SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1948  
NÖD 4d, starkt vard. i vissa uttr. äv. 4 (”i dagliga umgänget” Moberg Gr. 99 (1815)), r. l. f. (m. Möller (1790), Ahlman (1872)), best. -en; gen. -ens, äv. (numera bl. ngn gg, starkt arkaiserande) -enes (Runius (SVS) 1: 98 (c. 1710), NPs. 1921, 652: 1) ((†) -sens OPetri 1Post. 148 b (1528), Ps. 1695, 50: 8); pl. (numera bl. ngn gg ss. senare led i ssg) -er (PJGothus Spangenberg Ridd. C 2 b (1592), Östergren (1933; i ssg)); förr äv. NOD, f.; best. -en.
Ordformer
(nod 1547. nö(ö) 1596 (: nötårflight)1767 (: nöklåcka). nöd (nödh, nööd(h)) 1521 osv. nödt(h) 15231544. Anm. Hos Prytz förekommer i rimställning efter prep. (den möjl. från pl. utgående) formen nödha (jfr fsv. nödha, pl.), t. ex. OS C 1 a (1620: i nödha), G1 H 2 b (1621: från nödha))
Etymologi
[fsv. nöþ; motsv. d. nød (fd. nøth), isl. nauð(r), got. nauþs, fsax. nōd (mnt. nōt), mnl. noot (holl. nood), ffris. nād, nēd, fht. nōt (t. not), feng. nēad, nīed (eng. need), av ett germ. nauþi-, nauði-, abstraktbildning till den ieur. verbrot nāu (nəu, nū) som föreligger bl. a. i fslav. unyti, slappas, bedrövas, tjeck. naviti, trötta, ävensom i isl. nár, got. naus, död kropp, lik (jfr NARVAL). — Jfr NÖDA, NÖDELD, sbst.2, NÖDGA, NÖDIG]
1) förhållandet l. tillståndet att befinna sig i (utomordentligt) tryckt l. svår belägenhet (vari livet står på spel l. stor skada l. förlust hotar o. d.); äv. om dylik belägenhet; trångmål; stundom äv. allmännare: (tillstånd av) olycka l. elände l. betryck. Vara l. befinna sig l. komma l. råka (förr äv. stå) i (stor l. yttersta, äv. högsta) nöd. En vän i nöden. I nöd och lust, se LUST 3 b δ. G1R 1: 36 (1522). Gudh är wår tilflyct och starkheet, een hielp j then stora nöödh som vppå oss råkat haffuer. Psalt. 46: 2 (öv. 1536). At tu (o, Gud) allom them som j nödh och farligheet äro werdighas til hielp komma och vndsettia. Hb. 1541, s. G 2 b. Stiernhielm Jub. 37 (1644, 1668: stod). Sedan en allmän nöd och allmänt insedda faror skapat ett allmänt tänkesätt (inom nationen). Järta 1: 45 (1809). O fosterland, hvem spanar dina öden? / Förborgadt är, om lyckan eller nöden / Engång skall röjas i din framtids drag. Runeberg 2: 120 (1846). (Von Konow till korpral Brask:) Blif, som du var, min närmaste man och kund, / En sådan (som du) har man gagn af i nödens stund. Därs. 59 (1848). Signaler för angivande av nöd å fartyg. SFS 1941, s. 207. — jfr AVGRUNDS-, BRANDS-, ELDS-, GÄLDS-, HUNGERS-, KRIGS-, LIVS-, SJÖ-, VATTEN-, VATTU-NÖD m. fl. — särsk.
a) i en stor mängd ordspr. (jfr 3 a, 4 a), t. ex. En brodher warder funnen j nödhene. SalOrdspr. 17: 17 (öv. 1536; Bib. 1541: warder rööndt); jfr: Nödhen bepröffuar trofaste wenner. SvOrds. B 7 b (1604), ävensom: I nöden pröfvas vännen. SvTyHlex. (1851). Månger loffuer för sin nödh, thet han håller icke för sin dödh. SvOrds. B 6 b (1604); jfr 4. Thet är stor nödh haffue monge barn och lithet brödh. Därs. C 4 a; jfr 3. När nöden är störst, kommer hielpen först. Grubb 576 (1665); jfr: När nöden är störst, är hjelpen närmast. Wensell Ordspr. 59 (1863). Nöd söker rådh. Grubb 588 (1665); jfr g. Nödh glömmer waal. Dens. 602; jfr g. Nödh gieer Läkiaren Brödh. Därs.
b) i vissa uttr.
α) (†; jfr dock slutet) lida l. hava l. känna nöd (av ngt) (jfr f, 2, 3 b, 5 a α α'), befinna sig i svår belägenhet l. utstå ngt svårt l. ngt som innebär ett umbärande o. d. (på grund av ngt); särsk. i uttr. lida nöd med ngn, ha det besvärligt l. ha svårigheter med ngn; jfr 6 c. G1R 1: 115 (1523: med). OPetri 1Post. 55 b (1528: haffua). At hans folk ledh stoor nödh aff hunger. Dens. Kr. 314 (c. 1540). Wijszdom lijder nödh, när rätten ligger dödh. Grubb 858 (1665). HC11H 12: 126 (1697: känna). Lindfors (1824). särsk. (numera bl. mera tillf., vard.) i sådana uttr. som ngn lider (förr äv. har) ingen nöd o. dyl. l. lider du ngn nöd? o. d., det går ingen nöd på ngn resp. går det ngn nöd på dig? osv. RA I. 2: 85 (1563). Han haar ingen nödh; Han weet ännu vthflycht. Grubb 303 (1665). Det kan du säga, som ingen nöd lider. Schulthess (1885).
β) (†) slita nöd, slita ont. VDAkt. 1705, nr 422.
γ) nöd går l. det går nöd (up)på l. åt ngn l. nöd går ngn (up)på o. d., ngn kommer i svår belägenhet l. i trångmål l. har det besvärligt l. svårt o. d.; numera bl. (vard.) i sådana uttr. som det går ingen nöd på, äv. åt ngn o. d., förr äv. ingen nöd går ngn uppå l. till handa l. det går ngn icke nöd, ss. beteckning för att ngn icke befinner sig i ngn svår belägenhet l., i utvidgad anv., icke har ngt att beklaga sig över l. saknar ngt l. att ngn har det bra o. d.; äv. i sådana uttr. som går det ngn nöd l. vad går det för nöd på dig? o. d., har du någonting att beklaga dig över?, du har det väl bra? osv. Om i höre thet oss nöd oc trong paa gaar. G1R 1: 31 (1521). Borgarenar wille jw intet dagtinga, effter thet them gick ingen nödh vppå. OPetri Kr. 325 (c. 1540). Oss går .. stor nöd uppå här nedre uthi landzenderne på mångahanda sät. OxBr. 12: 163 (1613). BraheBrevväxl. II. 1: 108 (1658: till handa). Bremer Hertha 61 (1856: åt). Det går ej honom nöd, hans sår är heladt. Jolin UHansDr 88 (1860). Vad går det för nöd på dig? Strindberg Fan. 80 (1907). Den, som hade en så stark och präktig vän som Back-Kajsa, den gick det ingen nöd på. Lagerlöf Mårb. 15 (1922).
δ) [jfr t. not tritt am mann] (†) i uttr. nöd är på man, ss. beteckning för att ngn befinner sig i nöd(läge). HSH 6: 335 (1742).
c) (†) i fråga om döden; särsk. i uttr. ngns sista nöd l. den sista (yttersta) nöden o. d., om (de kvalfulla) ögonblicken före döden, dödskamp; äv. (i uttr. dödens nöd) om livsfara; jfr DÖDS-NÖD. OPetri Hb. F 4 a (1529). The woro j dödzens nödh. St. av Est. 3: 11 (Bib. 1541). Thenne Gyllene Texten är titt och offta brukat af .. män och qwinnor vthi theras sijdsta nödh. Phrygius HimLif. 83 (1615). Schulthess (1885).
d) (†) i pl. (jfr f): trångmål, olyckor; särsk. om krig. PJGothus Spangenberg Ridd. C 2 b (1592). Uthi thes nöder hafwer .. (Sverige) lijtat till Gudh och sig sielfwan. Gustaf II Adolf 73 (c. 1620). Cicero .. var .. i de Borgerlige Nödernes Tid Pompeji Anhängare. Bergklint MSam. 2: 294 (1792).
e) (numera föga br.) i det bildl. uttr. efter, äv. med sju sorger och en nöd, efter många bekymmer o. svårigheter; jfr BEDRÖVELSE 2 a. Lindegren 1: 43 (1805: med). Det hela resulterade emellertid efter ”sju sorger och en nöd” däruti att (osv.). Hamilton Hågk. 256 (1928).
f) (i sht i vitter stil; jfr dock slutet) mer l. mindre bildl. (jfr e, 3); särsk. om själsligt kval l. betryck (sorg, ångest o. d.); förr äv. i pl.; förr äv. i uttr. lida nöd (jfr 1 b α, 3 b, 5 a α α'), uthärda (ngt som vållar) sorg l. förödmjukelse o. d., äv. med sakligt subj.: bli illa behandlad, få sitta emellan. När gudh .. låter the arma menniskior see at the haffua jntit hållet laghen, .. komma the j ångest och nödh. OPetri 1Post. 35 b (1528). Forsius Fosz 157 (1621: Lijdha). SLaurentii Ridd. I 4 a (1622; i pl.). Här (dvs. i en dikt) lider Svenskan nöd, så har Rudén ej sungit. Triewald Lärespån 129 (c. 1710). Den (dvs. flickans röda kind) vållde många hjertans nöd. Öman LyrBl. 1: 10 (1857). Han hade ingen medkänsla för en själ i nöd. Holmberg Trevor-Roper HitlSistDag. 124 (1947). — jfr SAMVETS-, SJÄLA-NÖD m. fl. — särsk. [jfr motsv. anv. av fin. hätä, nöd] (i Finl.) ängslan, förskräckelse, vånda; särsk. (vard.) i uttr. vara l. bli i nöd, med förbleknad bet.: vara l. bli ”alldeles förskräckt”, inte veta vad man skall ta sig till o. d.; äv. i uttr. vara i nöd att göra ngt (jfr 7 d), inte veta hur man skall bära sig åt med att göra ngt. Hvem är du, bonde? säg, hvad gäller nöden, / Har du ej lärt dig än förakta döden? Runeberg 2: 117 (1846). Modern blef i nöd, när han med .. (de våta stövlarna) smutsade ner alla matsalsmattorna. Hertzberg Canth Lifsb. 2: 60 (1886). Därs. 144 (: var i nöd att). jfr Bergroth FinlSv. 278 (1917).
g) (i vitter stil) metonymiskt, om nödställd(a) person(er). Var snar att nöden bistånd gifva. Lenngren (SVS) 2: 114 (1794). När sig nöden till dig vände, / Gaf ditt hjerta tröstens svar. Wallin Vitt. 1: 260 (1824).
h) närmande sig l. övergående i bet.: fara (se FARA, sbst. 1 b); i vissa uttr.
