[sv. dial. i onöda, i onödon (Finl.); bet. a efter ett mlt. van unnoden, icke av nöden, i onödan, bet. b möjl. efter ett därmed liktydigt lt. uttryck, sammanhörande med mlt. not, nod, nöd (jfr t. in nöten); ytterst till NÖD]
a) (†) i uttr. vara av onödene, icke vara av nöden, vara opåkallad. Hvarföre syntes Hans Kon:ge M:t vare aff onödenne att ratificere (osv.). G1R 21: 390(1550).
b) i uttr. i onödan, ngn gg äv. i onöda l. i onöd, förr äv. i onöden, utan (värklig) anledning l. (tvingande) skäl; opåkallat, onödigtvis; trots att det är (l. varit) möjligt att undvika det; utan att det är (l. varit) nödvändigt; förr äv. i uttr. i ren, all, pur onöda, fullkomligt utan anledning osv. AGSilverstolpe Språkl. 70(1814). Mycket folk (fick) sätta till lif och lemmar i onöda. Mellin Nov. 1: 609(1832, 1865). (Den snåle baronen ansåg) som ett syndigt öfverdåd att i onöda bränna ljus. Kullberg SommarSmål. 215(1847). Att han gått och gjort sig så mycket bekymmer i onödan. Hedberg Torpa 33(1888). I fånig onöda. Högberg Jim 29(1909). Man ska aldrig i onödan sätta sitt namn på papper. Siwertz Sel. 2: 37(1920). SocÅb. 1945, s. 174.— särsk. (numera föga br.) övergående i bet.: till ingen nytta, onyttigt. Kullberg Domaren 68(1842). Arbeta lätting, och förstör ej dagen i onöda! Sjöberg SthmHeml. 160(1844). Spilla .. (livet) i onöda. Kullberg SommarSmål. 239(1847). Måns borstare lät icke tiden gå förbi i onödan. Strindberg NRik. 143(1882).
