publicerad: 1949
OFANTLIG ωfan4tlig, ngn gg ω3~fan2tlig, förr äv. OFANTELIG (ofa´ntelig Weste; òfánntligg Dalin), adj. -are (gradf. dock föga br., Creutz Vitt. 94 (1759: de ofanteligaste), Fahlbeck Stånd 52 (1892: de ofantligaste)). adv. = (†, Columbus BiblW A 1 b (1674), CAAgardh (1828) hos Berzelius Brev 10: 34), -EN (numera föga br., Ekblad 421 (1764), BonnierLM 1948, s. 87), -T (Möller (1790) osv.); förr äv. OFANNLIG l. OFANDELIG l. OFANNELIG, adj.; adv. = (Schroderus Albert. 1: 62 (1638)).
Ordformer
(ofaan- 1665. ofan- 1620—1755. ofand- 1613. ofande- 1538—c. 1635. ofandt- c. 1707. ofann- 1639—1683. ofanne- c. 1540—1638. ofant- 1674 osv. ofante- 1640—1881. -ligit (-gh-, -et), n. sg. 1555—c. 1735)
Etymologi
[sv. dial. ofanneligt, adv., ofantligt (Åland), ofanterliger, ofantlig, stor; jfr ä. d. ufandelig, ofantlig, väldig; bildat till fsv. ofannogher, grov, simpel, slö, oskicklig (motsv. ä. d. ufandig, ofantlig), av O- o. en äldre motsvarighet till sv. dial. fannig, fintlig, tilltagsen, möjl. till FINNA, v. Med avs. på formen ofant- jfr EGENTLIG, OFFENTLIG, ORDENTLIG]
1) (†) utan form, formlös. Vthi Begynnelsen, vpspände .. (Gud) then ganska store Widden .. Och vpfylte, (igenfylte) henne med ett tiockt och ofannligit Mörcker. Schroderus Comenius 20 (1639; lat. orig.: informi; t. texten: vngestalten). Tå war ej Jorden färdig, / Men öde, toom och stygg, ofantelig, owärdig. Spegel GW 28 (1685; Arrebo: heel u-gestaltigt). (Sv.) Ofantelig .. (eng.) Formless, huge, (lat.) immanis, informis. Serenius (1741). Lindfors (1824).
2) (†) vanskaplig, åbäkig, klumpig; hisklig. När .. (våra förfäder) wille bescriffua onda och argha tyranner, sade the them wara .. plumpachtiga och ofanneliga, än thå at the ey woro större och wanskapeligare än annat folk. OPetri Kr. 6 (c. 1540). En Cameel är itt grofft och ofandelighit diwr. LPetri 2Post. 137 b (1555). Then stora ofanliga Hästen (Bukefalos). Rudbeckius Starcke D 2 a (1624). Sådanne store och ofantelige Stodher och Steenar. Schück VittA 1: 258 (i handl. fr. 1665; om runstenar). (Sv.) Et ofanteliget trä, (t.) ein ungeheurer Baum, s. (dvs. se) obäkelig. Lind (1749); jfr 3. Lindfors (1824). — särsk. bildl.: klumpig, orimlig. (De anförda skälen) äre .. så alztings ofandelig och plumpactig, at huar och en .. må wämia ther widh. LPetri Wijgd. A 3 b (1538).
3) omåttligt stor, oerhört stor, oerhörd. Siw ofandlige stoore Bergh, som hafwa Rosor och Lilior. Forsius Esdra 81 (1613). En resande Europé kan .. ej så lätt genomtåga ofantliga landsträckor .., der endast vilda folkstammar uppehålla sig. Stiernstolpe Cuv. 52 (1821). På resorna .. (till Uppsala) inpackade sig min mor med de små barnen i en ofantlig täckvagn. De Geer Minn. 1: 5 (1892). (Jättepelaren under korspunktsvalvet i Uppsala domkyrka) stödde ännu sin fjärdedel af den ofantliga bördan. Schück o. Lundahl Lb. 1: 111 (1901). — särsk.
a) om ngt abstrakt. En ofantlig mängd. The aff en ofanligh skreck .. öfwerfallne, endeles giffwa sigh, eller fångas. Schroderus Comenius 716 (1639; t. texten: mit geschwinden grossem schrecken). Af Atterboms smärre lyriska kompositioner tillvunno sig ”Blommorna” en gång en ofantlig uppmärksamhet. Sturzen-Becker 1: 16 (1861). Den ofantliga makt, som hvilade i händerna på en romersk imperator. Rydberg Ath. 235 (1876).
b) övergående i bet.: som förekommer i oerhört stor mängd l. myckenhet, oerhört mycken; äv.: oerhört talrik; numera bl. (vard.) i uttr. få o. d. ofantligt med ngt, få osv. ngt i oerhörd mängd l. myckenhet. Posten 1769, s. 729. (Det) klagas öfver ofantelig snö, som hindrar körslor och resor. Porthan BrCalonius 234 (1796). Hvilken ofantlig pöbel det finnes i en stad af 1 million människor. MoB 7: 113 (1809). Agrell Sthm 201 (1892).
c) ss. adv.: omåttligt, oerhört, enormt; äv.: oerhört mycket; ofta ss. förstärkande bestämning till adj. Han war ofanneligh stoor, tijo Skoor lång. Schroderus Albert. 1: 62 (1638). En ofantlig liten hjerna. CAAgardh (1828) hos Berzelius Brev 10: 34. En ofantligen rik man. Almqvist Törnr. 3: 151 (1850). (K. XII:s här) hade lidit ofantligt på vinterfälttåget i Norrige. Malmström Hist. 1: 61 (1855). Under den allmänna utmattningen efter 1814 blefvo åter alla makterna ofantligt goda vänner. Samtiden 1872, s. 453. Det hade gått ofantligt framåt för dem. Lagerlöf Holg. 1: 10 (1906). I ofantligt många fall ha (osv.). NordT 1929, s. 273.
Avledn.: OFANTLIGHET, r. l. f. (ofant- 1773 osv. ofante- 1734—1824)
2) till 3. Serenius (1734; under hugeness). Hvilken ofantlighet af kunskaper, hvilken philosophisk skarpsinnighet, hvilken fullständig beläsenhet af språkets äldre och nyare Författare fordras ej härtill (dvs. för att utarbeta en ordbok)! Järta (1835) i 3SAH XLI. 2: 39. Nyblom Österut 132 (1908).
Spoiler title
Spoiler content