α) nöd är l. det är nöd på (äv. å) färde (förr äv. för ngt) o. d., förr äv. nöd är på, (stor) fara l. olycka hotar l. är på färde o. d., förr äv.: det är fara för ngt. The wenda ryggen til migh och icke ansichtet, Men när nödh är på, så säya the, Vp och hielp oss. Jer. 2: 27 (Bib. 1541). Stor nöd var å färde för blånader å Prinsessan Ulricas vackra armar och händer (vid K. XII:s lekar). HSH 7: 240 (c. 1800). När nöd är på färde. Risberg Goethe HoD 270 (1926). särsk. (numera i sht ngt vard.) det är ingen nöd (på färde) l. det är, förr äv. finns ingen nöd för ngn o. d., det är ingen fara (på färde) l. det finns ingen anledning (för ngn) att oroa sig l. allt är väl o. d.; äv. i sådana uttr. som vad är det då för nöd, äv. för en nöd (för dig)? o. d., vad är det då för anledning (för dig) att ängslas? osv.; förr äv. i uttr. det är ingen nöd att ngn (icke) gör ngt, det är ingen fara för att ngn (icke) gör ngt. (Jesus säger:) war til fridz, thet är jngen nödh på färde, tina synder ära tich forlåtna. OPetri 1Post. 30 b (1528). Det är ingen nöd, att han icke går fri denna gången. Murberg FörslSAOB (1793). Hvad är det då för en nöd? Almqvist DrJ 373 (1834). Jag är en krigargosse jag, / För mig fins ingen nöd. Runeberg 5: 6 (1857). Har du inga pengar kanske? — Det vore ingen nöd då! Strindberg RödaR 87 (1879). Vad var det nu för nöd för mig, då jag träffat dessa vänner? Östergren (1933).
β) det är, äv. blir ingen nöd med ngn l. ngt o. d., förr äv. om l. i ngt, det är ingen fara med ngn l. ngt l. det finns ingen anledning att ängslas för l. bekymra sig över ngn l. ngt o. d., förr äv.: ngn har ingenting att frukta. G1R 1: 160 (1523: ther om). Forsius Fosz 316 (1621: i). Horn Lefv. 106 (c. 1657: blir). När iagh sade .. att medh honom skulle ingen nödh wara (om han bekände), då giorde han sin relation aldeles som dett war passerat. VDAkt. 1679, nr 394. Nog skal jag veta at hålla mej tyst, ingen nöd med det. Boding Mick. 52 (1741). Med oss är ingen nöd. Jer. 7: 10 (Bib. 1917).
γ) [jfr motsv. uttr. i t.] (ngt ålderdomligt) det har ingen nöd, det finns ingen anledning att ängslas l. bekymra sig l. det har l. är ingen fara o. d.; äv. i uttr. det har ingen, förr äv. icke nöd med ngn l. ngt, förr äv. för ngt, det är ingen nöd l. fara med ngn l. ngt; förr äv. i uttr. det har icke ngn nöd att ngn gör ngt, det är ingen fara för l. finns ingen anledning att befara att ngn gör ngt. Medh siälene haffuer thz jngen nödh. OPetri 1Post. 55 b (1528). Min K. B. .. förmäler att dett (Gudhi ske låff) icke haffver nödh medh H. K. M:tt till lifvedh. OxBr. 5: 449 (1627). (Det) lärer .. icke hafva någon nöd at han skulle på något sätt giöra sin nästa förnär. Lagerström Bunyan 3: 159 (1744). Thorild Bref 1: 102 (1784: för). Den (dvs. skollan) skall säkert hålla, / det har ingen nöd. Roos HemHemb. 2: 265 (1912).
2) [specialanv. av 1] om fysisk smärta l. plåga o. d.; särsk. om födslovåndor; numera bl. ss. senare ssgsled; förr äv. i uttr. hava nöd av ngt (jfr 1 b α), ha men l. besväras av ngt. (Hon) bögde .. sigh och födde, ty hennes nödh kom henne vppå. 1Sam. 4: 19 (Bib. 1541). Vthi Mieltens Siukdommar befinner man alltijd i Wenstre Sijdan Nödh. Lindh Huuszapot. 87 (1675). Hiärne Suurbr. 38 (1679: Hafwer .. Nöd aff). Kyrkol. 4: 4 (1686). — jfr BARNS-, FÖDSLO-NÖD.
3) [specialanv. av 1] förhållandet att lida brist på vad som fordras till livets uppehälle; tillstånd l. belägenhet vari man lider dylik brist; (yttersta) armod l. fattigdom; äv. bildl. Den bleka nöd(en), se BLEK, adj.1 2 g. Nöden är kolsvart, se KOL-SVART slutet. Skriande nöd. Andlig nöd; jfr 1 f. Avhjälpa, i sht förr äv. stilla nöd. Judit 7: 13 (Bib. 1541). Hunger och nödh hoos the fattighe. Berchelt PestOrs. B 2 a (1589). Forsius Fosz 244 (1621: stille). Om några dagars sjukdom inträffar, står nöden för dörren (hos mången arbetare). De Geer Minn. 2: 298 (1892). Svår nöd rådde bland stadens invånare (på grund av vattenbrist vid belägring). Judit 7: 32 (Apokr. 1921). Om hans kläder tydde på nöd, hade det undgått mig. Hallström Händ. 47 (1927). — särsk.
a) i en mängd ordspr. (jfr 1 a, 4 a), t. ex.: Nödh gör näsa dierffuan. SvOrds. B 7 b (1604); jfr 4. Nödhen är vthan håld. Därs.; jfr: Nöden låter intet hålla sigh. Grubb 600 (1665). Nödh söker Brödh. Dens. 561; jfr d. Nöden är hård at pågåå. Dens. 599. När nöden går in, går kärleken ut. SvFolks. 89 (1844).
b) i uttr. lida, förr äv. hava nöd (jfr 1 b α, f, 5 a α α'), lida brist på vad som fordras till livets uppehälle; äv. bildl., med sakligt subj. (Den förlorade sonen) begynte att haffua nöödh. Luk. 15: 14 (NT 1526). Schmedeman Just. 247 (1647; bildl.). Vthan ööl och brödh, lijder Astrild och Fröya nödh. Törning 156 (1677) [jfr lat. sine Cerere et Libero friget Venus (Terentius)]. Svårt att lida nöd för den till välstånd föddes. SvOrdspråksb. 84 (1865). Hallström Than. 50 (1900). jfr (†): Den Svenske Ammiralen led nöd för sig och sit folk. Celsius G1 2: 141 (1753).
c) (i vitter stil, numera bl. tillf.) i uttr. nödens barn, om fattig l. nödlidande människa; särsk. om tiggare; jfr BARN I 6 c. Columbus Ordesk. 90 (1678; om tiggare). Låt upp för nödens barn din dörr. Ps. 1819, 285: 5.
d) (i sht i vitter stil) motsv. 1 g; metonymiskt, om nödlidande person(er). Här tiggde nöden bröd vid nöjets härd. Åkerhielm Natt 12 (1899). (Hennes vänner) tillhöra liksom hon själv den tysta nödens kategori (dvs. pauvres honteux). Martins TystNöd. 35 (1924).
4) om nöd (i bet. 1, 3) l. nödläge ss. (tvingande) orsak l. (fullgiltig) anledning till ngt l. ss. åstadkommande (trängande) behov av ngt; särsk. i sådana uttr. som nöden driver l. tvingar, äv. tränger (ngn) till ngt o. dyl. l. i (fall av) trängande nöd o. d. (jfr 7); utan bestämd avgränsning från 5 o. 7. Nödhen dreff mang fatigæ mæn til at siwda salt waten och hielpa sig met (på grund av de höga saltpriserna). G1R 3: 336 (1526). Nödhen skal trengia them ther til, at the moste vpgiffua stadhen. Judit 7: 9 (Bib. 1541). Nöden måste tvinga til omtanka. Höijer 1: 5 (1795). Före ankomsten till .. bestämd nedstigningsort må å svenskt område (luftfartygs) landning äga rum endast i fall av trängande nöd. SFS 1920, s. 1479. jfr (†): (Om man omöjligen kan få nattvarden) gör nöden eens vrsekt och entskyldningh (inför Gud). KOF 1: 218 (1575); jfr 7. — särsk.
a) i en mängd ordspr. (jfr 1 a, 3 a), t. ex.: Nööd bryther lagh. G1R 2: 84 (1525); jfr: Nöden haar ingen Laag, vthan ond. Grubb 599 (1665); jfr 7. Nödhen driffwer hunden j bandet. Helsingius (1587). Nödh lärer bedia. Grubb 598 (1665). Nödh lärer konster. Dens. 601; jfr: ”Nöden är uppfinningarnas moder” säger ett gammalt ordstäf. Balck Idr. 3: 121 (1888). Nödh bryter lofwen. Grubb 603 (1665). Nödh giör twungen wänskap. Därs. jfr (metonymiskt): Nöden säljer; manner står och ser på. Granlund Ordspr. (c. 1880).
b) i vissa uttr.
α) (†) i sådana uttr. som (om) nöden är på färde l. kan förefalla o. d., ss. beteckning för förhandenvaro av sådant nödläge som tvingar till ngt l. utgör giltig anledning till ngt. (Nattvarden bör) ingelunda .. försumas, medmindre högsta nödhen woro på färde. L. Paulinus Gothus ThesCat. 329 (1631). KOF II. 1: 39 (1650).
β) (numera bl. mera tillf.) för nöds, förr äv. för nöd(ens) skull, äv. av nöd (jfr 7 f, 8 a β γ'), på grund av att man är i nöd, på grund av nödläge; äv. i utvidgad anv.: då inga andra utvägar stå till buds, i brist på annat, äv.: i nödfall, i värsta fall. G1R 1: 37 (1522: för nödena skull). Man sätter stundom en Padda til ett gott ämbete för nödh skul, då man ingen annan haar wedh handen. Grubb 632 (1665). (Antikvitetsarkivet) skulle alltså för nöds skull kunna umbära den ene amanuensis. 3SAH 28: 269 (1765). Dalin (1853: af nöd). Han skyndade sig att göra till sanning vad han hade sagt för nöds skull (dvs. för att rädda sig ur en knipa). Lagerlöf Holg. 2: 147 (1907). Fatab. 1913, s. 232.
γ) (numera bl. tillf.) i yttersta l. högsta nöd o. d., förr äv. i uppenbar nöd l. i l. vid högsta nöden l. uti nödens fall o. d., i (ytterst svårt) nödläge (då ngt oundgängligen behövs), i sht förr äv.: i (yttersta) nödfall; förr äv. i uttr. bliva i nöden döpt, få nöddop. At ingen gråmunk måå ridha vtan j oppenbara nödh. OPetri Clost. E 4 a (1528). Vthi Nödhennes Fall skal ingom .. Communionens Nådh blifwa förnekat, oansedt hans Tunga intet mehra tala kan. Schroderus Os. 1: 731 (1635). Hwilket barn .. blef i nödhen hemma döpt. VDAkt. 1679, nr 148. Fennia XVI. 2: 89 (1747: vid högsta nöden). Jag vördar mirakler, men tror för min del at de ej böra nyttjas utan i högsta nöden. Kellgren (SVS) 2: 271 (1791). Endast i yttersta nöd. Östergren (1933).
