (1920). (†) Han klådde migh rätt på min arm. Fosz 300 (1621). — jfr (med närmare anslutning till 1): Hwad skal tu tå giöra? Carbasen omslängia, / Klå henne på Ryggen, Slå, Piska och Dängia? Törnewall A 6 a (1694).
4) [jfr motsv. anv. i sv. dial.; bet. utgående från 1, eg.: ”riva” efter ngt] (i vissa trakter, vard.) i förb. med prep. efter: ränna (efter ngn l. ngt); äv.: fika (efter ngt). Bara de kan komma ut och klå efter en fogel, så låter de kreatur och fiske gå öfver styr. Strindberg Hems. 13 (1887). Sverge och Danmark täflade om att få Östersjön till ett nordiskt Medelhaf och klådde derför alltid efter magten öfver stränderna. Dens. SvÖ 4: 25 (1890). De bara klår efter pängar. Engström Bläck 162 (1914).
5) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) arbeta strängt, slita. Stina, styvfadern och styvsyskonen klådde och sleto, för dem fanns så gott som ingen vila så länge sommaren räckte. Larsson i By Sock. 12 (1923). Dens. Vår 78 (1927).
Särsk. förb.: KLÅ AV0 4. (vard.) till 1: gnida l. riva av (ngt). Schultze Ordb. 2314 (c. 1755). Björkman (1889). jfr AVKLÅ.
KLÅ EFTER 1 32, äv. 40. (föga br.) strängt hålla efter (ngn), taga (ngn) i sträng upptuktelse; jfr KLÅ, v. 3. Jag (dvs. K. XI) lärer sannerligen klå efter eder (dvs. ämbetsmännen) med allvar och lära eder veta, vad I bören göra. Grimberg SvH 293 (1907; efter handl. fr. senare delen av 1600-talet). Björkman (1889). Högberg Utböl. 2: 30 (1912).
KLÅ PÅ0 4.
1) (vard.) till 3: klå upp (ngn), ”smälla på”. Auerbach (1909).
2) (i vissa trakter, vard.) till 5: arbeta på, gå på. Klå på bara. Björkman (1889).
KLÅ TILL0 4. (vard.)
1) i uttr. klå till sig (ngt), klå åt sig (ngt); jfr KLÅ, v. 2 a β. Rogberg Två 195 (1929).
2) till 3: ”klämma till” l. ”smälla” till (ngn); äv. bildl. Serenius (1741; bildl.). Auerbach (1909). särsk. (†) i uttr. klå hårdt till med ngn, sätta hårdt åt ngn, ta i med hårdhandskarna beträffande ngn. Altså måste man klå hårdt till med alla dhem, som understå sigh hafva större considerationer för något annat än för dhe Svänska Trouppar. Carl XII Bref 246 (1703).
KLÅ UPP0 4 l. OPP4. till 3.
1) (vard.) ge (ngn) stryk. Weste (1807). Det var en heder för en gesäll att ”klå upp” en student och tvärtom. Wetterberg GNord 31 (1862). Hellström Storm 212 (1935).
2) (†) skrupensa upp (ngn). Sedan klådde honom (dvs. en skolkollega som begått nijtzwärk) wälligt up Reverendiss Dn. Præsul. för sådant owett. HärnösDP 1663, s. 78.
KLÅ ÅT0 4.
1) (vard.) i förb. klå åt sig, ”riva åt sig” (ngt), roffa åt sig, på oskäligt vis tillägna sig; jfr KLÅ, v. 2 a β. Weste (1807). Han klår åt sig, hvar han kan, till och med från sina torpare. Hertzberg Aho PatrH 19 (1886). Högberg Baggböl. 2: 89 (1911).
2) (†) till 3: sätta åt (ngn); ge (ngn) på huden. Tersmeden klådde lite åt Hartmansdorff. Liljecrona RiksdKul. 67 (1840). Är det något i broschyren, som du (dvs. S. A. Hedlund) ej tycker om, så klå heldre åt mig! OPSturzen-Becker (1857) i Sturzen-Becker 2: 35.
