[fsv. ofornuft; jfr d. ufornuft, mnt. unvornuft, t. unvernunft; till FÖRNUFT]
1) (†) avsaknad av förnuft (se d. o. 1), förnuftslöshet, oskälighet; äv. konkretare, om förnuftslös l. oskälig varelse. (Vid djurens kamp med varandra kan man) förmärkia underlige, illsnidige, och fördelachtige grepp, som desse (ehuruwäl oförnuffter) emellan sig föröfwa och påskijna låta. Porath Pal. Föret. 2(1693). Det gifves intet vederstyggligare i naturen än ett institut, der oförnuftet och vildheten skola intämjas och späkas, till ett sken af förnuft och tamhet (dvs. ett menageri). CFDahlgren 5: 165(1833).
2) (i sht i vitter stil o. vard.) oförstånd, oklokhet, dumhet, dårskap; galenskap (se d. o. 2); äv.: orimlighet, absurditet; ofta konkretare, om oförståndig l. dåraktig handling l. tanke, oförståndigt l. dåraktigt yttrande o. d. Gråmunka regla är aff stoor ofornufft samman satt. OPetri Clost. E 4 a(1528). Hwilken är then som .. talar så medh oförnufft? Job 38: 2(Bib. 1541). Min vngdoms brist och oförnuft / O herre werdas tillgifua. Visb. 2: 38(c. 1600). Bland annat oförnuft må väl det värsta vara, / At harmas uppå den, som varnar en för fara. Kolmodin QvSp. 2: 219(1750). Jag byggde underbara slott af luft / och månskensglans och vackert oförnuft. Fröding NDikt. 22(1894). Vi åka till en luftig paviljong / och spisa rosenfärgad lax med dill / .. och prata oförnuft vid fågelsång. Österling Idyll. 57(1917). — särsk. (enst., i bibeln) motsatt: kunskap; jfr OFÖRSTÅND 2. En klok man döljer sin kunskap, men dårars hjärtan ropar ut sitt oförnuft. Ordspr. 12: 23(Bib. 1917).
3) (†) avsaknad av sinnenas fulla bruk, sinnesrubbning, (mer l. mindre framträdande) vansinne l. sinnessjukdom. HSH 3: 47(c. 1800). Det händer äfven i vansinnets mörker, att det dagas emellanåt, förnuft och oförnuft omvexla. 2SAH 51: 151(1875).