δ) [jfr d. til nød(s), t. zur not] i utvidgad anv., i uttr. till nöds, stundom äv. till nöd, ss. en nödfallsutväg; möjligen; särsk. ss. uttryck för långt gående medgivande l. eftergift: om man sträcker sig riktigt långt, med god vilja; i sht förr äv. övergående i bet.: nätt o. jämnt, med knapp nöd (jfr 6 d). Till nöds kan man ju förstå, att (osv.). SDS 1888, nr 454, s. 2. Om blott man har till nöd för dagen / en liten smula att stoppa i magen. Andersson Plautus 41 (1901). Så länge landet regeras .. (av en samlingsregering) kan ett parti till nöds reda sig utan någon auktoriserad talesman. GHT 1944, nr 281, s. 12.
c) jur. om situation vari hotande fara för ett av rättsordningen skyddat intresse icke kan avvärjas utan företagande av eljest ss. rättsstridig ansedd handling. Använda l. bruka större våld än nöden kräver, äv. bildl. o. då stundom övergående i 7. Varder man så öfverfallen, at han lif sitt ej frälsa kan, utan at han dräper then honom å lif tränger, och gitter han then nöd med fulla skiäl visa; vare tå för alt straff fri. MB 26: 4 (Lag 1734). Finnes någon .. (vid nödvärn) hava gjort större våld, än nöden krävde; pröve domstolen .., om och i vad mån straffet må nedsättas. SFS 1890, nr 33, s. 5. Straffrihet på grund av nöd. 3NF 15: 91 (1931). Ahnlund SvNord. 109 (1943: bruka; bildl.).
d) ss. förled i ssgr betecknande person som i nödfall förrättar en syssla o. dyl. l. föremål som användes l. är avsett att användas vid fara l. då inga andra medel stå till buds o. dyl. l. handling som utföres vid trängande nöd l. ss. nödfallsutväg o. d.; stundom liktydigt med: provisorisk, stundom med: reserv-.
e) i uttr. gröna nöden, se GRÖN, adj. 5.
5) [jfr 3, 4] om brist l. behov o. d.
a) (ss. enkelt ord † utom i α α') brist (som vållar svår olägenhet l. skada o. d.); äv. med huvudsaklig tanke på åstundan l. (berättigat) krav att bristen skall fyllas: behov (jfr d. o. 2); stundom äv. med mer l. mindre utpräglat bibegrepp av svårighet att avhjälpa bristen l. att anskaffa vad som behövs (jfr 6); ss. enkelt ord bl. i vissa uttr.; jfr BOSTADS-, FODER-, KANDIDAT-, KLÄD-, KOL-, MAT-, PÄNNING-, VATTEN-, VATTU-NÖD m. fl.
α) nöd om l. (up)på l. efter l. för ngt, brist på l. (trängande) behov av ngt; äv. (i uttr. nöd efter l. för ngt): svårighet att skaffa ngt. Szå westu wäl szielff, hwilken swår nödt nu är på foor (dvs. foder) i Landet. G1R 16: 35 (1544). Därs. 17: 89 (1545: för). OxBr. 11: 159 (1644: uppå). Her Sefved Båth mente, att effter folck är största nödh. RP 16: 501 (1656). När then grufveliga hungren åhr 1699 och the påföljande tvingade landet, var en almen brist och nöd om födo. Swedberg Lefv. 538 (1729). Äfven om ni befinner er i nöd, så är vår nöd efter en läkare lika stor. Strindberg Utop. 87 (1885). särsk.
α') (numera föga br.) i uttr. lida (förr äv. hava) nöd på, förr äv. om ngt, förr äv. lida nöd efter ngt l. hava nöd för ngt, lida brist på l. vara i (trängande) behov av ngt; särsk. (i högre stil) i uttr. lida nöd på allt(ing), lida brist på allt. Ther finnes och vtan twill sköne keller, så ath man icke heller torffte haffue nöd for watn. G1R 14: 16 (1542). Därs. 15: 368 (1543: haffwe .. nödh vm). Kåckenhusen och Selborgh hafwa på spanmål ingen nödh. Gustaf II Adolf 507 (1625). Lijdha nödh bådhe om kläder och födho. VDAkt. 1656, nr 140. Tidfördrijf A 3 a (c. 1695: ätte (dvs. efter)). Lida nöd på allting. Dalin (1853). särsk. (†) i uttr. lida nöd på malning, ha svårt att få säd mald; jfr MAL-NÖD. Ambrosiani DokumPprsbr. 263 (i handl. fr. 1678).
β') i uttr. vara i nöd om l. för ngt l. komma i nöd för ngt, lida resp. komma att lida brist på ngt; äv. (i uttr. vara i nöd för ngt): vara i förlägenhet för ngt. Efter jag är i nöd för 10 Riksdaler, som jag är skyldig min Spisvärd; så (osv.). Envallsson Procent. 65 (1786). Vara i nöd om föda för sig och sina barn. Murberg FörslSAOB (1793). Konung Erik, som .. kom i så stor nöd för proviant, att hans besättning måste äta hästkött. Ekelund 1FädH 1: 132 (1833).
β) för ngts nöd skull, på grund av brist på ngt. OxBr. 3: 138 (1627).
γ) utan nöd (jfr 6 d, 7 g), i (så) riklig mängd (att brist icke uppstår). Ther (dvs. i det rika Swabenland) äre Foglar, vthan nödh. Forsius Fosz 250 (1621).
b) (†) utan utpräglad tanke på ngn brist, om förhållandet att ngt behövs: behövlighet, behov (se d. o. 2 c α, β); dels i uttr. i (förefallande) nöd, vid (förefallande) behov, dels i uttr. vara i nöd av ngt l. hava nöd till ngt l. hava nöd att göra ngt (jfr 6 b, 7 e), vara i l. ha behov av ngt resp. att göra ngt, behöva (göra) ngt; utan bestämd avgränsning från 4 o. 7. Ffetalie væl skepen Saa ath the ecke haffwa nödth fförste vi (dvs. 6) wikwr Ath komma heem i gæn tiil calmarna. G1R 1: 112 (1523). I förefallende nödh. RA I. 3: 168 (1593). Forsius Fosz 411 (1621: Til). Ehuru jag .. var i högsta nöd af rent linne, lät man mig icke behålla en enda skjorta til ombyte. Ödmann MPark 131 (1800).
c) (†) om fyllande l. tillfredsställande av ett behov (jfr BEHOV 1); äv. om det ngn behöver l. tarvar: behov (se d. o. 4); äv.: nödtorft. Giff oss idagh wårt daghlighit brödh, / Och hwadh man torff til liffzens nödh. Ps. 1567, s. 8 b. Du (dvs. adeln) har den äran vunnit, / At städs i Dig hon (dvs. friheten) funnit / Sin trygghet och sin nöd. Dalin Vitt. II. 5: 7 (1742). Förr hölls betjening (som armé) / För nöden ej paraden; / Nu för att visa sitt livré / i staden. Franzén Skald. 4: 235 (1801, 1832).
6) [utvecklat ur 1] svårighet o. d.; ss. enkelt ord bl. i vissa uttr.; jfr AND-, METER-, RIM-NÖD.
a) (ngt vard.) det är ingen (förr äv. icke) nöd att göra ngt o. d., förr äv. (stor) nöd är (att) göra ngt (jfr 7 d), det är ingen svårighet l. konst att göra ngt osv. resp. det är (mycket) svårt att göra ngt; äv. i sådana uttr. som vad är det för nöd att göra det? o. d., vad är det för svårighet att göra det? osv. Thet är icke stoor nödh att predica Euangelium nw, medan Förfölielsen icke är så stoor, som hon tilförene warit haffuer. OPetri 3: 510 (1535). The (ha) sådane wackt och spegning .. vm seg, att stor nödh är, att göre them nogen affbräck. G1R 15: 134 (1543). På himlen stod solen röd / Och vågorna hoppade högt vid strand; / Att segla var nu ej nöd. Öman LyrBl. 1: 24 (1857). Vad är det för nöd att hålla huvudet klart, när man har magen full och hjärtat tomt? Väring Frost. 78 (1926). Ingen nöd att vara fosterländsk och offervillig, när det var vissa och klara undergången att icke vara det. Åkerhielm Tib. 285 (1929).
b) [jfr t. not haben, etw. zu tun] (†) hava nöd till ngt l. till att l. vid göra ngt l. hava nöd (att) göra ngt o. d. (jfr 5 b, 7 e), ha svårt l. svårighet med ngt resp. att (kunna) göra ngt; äv. i uttr. hava nöd före, ha svårt därmed. At .. k: Cristiern ingen nöd skal haffua at komma till syn veldighet igen. G1R 2: 90 (1525). Then ther nw gerna wille weta hwad sannast är, han skal haffua ther nöödh til. OPetri Kr. 2 (c. 1540). OxBr. 11: 350 (1644: hafva nödh före). Bromelius Lup. 72 (1687: til at). VDAkt. 1694, nr 825 (: wed). (De) bemötte mig så groft, at jag hade nöd, mig på godt sätt ifrå them draga. Humbla Landcr. 148 (1740). Topelius Vint. I. 2: 382 (1860, 1880).
c) [jfr t. not mit e-m haben] (†) (hava) nöd med l. för ngn, (ha) svårighet(er) l. besvär med ngn resp. med att skaffa vad ngn behöver (jfr 5 a); äv. [efter motsv. anv. i t.] i utvidgad anv., i uttr. ha sin kära nöd med ngn, ha mycket besvär med ngn, få anstränga sig mycket med ngn. RA I. 1: 335 (1544: för). BSkytte (1656) i HT 1912, s. 119 (: med). Min broder är soldat, Min lilla syster död. / Med henne hade jag min kära nöd. Rydberg Faust 87 (1876; t. orig.: Ich hatte mit dem Kind wohl meine liebe Not).
d) med (största l. yttersta o. d.) nöd (jfr 7 h), i sht förr äv. med stor (förr äv. bitter) nöd, förr äv. med nöden, med (största l. yttersta osv. resp. stor) svårighet, äv.: nätt o. jämnt, knappt (se d. o. 1); stundom äv. i uttr. utan ringaste nöd, i sht förr äv. utan (all) nöd (jfr 5 a γ, 7 g), utan ringaste resp. utan (all) svårighet. Han kom med (yttersta) nöd undan. Med knapp nöd, se KNAPP, adj. 2 d α. Med nätt l. njugg nöd, se NÄTT 6 b resp. NJUGG 2 c. Med nöd och näppe, se NÄPPE, sbst. (Vi) haffue .. en dogh med sthora nöödh bewect honum ther tiil. G1R 2: 128 (1525). The Swenske toge skepen vten all nödh. Svart Gensw. H 8 a (1558). Hoof Bih. 62 (c. 1825: med nöden). Dahlgren 2Ransäter 113 (i handl. fr. 1840: med bitter nöd). Jensen Puschkin 18 (1889: ej utan nöd). Amelie Larsson, som nu .. fått en sådan fyllighet öfver axlarna att hon med nöd gick genom en deux-battang. Hedenstierna FruW 79 (1890). Ferlin DöddansV 19 (1930). särsk. (†)
α) hyperboliskt: knappast ens. I vaggan hade han (dvs. Dumbom) med nöd / En gammal Käring, som såg om-sig. Kellgren (SVS) 2: 323 (1790).
β) med anslutning till 1 o. 3: i nödställd belägenhet, värkligt illa ställd. (Danskarna) droge til skeps medh stoor nödh, / Them brast bådhe ööl och brödh. Svart Gensw. F 8 a (1558).
e) ss. förled i ssgr.
α) betecknande att ngn l. ngt är svår(t) att behandla l. påvärka o. d. på det sätt som efterleden uttrycker.
β) betecknande att den värksamhet l. egenskap o. d. som efterleden uttrycker endast nödtorftigt l. otillräckligt äger (l. ägt) rum resp. förefinnes o. d.; ofta liktydigt med: nödtorftig(t) l. otillräcklig(t).