Ssgr (i allm. till 1. Anm. Jfr äv. KLÅDA ssgr): KLÅ-BUSE. [trol. bildat efter FLÅ-BUSE (se d. o. 2 b, c) med anslutning till KLÅ, v. 3] (starkt vard.) grobian, ”flåbuse”. Lindqvist SatHumRyssl. 30 (1900). Östergren (1930; angivet ss. vulg.).
-FINGER. [jfr d. klaafinger, kløfinger, nor. klaafinger; eg.: finger som man använder att ”klå” med] (vard).
1) skämtsamt, om finger som vill fingra på allt; vanl. i pl. Weste (1807). (Fältskärn stökade undan allt) som kunde råka ut för barnens klåfingrar. Topelius Fält. 2: 7 (1856). Håll klåfingrarna i styr. SvD 11/12 1921, Söndagsbil. s. 7; jfr 2.
2) om person (i sht barn) som har ”klåfingrar” o. vill fingra på allt, klåfingrig person. Holmberg (1795; under patineur). Det tolvåriga klåfingret Sten .. var nog rätt tålamodsprövande för sin snälla mamma. Blomberg Överg. 41 (1915). Bergman Kerrm. 52 (1927).
-FINGRA, v. [till -FINGER] (vard.) på ett klåfingrigt sätt fingra (på ngt). Den (klåda) som odygdiga barn ha i fingrarna och som gör, att de måste klåfingra på allt. VL 1894, nr 140, s. 3. Då jag klåfingrade på en brevpress. Laurin 1Minn. 92 (1929).
-FINGRAD, p. adj. [till -FINGER] (vard.) klåfingrig. Weste (1807). Odygdig och pojkaktigt klåfingrad var han. Lagergren Minn. 1: 266 (1922).
-FINGRIG. [till -FINGER] (ngt vard.) som icke kan låta bli att fingra på ngt l. på allt möjligt; som låter ingenting vara orört l. i fred; äv. bildl. Schultze Ordb. 1135 (c. 1755). En till klåfingrig nyfikenhet urartad forskningsdrift. Rig 1921, s. 18. Det var ett omtyckt nöje för klåfingriga pojkar att peta ned ännu mycket mer av rappningen. SDS(A) 1932, nr 133, s. 27.
Avledn.: klåfingrighet, r. l. f. (ngt vard.) Weste (1807). SDS(A) 1932, nr 140, s. 3.
-GRÄS, se KLÅD-GRÄS.
-KOMMISSARIE. (i sht förr skämts. i folkligt spr.) benämning på redskap varmed man kliar sig på ryggen. Weste (1807; angivet ss. förekommande skämtv.). Wistrand NordMAllmog. 43 (1909).
-KUNTA. [efterleden är sv. dial. kunta, de kvinnliga yttre könsorganen] (i Skåne) växten Echium vulgare Lin., blåeld; vanl. i pl.; jfr BLÅ-KUNTA. Linné Sk. 177 (1751). Lilja SkånFl. 74 (1838). jfr Fries Ordb. 12 (c. 1870).
-MASK, -PULVER, -SALVA, se KLÅDA ssgr.
-STEN. (†)
1) [eg.: sten varmed man ”klår” sig] benämning på pimpsten; jfr KLÅD-STEN. Helsingius S 7 a (1587). Fåfängt sökia Watn i Klååstenen .. (dvs.) Ondt taga ähran vth dher ingen är. Grubb 227 (1665). Nemnich Waarenlex. 95 (1797).
2) (i Skåne) benämning på kvarts. Linné Sk. 123 (1751).
(2) -SYSTEM. (ngt vard.) system varigm man klår folk på pängar. Fredbärj Suppl. 24 (1902). Lyxhotellens systematiska klåsystem och oärlighet retade mig. Ackté Minn. 1: 271 (1925). Rogberg Två 182 (1929).
Avledn.: KLÅNAD, r. l. m. (†) till 1: kliande. Intet skubbande på armen eller klånad bak örat. Dalin Arg. 2: 426 (1734, 1754).
Spoiler title
Spoiler content