NUNTIATUR nun1tsiatɯ4r, äv. nun1s-, r. l. f.; best. -en, äv. -n; pl. -er.
Ordformer
(nunciatur 1781—1878. nuntiatur 1738 osv.)
Etymologi
[jfr t. nuntiatur, nunziatur, eng. nunciature, fr. nonciature; av it. nunziatura; till NUNTIE]
nunties ämbete o. värksamhetsområde; (ständig) påvlig beskickning (i sht hos furstar l. regeringar) i (helt l. delvis) katolska länder; stundom närmande sig bet.: värksamhet vid en dylik beskickning. Påfviska Nuntiaturen har nu åter tagit sin början (i Neapel). PT 1738, nr 45, s. 2.KyrkohÅ 1912, MoA. s. 131.
SAOB