7) [jfr motsv. anv. i fsv., isl., got., fht. o. feng.; sannol. en urgammal med 1 parallell bet.; vissa av nedan anförda användningar torde dock snarast utgå från 4] tvingande orsak l. omständighet(er) o. d.; äv.: förhållandet att ngt är nödvändigt, nödvändighet; förr äv.: tvång; numera nästan bl. i sådana uttr. som nöden l. högsta nöd kräver ngt l. driver l. tvingar till ngt l. av tvingande nöd o. d. (jfr 4), ss. beteckning för att ngt är (absolut) nödvändigt; utan bestämd avgränsning från 4. Thet vi nu göre twinger oss nöden til. G1R 1: 110 (1523); jfr 4. OPetri 4: 306 (c. 1540). Om nöden kräfver, må erchebispen .. concilium sammankalla. RA I. 3: 104 (1593). Nödhen är eenda kost. Grubb 599 (1665); jfr KOST, sbst.1 1. Om wi nu intet hade så klar lag .. at påstå Krono-godsens återkallande, så är dock nöden högsta lag. HC11H 8: 78 (1680). (Byalagets) fredsdomstol verkade så kraftigt, att .. (dess) medlemmar .. ej drogo varandra inför domstol, med mindre högsta nöd drev därtill. Nilsson FestdVard. 75 (1925). Utövar någon tjänst såsom befälhavare å fartyg utan att vara därtill behörig .. och har sådant icke av tvingande nöd under resa påkallats, straffes med dagsböter. SFS 1936, s. 532. (†) Hr Pilhielm sade .. at .. nöden at ställa sin person i säkerhet .. tvungit honom .. at .. på leigd .. vistas i riket. 2RARP 9: 103 (1738). — särsk. i vissa uttr.
a) (†) eftersom l. såsom nöden (det) kräver l. tillsäger, allteftersom omständigheterna kräva. Judanar (skola) troligha hielpa the Romare, effter som nödhen thet kräffuer. 1Mack. 8: 25 (Bib. 1541). Berchelt PestOrs. F 5 a (1589).
b) när nöden gäller o. d., se GÄLLA, v.4 4 c α β'.
c) (numera knappast br.) göra (sig) en dygd, förr äv. (en) lag av nöden o. d., göra en dygd av nödvändigheten, finna l. foga sig i det oundvikliga. Af nöden måtte man göre ena dygd. UrkFinlÖ I. 2: 113 (1597). 1SAH 4: 42 (1791, 1809: af nöden göra sig lag). Hoppe (1892).
d) (†) det är nöd l. nöd är att göra ngt (jfr 6 a), det finns tvingande skäl till l. det är nödvändigt att göra ngt; icke se ngn nöd att ngt göres o. d., icke se ngt tvingande skäl till att ngt göres; giva ngn nöd l. lägga ngn nöden uppå att göra ngt, (gm sina åtgärder) giva ngn (tvingande) skäl l. tvinga ngn att göra ngt; vara i nöd att göra ngt (jfr 1 f slutet), vara tvungen att göra ngt; jfr 5 b. Szå at .. plat ingen nöd är att tagha slikt obestand fore. G1R 6: 355 (1529). Der vore och väl nödh att haffua andra Gubernörer i Vestergöttlandh. OxBr. 3: 160 (1628). Stiernman Riksd. 939 (1635: lägger). AOxenstierna 1: 559 (1635: giffua). Jag ser ingen nöd at .. (vissa handlingar) skohla inter secretissima förvaras. Höpken 1: 370 (1762). EconA 1808, jan. s. 57 (: varit i nöd att).
e) (†) nöd till ngt, tvingande skäl till ngt; särsk. i uttr. hava nöd till ngt (jfr 5 b, 6 b), vara tvungen till ngt. Then som .. haffuer icke nödh ther till, vtan haffuer sin eghen wilies makt. 1Kor. 7: 37 (NT 1526). (Vi) se .. icke hvad nödh till dette nu berammede möthe är. RA I. 3: 828 (1597); jfr 5 b.
f) för nöds (förr äv. nöd) skull l. av nöd (jfr 4 b β, 8 a β γ'), förr äv. för nöd, av tvång; därför att man är tvungen; nödvändigt; stundom svårt att skilja från o. numera bl. (föga br.) med mer l. mindre tydlig anslutning till 4 b β. Hwar och en (må giva) .. icke medh sorg eller aff nödh, för ty en gladhan geffuare elskar gudh. 2Kor. 9: 7 (NT 1526; Bib. 1917: av tvång). Om jag varit med på roligheter, .. så har det varit af medlidande och ibland för nöds skuld. Posten 1769, s. 535. (Alla rum utom ett) måste vi för nöd hyra ut. Almqvist Går an 78 (1839); jfr 4 b β. Nu skall jag återigen börja skriva en roman, men under piskan, av nöd, i brådska. VerdS 382: 37 (1936).
g) (numera bl. tillf.) utan nöd (jfr 5 a γ, 6 d), utan (värkligt) nödtvång l. tvingande skäl; utan att det är l. var (absolut) nödvändigt. Mandråpare utan nöd. Schmedeman Just. 7 (1538); jfr 4 (c). HH XIII. 1: 116 (1564). (Man bör undvika) sådane förbund, hvarmedelst riket mot sin villja och utan nöd eller ofelbar nytta kan förveklas i krig. 2RA 1: 299 (1723). En man, som bestal sitt folk — utan nöd. Boye Strindberg 1: 110 (1933; om förskingrare av statsmedel); jfr 4.
h) (†) med nöd tränga ngn till ngt, med nödvändighet l. nödvändigtvis driva l. förmå ngn till ngt. (Kristiern II) trengher .. oss ther till med nööd thet wj skulom honom mandskap opsægia. G1R 1: 30 (1521).
i) (†) på nödens vägnar, av nödtvång. OPetri 1Förman. A 4 a (1528).
8) [uppkommet gm ombildning av mnt. van nōden, t. von nöten, eg.: av ”nöder”, till NÖD i bet. 7] i vissa prep.-uttr., betecknande att ngt är nödvändigt l. oundgängligen behöves; jfr 5 b, 7 (f).
a) av, tillf. äv. utav nöden, förr äv. (i bet. β γ') av nöd (jfr 4 b β, 7 f).
α) (†) i adverbiell anv.: nödvändigt(vis). Ath man motte åff nödenne holla mera hoffolk æn vanth ær. G1R 4: 170 (1527). Rudbeckius KonReg. 119 (1615). Linc. (1640).
β) i anv. ss. predikativ; i vissa uttr.
α') (i skriftspr.) vara l. bli o. d. av nöden, stundom äv. av högsta nöden, vara l. bli osv. (högst) nödvändig l. (oundgängligen) behövlig; numera företrädesvis med subj. bestående av att-sats l. infinitiv l. abstrakt sbst.; förr äv. i uttr. vara ngn av nöden, vara nödvändig l. behövlig för ngn. The kropsens lemmar som synas swakast wara, the äro oss mest aff nödhen. 1Kor. 12: 22 (NT 1526). The stycker, som till vår saligheet äro af nödenne att vetha. KOF 1: 197 (1575). Då oss nu en fristad fattas, / Är oss utaf högsta nöden / Att en borg eröfra snart. Oscar II I. 2: 157 (1859, 1886). FörfDöfstUnd. 1889, s. 50 (: blir .. af nöden att). Då skyndsamhet är av nöden. SFS 1940, s. 1477.
β') (†) göras (ngn) av nöden, nödvändiggöras l. oundgängligen behövas (för ngn). HC11H 11: 9 (1668). (Eftersom) brödet giöres oss mycket af nöden, så (osv.). Carl XII Bref 229 (1702).
γ') [efter t. von nöten haben] (numera bl. i ålderdomligt skriftspr.) ha(va), förr äv. äga ngn l. ngt av nöden, förr äv. av nöd, (oundgängligen) behöva ngn l. ngt, äv.: vara tvungen l. nödsakad till ngt. Borgaren nödgas sökia (hantvärkarna på landsbygden) .. och kiöpa sigh hvad han haffver aff nödh. RP 7: 497 (1639). Wi hafwe .. af nöden at skicka .. allas wåra innerliga böner .. til Gud wår himmelska Fader. Swedberg SabbRo 962 (1690, 1712). Leopold 1: 441 (1814: äga). I (dalkarlar) .. hafven den herren (dvs. Gustav Vasa) fast af nöden. Fryxell Ber. 3: 21 (1828). Att man .. på gatorna hade all varsamhet af nöden för att ej stöta emot .. perukaskar (m. m.). KLilljebjörn Hågk. 17 (1838). BtRiksdP 1892 B, 1: FörslHärordn. s. 158.
b) (†) för nöden.
α) i anv. ss. predikativ; dels (motsv. a β α') i uttr. vara l. prövas o. d. för nöden, vara l. prövas osv. nödvändig l. (oundgängligen) behövlig, dels (motsv. a β γ') i uttr. hava ngn l. ngt för nöden, behöva ngn l. ngt l. vara tvungen l. nödsakad till ngt; jfr FÖR, prep. 21 n, FÖR-NÖD slutet, FÖRNÖDEN I. Så hade well warit for nödenn, ati och hade tenckt ther någett tiil. G1R 11: 253 (1537). Att han .. sielff håller sigh Caplan, så frampt han kenner sigh äntelighen haffua honom för Nödhen. HärnösDP 1661, s. 48. OfferdalKArk. N I 1, s. 82 (1712: pröfvas). Möller (1790, 1807).
β) i utvidgad anv., i uttr. det gäller för nöden (att göra ngt) o. d., det är nödvändigt l. nöden kräver (att ngt göres); jfr GÄLLA, v.4 4 c α α'. G1R 7: 3 (1530). Nu geller för nödhen at stridha. Visb. 1: 150 (c. 1620).
Ssgr (i allm. till 4 d): A: NÖD-ADRESSKORT~002 l. ~020. post. adresskort som utskrives på adresspostanstalt, då det till ett paket hörande adresskortet icke ankommit dit före l. samtidigt med paketet. Döss o. Lannge (1908, 1915).
-ANKARE.
1) sjöt. provisoriskt ankare som iordningställts, då de vanliga ankarna gått förlorade l. blivit obrukbara; förr äv. dels: rumankare, dels: pliktankare. Nordforss (1805; om rumankare). Dalin (1853; om pliktankare). UB 7: 348 (1874).
2) bildl., om ngn l. ngt vartill man kan sätta sin lit i nödställd belägenhet l. om ngt som användes l. vartill man tar sin tillflykt, då inga andra möjligheter stå till buds o. d.; jfr ankare, sbst.2 2 a. Rydén Pontoppidan 564 (1766). Mången gång anlitades .. (den frikostige mannen) såsom ett nödankar. Valerius 2: 262 (1840). Den tidens officiella nödankare för en akademisk bana, som råkat in på orätt kurs, nämligen kameralexamen. Flensburg (o. Collin) 25 (1905, 1915).
(1) -ANROP~02. (i fackspr.) gm radiosignalering o. d. utsänt anrop från fartyg l. flygplan i nöd; jfr -signal. SFS 1933, s. 374.
(1, 4 d) -ANSTALT~02. (numera föga br.) inrättning l. institution avsedd att användas i nödläge; äv. om inrättning l. institution som användes l. måste användas, eftersom inga andra medel stå till buds. Boëthius Naturr. 183 (1799). Järta 2: 235 (1823; om allmänna magasinsinrättningen). VL 1901, nr 15, s. 2.
-AVLOPP~02. (i fackspr., numera mindre br.) avlopp (se d. o. 2 b) avsett att vid riklig nederbörd o. d. kunna avleda det ökade vattnet i kloakledningar, bräddavlopp. Palmberg Hels. 221 (1889). Cannelin (1921).
(7) -AVTVUNGEN, p. adj. (†) avtvungen. RP 1: 230 (1629).
