NUMINÖS num1inø4s l. nɯ1-, adj.; adv. -T.
Etymologi
[av t. numinös, till NUMEN, sbst.2; tidigast använt 1917 av den t. religionsfilosofen Rudolf Otto]
rel. som fyller människans sinne med (l. som är präglad av) vördnadsfull, fascinerad andakt; ofattlig o. övervärldsligt andaktsbjudande. VLösen 1921, s. 265. ”Hisna” är just Linnés uttryck för vördnad, numinös beundran. KyrkohÅ 1925, s. 18.
