SAOL     SO     SAOB     Alla tre   läs på saob.se
SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1949  
O- ssgr (forts.):
OJÄMNA, r. l. f., l. (i bet. 2) OJÄMNE, m. [jfr nor. dial. ujamne, m., nyisl. ójafna, f. (i bet. 1); delvis möjl. avledn. av ojämn] (†)
1) ojämnhet (se d. o. 1); jfr jämna, sbst.2 1, ojämn 1. Wettersten Forssa 21 (c. 1750).
2) (o-jämne) olikhet (med hänsyn till fördelning av ngt); jfr jämna, sbst.2 2, ojämn 3 (c). NorrlS 14: 43 (1695). —
OJÄMNA, v., se ojämn avledn. —
OJÄMNAD, r. l. m. [fsv. oiämnaþer, ojämnhet, olikhet, orättvisa; delvis möjl. avledn. av ojämn] (†) olikhet (i antal l. styrka o. d.); ojämnhet (se d. o. 2, 4 c). (Det) tycktes wara alt för stor oiämnat at gå emot en sådan myckenhet (dvs. en mot sex). Verelius Gothr. 250 (1664). Murberg FörslSAOB (1791). —
OJÄMNAD, förr äv. OJÄMND, p. adj. (numera bl. tillf.) icke jämnad; särsk.: som icke gjorts slät l. plan. Murberg FörslSAOB (1791). särsk. [jfr östsv. dial. ojämnd, ojämn] (†) övergående i bet.: ojämn (se d. o. 1 (a)). Landsvägen åt Garpenberg blef mera ojämd, och mindre körd än Stora Kopparbergs vägen. Hülphers Dal. 39 (1762). —
OJÄMNE, se ojämna, sbst. —
OJÄMNHET, OJÄMPN(A), se ojämn (avledn.). —
OJÄRNAD, p. adj. [y. fsv. oiärnadher] (numera bl. i vissa trakter, i sht i Finl., vard.) icke järnbeslagen l. järnskodd. BoupptRasbo 1706. Ojärnade arbetskärror och slädar. FFS 1897, nr 4, s. 84. —
OJÄST, förr äv. OJÄSEN, p. adj. icke jäst; som icke undergått jäsning. Broman Glys. 2: 123 (c. 1730; om bröd). Ojäst vin. Topelius EvBarn. 81 (1893). —
OJÄVAD, p. adj. icke jävad. Lind 1: 1729 (1749).
a) jur. mot vilken jäv icke anförts (l. gillats). Schultze Ordb. 1512 (c. 1755).
b) (i skriftspr.) i utvidgad anv.: som icke visats vara oriktig l. ogrundad o. d.; obestridd; ovederlagd; förr äv. övergående i adverbiell anv.: utan att invändning l. klander anförts. Den därå flytande ränta, som altid Pastori ojäfvat tilfallit. VDAkt. 1731, nr 707. Hellenernas öfverlägsenhet i de konstarter, hvilka af dem behandlades, är i alla fall ojäfvad. Scholander 3: 42 (c. 1870). —
OJÄVAKTIG3~020.
1) (†) som icke är föremål för tvivel l. ovisshet, otvivelaktig. LReg. 345 (1723). Schultze Ordb. 1511 (c. 1755).
2) (i sht jur., numera knappast br.) ojävig (se d. o. 1); mot vilken l. varemot (laga) jäv icke kan anföras; äv. i utvidgad l. bildl. anv.: (fullt) kompetent, äv.: opartisk. Laglige och ojäfacktige vittnen. PH 1: 532 (1723). En Jude, som ägde insikt .. så at han kunde hållas af sina landsmän för ojäfaktig. Bælter JesuH 5: 948 (1759; i utvidgad anv.). Wallin 2Pred. 1: 262 (1821). Hammar (1936).
3) (i sht i skriftspr.) i allmännare anv. med sakligt huvudord: varemot ingen (vägande) invändning kan göras; ovederlägglig; obestridlig, oförneklig. Bælter Christen 171 (1743, 1748). Ojäfacktige bevis. Höpken 2: 107 (1747). Uppl. 1: 223 (1902). —
OJÄVAKTIGHET3~0200 l. ~0102 (ojäfa´k-tighet Weste). [till ojävaktig] egenskapen att vara ojävaktig l. ojävig; numera företrädesvis (i sht i skriftspr.) till ojävaktig 3. Murberg FörslSAOB (1791). —
OJÄVBAR3~02 l. ~20, adj. som icke kan jävas (se jäva 2); numera bl. (i sht i skriftspr.) i allmännare anv., med sakligt huvudord: varemot l. mot vars sanningsenlighet ingen (vägande) invändning kan göras; ovederlägglig, obestridlig. Ojäfbare vitnen. VDAkt. 1739, nr 649. Hembygden(Hfors) 1912, s. 117 (allmännare).
Avledn.: ojävbarhet, r. l. f. (i sht i skriftspr.) ovederlägglighet, obestridlighet.
Spoiler title
Spoiler content