-AXEL. [jfr t. notachse] (numera bl. tillf.) provisorisk hjulaxel. DictMilPort. 70 (1816).
-BALKONG. (i fackspr.) balkong med däri fastgjord livräddningslina l. stege o. d., avsedd att användas ss. reservutgång vid eldsvåda, brandbalkong. SFS 1917, s. 1099.
(6 e α) -BEDD, förr äv. -BEDEN, p. adj. (ngt vard.) som gör (onödiga) svårigheter l. kommer med en mängd (föga betydande) invändningar (vid en anmodan l. begäran o. d.); som låter krusa sig; svårbedd; svår att övertala; äv.: som endast med svårighet kan förmås att komma vid inbjudan; äv. bildl.; äv. i uttr. nödbedd till ngt l. att göra ngt; jfr -bjuden. OPetri 2Post. 139 a (1530: til). ”Var så god och spela litet för oss!” ”Gerna”, svarade .. (den tilltalade), som hade den stora förtjensten att aldrig vara nödbedd, som man säger. Pereswetoff-Morath Kadettm. 96 (1889). Vilhelm är nödbedd ... Fastän Mi .. lofvat bjuda ”unga flickor ..”, hade Vilhelm inte kommit. Dahlgren Lyr. 64 (1913). SvD(A) 1935, nr 222, s. 9 (: att). 3SAH 51: 262 (1940; bildl.).
-BELYSNING. om artificiell upplysning av rum o. d. medelst belysningsanordningar avsedda för sådana fall då den vanliga belysningen icke fungerar l. kan användas; vanl. konkret, om dylika belysningsanordningar: reservbelysning; stundom äv. i utvidgad anv.: (nöd)-torftig belysning. 2NF 7: 335 (1907). SFS 1917, s. 1101 (konkret). Krigsårens nödbelysning. Siwertz Varuh. 7 (1926).
-BIT. (†) eg.: matbit o. d. som sparats för att tillgripas i nödfall; anträffat bl. bildl. Ett litet lager af Anekdoter, Ballader och Sagor förvarades ännu .. såsom sista nödbiten att tillgripa (för Stockholms Posten). Polyfem I. 4: 3 (1810).
(6 e α) -BJUDEN, äv. (numera bl. i ålderdomligt spr.) -BUDEN, p. adj. -dnare (numera föga br., SvLitTidn. 1815, sp. 826 (: de nödbudnaste), Lundell (1893)); adv. (†) -et (Knorring Skizz. II. 2: 274 (1845)).
1) (ngt vard.) som icke vill ta emot ngt l. ta för sig o. d. utan att bjudas upprepade gånger; som låter krusa sig; jfr bjuda 15. Tersmeden Mem. 4: 195 (1764).
2) (ngt vard.) som ogärna antar en inbjudan; som endast med svårighet kan förmås att komma (vid inbjudan); äv. bildl.; jfr bjuda 26. Axehielm (c. 1630; under biudha). Levertin NDikt. 60 (1894; bildl.).
3) (numera bl. tillf.) allmännare: svårbedd; svår att övertala; ovillig; förr äv. i uttr. nödbjuden till ngt l. (till) att göra ngt, ovillig till ngt resp. ovillig att göra ngt l. svår att få att göra ngt; jfr -bedd. Kalm VgBah. 231 (1746: at). Livin Kyrk. 99 (1781: till at). 2SAH 25: 151 (1849: till). Han var dock icke nödbuden (då det gällde att härma professor Palmblad) utan lät den gode professorn .. allt som oftast sitta emellan. Sundblad Ups. 453 (1884). Brate Edda 184 (1913). särsk. (†)
a) avvisande, fjär. Lemaire Gilblas 41 (1799).
b) ss. adv.: ogärna. Knorring Skizz. II. 2: 274 (1845).
(1) -BLOSS. sjöt. flammande eldsignal använd för att tillkännagiva nödställd belägenhet på fartyg. SDS 1895, nr 576, s. 3.
(1, 4 d) -BOK; pl. -böcker. (†) eg.: bok som man rådfrågar i nödställd belägenhet; i uttr. nöd- och hjälpebok, se hjälp-bok 1.
(1, 4 d) -BOSTAD~02 l. ~20. provisoriskt iordningställd bostad (för husvilla personer o. d.). Östergren (cit. fr. 1920).
-BRO. provisorisk bro. Schulthess (1885).
(1, 4 d) -BROMS, r. l. m. särsk.: i järnvägs- l. spårvagn befintlig broms (se broms, sbst.2 2) varmed tåget osv. kan stoppas av resande i händelse av fara o. d. VL 1893, nr 264, s. 2 (på järnvägståg).
Ssg: nödbroms-handtag. Lundberg Lok. 230 (1902).
-BROMSA, -ning. [till -broms] bromsa med nödbroms; i sht ss. vbalsbst. -ning. Lundberg Lok. 250 (1902).
-BRUNN. [jfr t. notbrunnen] (numera bl. mera tillf.) brunn som iordningställes l. användes, då vatten icke kan hämtas från det vanliga upphämtningsstället; reservbrunn; äv. om vattenreservoar avsedd att användas vid eldsvåda, brandbrunn; förr äv. om kloakbrunn. Wikforss (1804; under nothbrunnen; om kloakbrunn). Nordforss (1805; om reservoar). Wirgin Häls. 3: 169 (1933).
-BRYGGA, r. l. f. nödbro; äv. bildl. Ekelund NAllmH II. 2: 141 (1838). SvD 1903, nr 24, s. 1 (bildl.).
(3, 4 d) -BRÖD. (nöd- 1751 osv. nöde- 1788)
1) motsv. bröd 1, 3: (av bark l. mossa l. vissa rötter o. d. bakat) bröd som (i sht förr) användes ss. ersättning för vanligt bröd i tider av missväxt o. hungersnöd; i sht förr äv. allmännare: födoämne som tillgripes, när andra livsmedel tryta; äv. bildl. Linné Sk. 35 (1751). Hagberg Pred. 1: 114 (1814; bildl.). Dalin (1853; allmännare).
2) (numera knappast br.) motsv. bröd 5: yrke l. sysselsättning som man ägnar sig åt bl. för att få sin utkomst (o. som ger en knapp bärgning); jfr föd-krok. Nordforss (1805). Hammar (1936).
Ssg (till -bröd 1): nödbröds-ämne. ämne använt för bakning av nödbröd; i sht förr äv. allmännare: ämne som utan att bakas i bröd användes ss. födoämne i tider av hungersnöd o. d. Fischerström 3: 364 (1787). Dalin (1853; allmännare).
-BUD. (nöd- 1787 osv. nöde- 1550)
1) (†) till 1: budskap l. påbud l. pålaga o. d. som försätter ngn i svår l. nödställd belägenhet; jfr bud 1 b, 2. (Gengärden) skall icke .. bliffve theris (dvs. skattebetalarnas) nödebud. G1R 21: 78 (1550).
2) (†) till 4 d; eg.: erbjudande l. förslag som ngn kan begagna sig av ss. nödfallsutväg; anträffat bl. i utvidgad anv., om kvinna (l. familj o. d.) som ngn friar till (resp. vill besvågra sig med), först då en annan giftermålsplan misslyckats. Ristell Vis. 54 (1787). Ett lyckligt giftermål, hvilket syntes honom mindre att hoppas med den yngre (prinsessan), helst hon kunde anse sig såsom ett nödbud. Franzén Minnest. 3: 617 (1843).
3) spelt. till 4 d: bud (se d. o. 5) som spelare avger i nödfall (för att förebygga ännu större förlust l. motspelares hem- l. utgång o. d.). Lundgren Koppel AuktBr. 33 (1923).
-BUDEN, se -bjuden.
-BÅR. (numera bl. tillf.) nödfallsbår. Hygiea 1864, s. 46.
(6 e β) -BÄRGNING. (†) om det minsta ngn behöver för att uppehålla livet; jfr bärgning 5 slutet. EconA 1807, apr. s. 142.
(3) -DISTRIKT. distrikt där nöd råder. Hellström RedKav. 245 (1933).
-DOP. [jfr t. nottaufe] dop som förrättas i nödläge (utan den vanliga ritualen l. av lekman); särsk. (o. vanl.) om barndop som förrättas av lekman, då fara anses föreligga för att barnet dör, innan präst hinner anlända; äv. bildl. LPetri KO 20 a (1561, 1571; i rubrik). Fries BotUtfl. 2: 195 (1838, 1852; om namngivning av växter). 3NF 11: 847 (1929; om kliniskt dop).
Ssgr: nöddops-förrättare.
-givare.
-giverska.
(7) -DRIVA, v. [fsv. nödhdriva] (†) nödga l. tvinga (ngn ngnstädes l. till ngt); äv. i p. pf. med adjektivisk bet.: nödtvungen; jfr driva, v.2 28. LPetri 2Post. 147 a (1555). Min nöddrifne bön. VDAkt. 1703, nr 244. Spegel 617 (1712). särsk. om väder, vind o. d.: oemotståndligt föra (skepp o. d. ngnstädes); jfr driva, v.2 14. SthmTb. 11/11 1587.
-DRÅP. (numera bl. tillf.) nödvärnsdråp; jfr nöd 4 c. VDBötB 1647, s. 415. Lagerlöf Bannl. 108 (1918).
(7) -DYGD. (†) dygd som är absolut nödvändig (som är det minsta man kan fordra av ngn). Thorild Gransk. 1784, 1: 44.
-DÖPA. (numera bl. mera tillf.) döpa (ngn) med nöddop. Dijkman AntEccl. 295 (1678, 1703).
-DÖPELSE. (†) nöddop. LPetri KO 20 a (1561, 1571); jfr KOF 1: 396 (c. 1618).
(1) -ELD, sbst.1 (sbst.2—3, se sp. 1246). (mera tillf.) eld som tänts ss. nödsignal; jfr -bloss. Strindberg Skärk. 85 (1888).
-FALL, se d. o.
(1) -FLAGGA, r. l. f., l. (vanl.) -FLAGG. flagga som hissas för att tillkännage nödställd belägenhet; numera bl. sjöt. om flagg i schau l. (i fråga om nutida förh. vanl.) viss kombination av signalflaggor, använd för att tillkännage nödställd belägenhet på fartyg; äv. bildl. Hissa nödflagg. DA 1825, nr 9, s. 1. Carlén Skuggsp. 2: 389 (1865). Hembygden(Hfors) 1913, s. 25 (bildl.).
-FLOTTE. sjöt. (provisorisk) räddningsflotte. Ekbohrn NautOrdb. (1840).
(3, 4 d) -FODER. (sämre) fodermedel (t. ex. renlav, ljung o. d.) som användes vid foderbrist; tillf. äv. om nödbrödsämne. Porthan BrCalonius 546 (1799). Västerb. 1933, s. 111 (1867; om nödbrödsämne).
(3, 4 d) -FODERMEDEL~0020. jfr -foder. Juhlin-Dannfelt 289 (1886).
(3, 4 d) -FODERÄMNE~0020. (numera bl. tillf.) nödfodermedel. NF 4: 1525 (1881).
(7) -FORDRANDE, p. adj. (†) absolut nödvändig, oundgänglig. Stiernhielm Arch. A 4 a (1644).
(1) -FRI. (†) om belägenhet: vari man icke betungas av ngt l. hotas av ngn fara o. d.; motsatt: nödställd. Lehnberg Pred. 2: 371 (c. 1800).
(1, 3) -FULL. (†) eg.: fylld med nöd; dels om tid l. ställning o. d.: varunder l. vari man lider nöd, dels om egenskap (hos storm): som medför nöd (för sjöfarande). Dahlstierna (SVS) 118 (1698). (Arbetarnas) nödfulla ställning i samhället. Almqvist GMim. 1: 174 (1841).
(3, 4 d) -FÖDA, r. l. f. jfr -bröd. TSjöv. 1855, s. 139.
-FÖDA, v. (†) föda (se föda, v. I 1) med nödfoder; i uttr. nödföda (djur) med ngt, föda (djur) med ngt ss. nödfoder. Retzius FlOec. 272 (1806).
(7) -FÖRANLÅTEN, p. adj. (†) nödgad. VDAkt. 1705, nr 439.
-FÖRBAND. (i sht i fackspr.) provisoriskt förband (se d. o. 1 b). Hygiea 1854, s. 210.
-FÖRORDNING. jur. på grund av särskilda (tvingande) omständigheter icke i normal laga ordning tillkommen förordning av provisorisk natur. 3NF 12: 573 (1930).
Ssg: nödförordnings-rätt, r. l. m. jur. om befogenhet att utfärda nödförordningar. 3NF 22: 310 (1936).
(7) -FÖRORSAKA. (†) nödga, nödsaka; anträffat bl. i pass. o. i p. pf. med mer l. mindre adjektivisk bet. VDAkt. 1699, nr 149. HdlCollMed. 26/3 1734 (1732).
(6 e β) -GAR. (i fackspr., mera tillf.) otillräckligt l. ofullständigt gar. Hirsch LbGarfv. 159 (1898).
(6 e β) -GARAD, p. adj. (-går- 1767) (i fackspr., numera bl. mera tillf.) = -gar. Zethelius SvarVetA 25 (1767).
-GRYT. jäg. jfr -lya. SvKennelklT 1903, s. 29.
(6 e β) -GRÄDDAD, p. adj. (i vissa trakter) om bröd o. d.: gräddad vid svag värme; otillräckligt gräddad. Fridegård TrägL 30 (1940).
-GÅRDING. [jfr holl. noodgordings, pl., t. notgording] sjöt. om tåg som vid svårt väder o. d. fastgöres vid rån, löper runt ett råsegels underlik o. tillbaka genom ett vid rån fäst block o. som halas vid seglets bärgning, rundgårding. Röding 1: 664 (1794).
(1, 4 d) -HAMN. [jfr t. nothafen] sjöt. hamn l. skyddad vik o. d. som angöres l. uppsökes på grund av nödställd belägenhet l. tvingande omständigheter (t. ex. vid maskinskada l. storm o. d.); äv. om hamn l. vik o. d. som lämpar sig att användas i dylik situation; äv. bildl. PH 12: 179 (1781). För många år sedan hade .. ett fartyg .. för storm sökt nödhamn vid .. (Hallands Väderös) stränder. Santesson Nat. 222 (1880). Om en nöd- och stödhamn för det blekingska fisket kunde byggas vid Utklipporna. SvD(A) 1930, nr 71, s. 16. Hjärtat söker nödhamn. Edqvist (1942; boktitel).
(7) -HANDEL. (†) nödvändiga uppköp; jfr handel, sbst.2 11 a. Fernow Värmel. 684 (i handl. fr. 1775).
-HJÄLP, se d. o.
(6 e β) -HJÄLPA. [jfr nödhjälp 2] (†) nödtorftigt hjälpa upp (ngt) l. skaffa nödtorftig ersättning för (ngt med ngt); äv. refl.: nödtorftigt reda sig. Rig 1935, s. 199 (c. 1750; refl.). JernkA 1827, s. 442.
(1) -HJÄLPANDE, n. (†) handlingen att hjälpa ngn i nöd; i uttr. ngns nödhjälpande, hjälp i ngns nödställda belägenhet. AJMessenius (1639) i HSH 9: 184.
(1, 3) -HJÄLPANDE, p. adj. (tillf.) som bedriver värksamhet för avhjälpande av nöd. SvRödK 1933, s. 1.
-HJÄLPARE. (nöd- 1530 osv. nöde- 1621) [fsv. nödhhiälpare; jfr mnt. nōthelper]
1) till 1: hjälpare i nöd; frälsare, förlossare; särsk. o. numera nästan bl. (i fråga om romersk-katolska förh.) om vardera av de (vanl. fjorton) helgon som betraktas ss. speciella hjälpare i olika slag av nödställd belägenhet. OPetri 2Post. 203 b (1530). PPGothus Und. Cc 3 a (1590). SvKyrkH 2: 738 (1941). särsk. (†)
a) i utvidgad anv., om person som biträder ngn i hans arbete: hjälp (se d. o. 1 d). KOF 3: 301 (1685).
b) bildl., om sak. Borg Luther 2: 857 (1753). Nödhjelpare, eller Ordbok till anvisning af förnuftsenliga .. Huskurer. Záar (1840; boktitel).
2) (†) till 4 d; om person vars hjälp anlitas, då ingen annan l. bättre står till buds; jfr nödhjälp 2. KrigVAH 1843, s. 75.
(1) -HJÄLPERSKA. [fsv. nödhhiälpirska; jfr mnt. nōthelpersche] (numera bl. tillf., arkaiserande) kvinnlig hjälpare i nöd. PErici Musæus 3: Aa 1 a (1582).
(6 e β) -HJÄLPLIGEN. [jfr nödhjälp 2] (†) nödtorftigt, hjälpligt. Berzelius Själfbiogr. 157 (c. 1845).
(1 (f)) -HOSTA, v. (†) hosta för att dölja förlägenhet o. för att få tid att tänka över ett svar o. d. Runeberg 4: 282 (1836).
(6 e β) -HÖVISK. (†) ngt så när måttfull; jfr hövisk 3. LPetri Wijgd. C 5 b (1538).
(1) -KLOCKA, r. l. f. (i sht förr) ringklocka avsedd l. använd för att kalla samman folk vid eldsvåda l. översvämning o. d. BoupptVäxjö 1767.
(4 d, 7) -KÖP. (numera bl. tillf.) nödtvunget köp; äv. konkret, om sak som ngn köper i brist på annat l. bättre; förr äv. om nödtvungen (ofördelaktig) affär(stransaktion); jfr köp 1 h. HSH 27: 200 (1633). Högberg Utböl. 2: 251 (1912; konkret).
(6 e α) -KÖRD, p. adj. [sv. dial. nökörd] (†) som endast med svårighet kan förmås att göra ngt, ovillig. Schultze Ordb. 2378 (c. 1755). Ekblad 169 (1764).
(7) -LAG, r. l. f. l. m. (tillf., †) nödvändig l. ofrånkomlig lag. Lucidor (SVS) 80 (1668).
(3) -LAND. land där befolkningen lider nöd; nästan bl. i pl. SvD 19/12 1920, Söndagsbil. s. 9.
(4 (d)) -LANDA, -ning. om (förare av) flygplan o. d., stundom äv. om fartyg l. fågel o. d.: landa på grund av tvingande omständigheter (t. ex. svårt väder l. maskinskada o. d.); jfr landa II 1 a, b, c. SvD(A) 1915, nr 180, s. 7. Rosenius SvFågl. 2: 318 (1919; i fråga om fågel). Östergren (1933; äv. i fråga om båt). Det nödlandade tyska kurirplanet. SvD(B) 1943, nr 76, s. 4.
Ssgr: nödlandnings-fält. mindre flygfält avsett att användas ss. landningsfält för flygplan vid nödfall, hjälplandningsfält, hjälpflygplats. SvD(A) 1930, nr 307, s. 5.
-plats. plats där en flygmaskin nödlandar l. nödlandat l. kan nödlanda; äv. om nödlandningsfält. Dahlbeck Lufttr. 90 (1918).
(1, 3) -LIDANDE, n. (†) förhållandet att befinna sig i svår l. nödställd belägenhet l. att lida nöd; nödställdhet; nöd. VDAkt. 1702, nr 42. Arbin ÅmVetA 1774, s. 61.
-LIDANDE, p. adj. [jfr t. notleidend]
1) (†) till 1: som befinner sig i nöd, nödställd; äv. i utvidgad anv., om tillstånd l. fara o. d.: som innebär l. medför nödställd belägenhet; äv. substantiverat, om nödställd person l. nödställt fartyg o. d.; äv. bildl.; jfr nöd 1 b α, f. Phrygius MRosengren D 6 a (1608; om fara). Gustaf II Adolf 287 (1626; om tillstånd). Schmedeman Just. 921 (1685; om nödställt fartyg). (Prästerna böra) tänka på, huru de kunna komma den nödlidande nästan til hjälp, i lekamliga så väl som andeliga omständigheter. Rydén Pontoppidan 567 (1766); jfr 2. Lindfors (1824).
2) till 3: som lider nöd; äv. i utvidgad anv., om tillstånd o. d.: vari man lider nöd; ofta substantiverat, om person som lider nöd; jfr nöd 3 b. Vij förmoda att folcket icke varda nödhlidandes alt intill hösten. OxBr. 1: 93 (1616). HC11H 5: 44 (1697; om tillstånd). Våra nödlidande i Norrbotten. SöndN 1866, nr 17, s. 4. Nödlidande nationer. SvD(A) 1934, nr 125, s. 6. särsk.
a) [jfr motsv. anv. i t.] i sht bankv. o. handel. bildl., om fordran, fordringsbevis (i sht räntekupong till obligation) o. d.: som icke inlösts l. betalats i rätt tid; äv. dels om lån l. värdepapper: varpå räntan icke (ut)betalats i rätt tid, dels om växel: som icke honorerats (vid förevisande), dels om inteckning: för vars gäldande den intecknade egendomen vid exekutiv försäljning visat sig otillräcklig. Jungberg (1873; om växel). BörsT 1896, nr 24 A, s. 2 (om värdepapper). Obligationer med nödlidande kuponger. Leander TidnHand. 23 (1926). 3NF (1931; om inteckning). Av Storbritanniens fordringar .. (i Sydamerika) äro stora belopp nödlidande. Siösteen KonstPeng. 32 (1939). DN(B) 1946, nr 185, s. 7 (om lån).
b) (†) som lider brist; i uttr. nödlidande på ngt; jfr nöd 5 a α α'. HSH 3: 225 (1742).
(1, 3) -LIDENHET, r. l. f. [jfr d. nødlidenhed, ävensom -lidande, p. adj., o. med-lidenhet] (†) = -lidande, sbst. VDAkt. 1705, nr 438.
-LJUS, n.
1) till 1; om ljussignal (från flygplan) för tillkännagivande av nödställd belägenhet. Grubbström 91 (1936).
2) till 4 d; om (ljus från) nödbelysning, reservljus, brandljus. SFS 1917, s. 1101.
-LYA. jäg. lya som användes (av räv l. grävling) ss. tillfällig tillflyktsort vid (förmodad) fara o. d. BiblJäg. 4: 291 (1897).
(1, 3) -LÄGE. [jfr t. notlage] nödställt läge (se d. o. 6). Det politiska nödläget. NordT 1892, s. 424. Ekonomiskt nödläge. NoK 93: 107 (1929).
-LÄGER. provisoriskt läger (se d. o. 7) som iordningställes, när (längre) uppehåll i färd måste göras på grund av tvingande omständigheter (t. ex. svårt väder o. d.). Lagercrantz SkandStorvOstafr. 218 (1930).
(1, 7) -LÖFTE. (numera bl. tillf.) löfte som ngn ger i nödställd belägenhet; avtvunget löfte. Chydenius 204 (1765). Schröderheim Skr. 64 (c. 1795).
-LÖGN. [jfr t. notlüge] lögn som ngn tar sin tillflykt till i nödställd belägenhet för att rädda sig själv l. annan från fara o. d.; äv. allmännare, om osanning som ngn säger för att icke vålla förtret l. bekymmer l. få obehag o. d. Nödlögn kan offta lijdas. Grubb 602 (1665).
(3) -LÖS. (†) om bärgning l. utkomst: sådan att man icke lider nöd, tillräcklig. Mörk Ad. 1: 49 (1742). VDAkt. 1797, nr 317.
-LÖSNING. mer l. mindre otillfredsställande lösning av ett problem o. d. som tillgripes ss. en nödfallsutväg. DN(A) 1929, nr 156, s. 3.
-MAST. [jfr t. notmast] sjöt. provisoriskt uppbyggd mast som iordningställts av ombord befintlig materiel, när fartygsmast vid haveri brutits av l. gått över bord. Roswall Skeppsm. 1: 199 (1803).
-MEDEL. [jfr t. notmittel] (numera bl. tillf.) nödfallsmedel. Porthan BrSamt. 149 (1788).
(3, 6 e β) -MOGEN. lant. om säd o. d.: som på grund av torka o. d. mognat i förtid med dålig kärnbildning; jfr bråd-mogen. UtsädT 1895, s. 257.
(3, 6 e β) -MOGNAD, r. l. m. lant. jfr -mogen. UtsädT 1895, s. 258.
-MYNT, n. [jfr t. notmünze] mynt av jämförelsevis billigt material som (i sht i krigstid o. d.) utges av stat l. bank o. d. för att (för kortare tid) ersätta gott mynt; ofta koll.; jfr mynt-tecken. CRBerch hos Loenbom HMärkv. 3: 119 (1767; koll.). Zettersten AnmMynt 64 (1771). Det tillhörde den tidiga frihetstidens vanor att pryda metallkärl med Karl XII:s nödmynt. Fatab. 1937, s. 248.
-MYNTA, v., -ning. [till -mynt] (mera tillf.) (prägla o.) utge nödmynt; äv. bildl.: för tillfället skaffa sig pängar (på ett sätt som hämnar sig i framtiden). Engström ResNorrl. 1: 46 (1834; bildl.). 2VittAH 23: 271 (1857, 1863).
-MYNTTECKEN~020. (numera bl. tillf., om ä. förh.) = mynt-tecken a. NF 3: 793 (1879).
-MÅL. (nöd- 1676. nöds- 1605) (†)
1) till 1: nöd; anträffat bl. i pl.; jfr nöd 1 d. Franzén Minnest. 2: 311 (i handl. fr. 1676).
2) [sv. dial. nösmål] till 7: nödtvång; jfr nöd 7 g. PJAngermannus Visit. 262 (1605: vthan nödzmåål).
(7) -ORSAKA. (†) nödga, nödsaka; anträffat bl. i pass. o. i p. pf. med mer l. mindre adjektivisk bet. Löfgren TenngjH I. 1: Bil. 30 (i handl. fr. 1664). VDAkt. 1731, nr 277.
-PÄNNING. [jfr t. notpfennig]
1) till 1, 4 d; koll.: pänningsumma l. annan tillgång som reservera(t)s för framtiden l. medföres på resa o. d. för oförutsedda behov; äv.: obetydlig pänningsumma som endast räcker till att täcka de oundgängligaste behoven; numera bl. ngn gg i sådana uttr. som gömma, förr äv. avsätta en nödpänning o. d. Brahe Oec. 48 (1581; uppl. 1920). Theras vdredningh och nödpenningh som the medh sigh hade, belöp til åttehundret daler. 3SthmTb. 1: 57 (1592). Upplåna en knapp nödpenning till sitt oumbärliga uppehälle. Calonius 5: 201 (1799). Almqvist FrSpr. 181 (1838: Afsätta). Gömma en nödpenning. Östergren (1933).
2) (†) till 4 d: nödmynt. RP 8: 537 (1641). Slå nödpenningar. Nehrman JurCr. 170 (1756).
-RATION. (förr) mil. om reservfurage som i fält medfördes på varje ridhäst. Nordensvan o. Krusenstjerna 2: 266 (1886).
-REGEL.
1) (i fackspr., mera tillf.) till 4 c: regel om straffrihet l. straffnedsättning o. d. för handling som utförts på grund av nöd. 2NF 20: 366 (1913).
2) (†) till 4 d; om rättsregel som man i brist på kodifierade normer söker härleda ur gällande sedvana. Boëthius Naturr. 241 (1799).
3) (†) till 7: regel som nödvändigt måste följas, bindande lag. LPetri Exorc. C 6 a (1562).
(1) -RIA, r. l. f. [jfr fin. hätäriihi] (i Finl.) om ria dit säden (i sht förr) för(d)es omogen för att torkas, när den efter ett missväxtår måste skördas i förtid. Grotenfelt JordbrMet. 414 (1899).
-RIGG. sjöt. jfr -mast. Oxenstierna Vanderdecken 147 (1865).
-RIM. otillfredsställande rim som tillgripes l. tillgripits ss. nödfallsutväg. Tegnér (WB) 4: 180 (1822).
-RIMMA. [till -rim]
1) göra l. använda (ett) nödrim; i sht i p. pf. med mer l. mindre adjektivisk bet., om ord l. versrad o. d.: som bildar resp. är försedd med nödrim. SkrModLF 20: 101 (1922).
2) i p. pr. i adjektivisk anv., om ord l. versrad o. d.: nödrimmad. Östergren (1933).
-RODER, äv. -ROR. [jfr t. notruder] sjöt. jfr -mast. Roswall Skeppsm. 1: 205 (1803).
(1) -ROP. (nöd- 1786 osv. nöde- 1838) rop som ngn upphäver (för att tillkalla hjälp), då han befinner sig i livsfara o. d.; äv. om dylikt rop från djur; äv. (i sht vard.) i utvidgad anv., om högt l. gällt rop; äv. oeg. l. bildl. Giva (ge) upp, förr äv. giva (ett) nödrop. Envallsson Procent. 118 (1786). Gifva nödrop. Nordforss (1805). Ekman NorrlJakt 250 (1910; om djurs rop). särsk. (vard.) i det bildl. uttr. med ett nödrop, med knapp nöd, nätt o. jämnt. Han klarade sig (men) med ett nödrop. SDS 1947, nr 343, s. 18.
-ROR, se -roder.
(4 c, 7) -RÄTT, r. l. m. (i fackspr.) rätt att i nöd företaga eljest ss. rättsstridig ansedd handling; förr äv. övergående i bet.: tvångsrätt. Deras tvångspligt, at förblifva i Staten, som deri äro födde, härleder .. (Hobbes) af en motsvarande Nödrätt. Höijer 4: 178 (1796). Björling CivR 44 (1906).
-RÖR. (mera tillf.) jäg. jfr -lya. Hahr HbJäg. 265 (1866).
(1, 7) -SAK. [fsv. nödhsak; jfr mnt. nōtsake, mnl. nootsake (holl. noodzaak), t. notsache] (†) tvingande l. fullgiltig orsak; tvång. G1R 1: 36 (1522). Här är ingen Nödsak, utan friwillighet. Rydelius Förn. Föret. § 16 (1718, 1737). Dähnert 209 (1746).
-SAKA, se d. o.
(6 e β) -SATT, förr äv. -SÄTT, p. adj. ((†) -are Tamm Smid. 33 (1830)) (numera mindre br.) metall. om tackjärn: som är blåst med mindre påsättning av malm än normalt i förhållande till kolmängden i masugnen o. som i brottet är grått l. gråsvart; äv. om masugnsgång med dylik malmsättning; motsatt: hårdsatt; förr äv. i utvidgad anv., om kula (se kula, sbst.3 2): gjuten av dylikt järn. E14R 1: 156 a (1561). HSH 27: 46 (1563; om kulor). SvUppslB 18: 490 (1934; om masugnsgång).
-SEGEL. [jfr t. notsegel] sjöt. jfr -mast. UB 7: 484 (1875).
(1) -SIGNAL. [jfr t. notsignal] signal som tillkännager nödställd belägenhet; särsk. om dylik signal från fartyg l. flygplan; äv. bildl. Giva l. avgiva, förr äv. göra nödsignal. Hissa nödsignal, hissa nödflagg. Utsända nödsignaler, medelst radiotelegrafi o. d. Dalman 50 (1765). SjöreglÖrlFl. 1785, § 146 (: gör). Lundquist Aftonl. 182 (1891; bildl.). Den internationella nödsignalen SOS. SFS 1922, s. 1404. Alpin nödsignal. TurÅ 1937, s. 371.
(1, 4 d) -SKILLING. (numera knappast br.) = -pänning 1. Weste (1807). Schulthess (1885).
(1) -SKOTT. [jfr t. notschuss] sjöt. (kanon)skott som avfyras ss. nödsignal från fartyg; äv. bildl. Skjuta, i sht förr äv. lossa, förr äv. giva l. göra nödskott. PH 6: 4459 (1756). HT 1916, s. 121 (1789: gaf). Göra nödskott. Lindfors (1824). Backman Reuter Lifv. 1: 198 (1870: lossade; bildl.).
(1) -SKRI. (i sht i vitter stil) jfr -rop. Murberg FörslSAOB (1793).
(1) -SKRIK. jfr -rop. Strindberg Hems. 152 (1887).
-SLAKT. (i fackspr.) jfr -slakta. Kjerrulf Köttbesigtn. 231 (1896).
-SLAKTA, -ning. (i fackspr.) slakta (djur), när fara föreligger att djuret eljest självdör; i sht i p. pf. med mer l. mindre adjektivisk bet. Kjerrulf Köttbesigtn. 18 (1896). Wirgin Häls. 3: 144 (1933).
-SLIPPA. (†) undslippa. VDAkt. 1702, nr 154.
(6 e α) -SMÄLT, p. adj. (†) som icke lätt smälter l. låter smälta sig, svårsmält. Rinman 1: 498 (1788; om järn).
(3) -SOT, r. l. f. (†) sjukdom som beror på undernäring, bristsjukdom. SydsvGeogrSÅb. 1925, s. 133 (1868).
(7) -SPILTA. (numera föga br.) spilta med särskilda anordningar för fastbindning av (oroliga) hästar vid skoning l. operation o. d.; jfr -stall. Lind (1738). Vennerholm o. Svensson 149 (1892).
(3, 4 d) -SPIS. (numera bl. mera tillf., i vitter stil) jfr -bröd. Ödmann PredUtk. 45 (1808).
(1, 3) -STADD, p. adj. [fsv. nöþstadder] (i sht i vitter stil, numera mindre br.) stadd i nöd, nödställd. Murberg FörslSAOB (1793). Östergren (1933).
Avledn.: nödstaddhet, r. l. f. (i sht i vitter stil, mindre br.) nödställdhet. Östergren (1933).
(7) -STALL, sbst.1 [jfr mnt. nōtstal, t. notstall, ävensom fsv. notstal, om tortyrredskap] (numera bl. ngn gg arkaiserande) = -spilta; äv. om anordning varmed häst hålles stilla i dylik spilta; äv. i utvidgad anv., om (till konstruktionen härom påminnande) medeltida tortyrredskap; äv. bildl. Balck Musæus Nn 2 b (1596; bildl.). Itt Leyon och Biörn i itt kädh, en Häst i itt nödstall, äre fångna. Forsius Fosz 442 (1621). Bendz Hofbesl. 39 (1866; om anordning). Arnér Knekt 299 (1945; om medeltida tortyrredskap).
(6) -STALL, sbst.2 (†) i fråga om häst o. d.: svårighet att urinera; jfr kall-stall. IErici Colerus 2: 393 (c. 1645).
-STAPEL.
1) (†) till 4 d: provisoriskt uppförd klockstapel. VDAkt. 1844, nr 269.
2) spelt. till 4, 7; i tricktrack: stapel som uppstår, när en spelare nödgas placera samtliga sina brickor på en o. samma tunga i brädet. Wilson Spelb. 248 (1888).
-STRÖMBRYTARE~0200. (i sht i fackspr.) strömbrytare (t. ex. i l. vid hiss o. d.) avsedd att användas (l. automatiskt träda i funktion) vid fara l. nödfall o. d. —
(1, 4 d) -STYVER. (numera knappast br.) = -pänning 1. Weste (1807). Schulthess (1885).
-STÄLLA. (†)
1) till 1, 3: bringa (ngn) i nödställd belägenhet; anträffat bl. i pass.; jfr -ställd 1. Düben Lappl. 434 (1873).
2) till 7: nödga, nödsaka; anträffat bl. i pass. i uttr. nödställas göra ngt. VDAkt. 1703, nr 60. Därs. 1704, nr 455.
-STÄLLD, p. adj. [fsv. nödhstälter (MP 4: 64 (i bet. 1), PMånsson 31 (i bet. 2))]
1) till 1, 3: som befinner sig i svår l. tryckt belägenhet; särsk.: som lider nöd (se d. o. 3 (b)); äv. bildl.; ofta i utvidgad anv., särsk. om belägenhet o. d., förr äv. om tid: som innebär resp. utmärkes av nöd, tryckt, svår; jfr -ställa 1. 1Joh. 3: 17 (NT 1526). AOxenstierna 2: 56 (1612; om tid). Det nödstälta Skeppet. PH 6: 3739 (1755). Qvinna, qvinna, den blott tål att pröfvas, / Som en nödställd nästa ej förskjuter. Runeberg (SVS) 1: 118 (1830). Stiernstedt Mitt 2: 194 (1930; bildl.). Rikets nödställda läge. KyrkohÅ 1942, s. 121. jfr (†): The uti Barnvåndan nödstälta Qvinnor. Hoorn Jordg. 2: Dedik. 3 (1723). särsk.
a) (numera mindre br.) stadd i trångmål på grund av avsaknad av ngt, som lider brist l. är i förlägenhet (jfr nöd 5); särsk. i uttr. nödställd för l. på, förr äv. om l. med ngt, som lider brist på l. är i förlägenhet för l. i (stort) behov av ngt, blottställd på ngt. G1R 4: 145 (1527: pa). At tu vilth late bestellet, att vij en hoop cläde bekomme kunne .., så att vij udi then måtten ingelunde nödstält bliffve måtte. Därs. 26: 345 (1556). E14R 1: E 18 a (1561: medh). Björnståhl Resa 1: 301 (1771: om). Nödställd för penningar. Östergren (1933).
b) (†) bildl., om argumentering o. d.: mindre tillfredsställande l. övertygande, tvungen, sökt; jfr 2. Samtiden 1874, s. 262.
2) (†) till 7: nödgad, nödsakad; äv.: nödvändig; jfr -ställa 2. Ehuru åfter är nödstelt at inskepa något godz, då kan man inthet finne vpå edert (dvs. tullinspektorens) selskap. BtÅboH I. 4: 68 (1629). VDAkt. 1763, nr 43.
Avledn.: nödställdhet, r. l. f. till -ställd 1: förhållandet att vara nödställd; nödställd belägenhet. Phrygius Föret. 20 (1620). särsk. (†) i pl., = nöd 1 d. PJGothus Luther ScrSent. V 4 a (1597).
(1) -STÄLLNING. (†) nödställdhet. Atterbom Siare 5: 483 (1849).
(3, 4) -STÖLD. (†) stöld som ngn begår för att rädda sig l. ngn annan ur nöd. Dahm Skolm. 181 (1846).
(1, 7) -SYN, r. l. f. [fsv. nöþsyn, hinder, nöd(fall), behov, motsv. fd. nøthsion, nøthsiun, isl. nauðsyn; eg.: vägran på grund av nöd(tvång), till ett sbst. som föreligger i isl. syn, nekande; jfr söna] (†) nöd, trångmål. Björner HalfdÖst. 9 (1737; isl. orig.: nauþsin).
Avledn.: nödsynligast, adv. superl. [jfr isl. nauðsynliga, nödvändigtvis] (†) absolut nödvändigt. Hiärne Watt. 74 (1683). Dens. Orth. 19 (1717).
-SÄTT, se -satt.
-TACKLA. sjöt. förse (fartyg) med nödtackling. Gosselman Sjöm. 1: 70 (1839).
-TACKLING. [jfr t. nottakelung] sjöt. särsk. konkret: nödrigg. Sparre Frisegl. 2: 120 (1832).
-TALJA, r. l. f. [jfr t. nottalje] (numera knappast br.) sjöt. nottalja (se sp. 719). Roswall Skeppsm. 1: 91 (1803). 2NF 23: 587 (1915).
(4, 7) -TARV, äv. -TORV, f. [fsv. nödhtharf] (†) förhållandet att ngn (nödvändigt) behöver ngt; (oundgängligt) behov (se d. o. 2); jfr nödtorft 1 (b, c). OxBr. 8: 349 (1641). Schück BibliogrAnt. 41 (cit. fr. 1670). jfr (motsv. nödtorft 3): Tagh wthur wår kammar, .. / .. huadh till krigs nödh torffuer behöffues frij. Holof. 5 (c. 1580). Anm. 1:o Ordet förekommer i formen nödtorve [möjl. utgående från en fsv. pluralform nödhthorvi(r); jfr fsv. thorfwe, pl.] i följande språkpr.: Lag förmele att icke Konungen sielff må någen sinom vndersathere öffuer leggie, vtan vti rijksens högsta nödtorfve (dvs. när det är oundgängligen nödvändigt för riket). UrkFinlÖ I. 1: 55 (c. 1600). 2:o Det hos Spegel (1712) uppförda verbet nytorva (Ny-torfwa) med bet.: ”nyttia, tarfwa” är möjl. ssg av nöd o. torva, v., behöva (l. avledn. av nöd-torv).
(1) -TECKEN. [jfr t. notzeichen] (numera bl. tillf.) särsk. om nödsignal. Nordforss (1805).
(1, 3) -TID. (nöd- 1872 osv. nöds- 16211705) tid då ngn l. ett land o. d. befinner sig i nöd; särsk. (o. numera företrädesvis): tid då nöd (se d. o. 3) råder; äv. allmännare: svår tid. I l. under nödtid(er), förr äv. i ngns nödtid l. vid nödtiderna. Forsius Fosz 78 (1621). Stiernman Com. 2: 401 (1645: Wedh nödztijderne). (Guds barn) weta, at Herren Gudh them i theras Nödztijdh höra och hielpa wil. Gallius KGyllenstierna D 1 b (1645). Då nödtid inträffade (på Grönland), borde den, som egde något förråd, hjelpa de i samma hus boende. Fries Grönl. 154 (1872). SvD(A) 1933, nr 79, s. 4 (allmännare).
(1, 3) -TILLSTÅND~02. (nöd- 1905 osv. nöds- 1900) jfr -läge. Hamilton Statsr. 8 (1900).
(3, 4) -TJUVNAD. (†) = -stöld. Möller (1790, 1807). Meurman (1847).
-TORFT, -TORFTELIG, -TORFTIG, se d. o. —
-TORV, se -tarv.
(4, 7) -TORVLIG, adj. (nötårf-) [jfr nor. dial. naudturveleg, ävensom -torv] (†) som oundgängligen behöves. Carl IX Cal. 109 (1596).
(1) -TRÅNG. (nöd- 15261793. nöde- 1627) [fsv. nöþþrang] (†) nöd (se d. o. 1); trångmål; nödläge. G1R 3: 324 (1526). 1SAH 1: 125 (1786, 1801). Murberg FörslSAOB (1793; angivet ss. landsord). särsk.
a) nöd (se d. o. 3). Föräldrarnas Slummer föör Barnen i Nödtrång. Törnewall B 2 a (1694). VDAkt. 1694, nr 1281.
b) nöd (se d. o. 4); nödfall; äv.: (tvingande) orsak (jfr nöd 7). Att Rysserne .. uthan något nödtrångh skamligen förluppe feldtet. OxBr. 1: 64 (1614). Deräst sielfwa nödtrången icke mig der till twingade. VDAkt. 1702, nr 96. SvMag. 1766, s. 256. särsk. i uttr. till ett nödtrång, ss. en nödfallsutväg. RP 6: 258 (1636).
c) brist; i uttr. nödtrång på l. om l. av ngt, brist på ngt; jfr nöd 5. Nödhtrongh på sädh. RP 8: 743 (1641). VRP 19/4 1735 (: om). VetAH 1744, s. 290 (: af).
(1, 7) -TRÄGEN. (†) som gm sin nödställda belägenhet tvingas vara ihärdig (att söka hjälp). Swedberg SabbRo 979 (1690, 1712).
(4, 7) -TRÄNGA. [jfr mnt. nōtdrengen, t. notdrängen, notdringen] (†)
1) tvinga l. nödga l. nödsaka (ngn att göra ngt); äv. i p. pr. med adjektivisk bet., om orsak: tvingande; äv. i uttr. nödtränga sig till (en värksamhet o. d.), ss. beteckning för att ngn mot ngns vilja ägnar sig åt en värksamhet osv. LPetri Œc. 64 (1559: nödhträngtt sigh till). OxBr. 10: 188 (1617). Någon nödträngiande orsak. LPGothus MonTurb. 134 (1629). jfr: Högst- och ytterst-nödträngiande orsaker. Isogæus Segersk. 1383 (c. 1700).
2) [jfr motsv. anv. av d. nødtrængende] i p. pr. med adjektivisk bet. (jfr 1): behövande. VDAkt. 1751, nr 13.
Avledn.: nödträngligen l. nödträngeligen l. nödträngeliga, adv. (-eliga 1644. -eligen 15991749. -ligenn 1578) [till -tränga o. -trängd; jfr t. notdränglich, notdringlich] (†) nödtvunget; nödvändigt; jfr -tränga 1, -trängd 2. HSH 36: 161 (1578). Stiernhielm Arch. D 4 b (1644). särsk. övergående i bet.: nödtorfteligen; jfr -tränga 2. Så mycket arbete, hvarmed jag, mitt hushåld och de löntagande arbetare kunde nödträngeligen underhallas. VDAkt. 1749, nr 336.
-TRÄNGD, p. adj.; adv. -trängt (†, RA I. 3: 828 (1597), CivInstr. 287 (1651)).
1) (numera bl. ngn gg tillf.) till 1, 3: som befinner sig i (svårt) trångmål; nödställd (se d. o. 1); särsk. i fråga om ekonomiska svårigheter o. d.; äv. i utvidgad anv., om tillstånd o. d.: som innebär nöd, tryckt, beträngd. G1R 26: 468 (1556). (Det i tull uppburna saltet må) allena .. them nödträngdom och fattigom til godo komma. Stiernman Com. 3: 391 (1666). Höpken 2: 470 (1758; i utvidgad anv.). Östergren 4: 978 (1933). jfr högst-nödträngd. särsk. (†)
a) = -ställd 1 a; särsk. i uttr. nödträngd om ngt, som lider brist på l. är i (stort) behov av ngt (jfr nöd 5). OxBr. 10: 38 (1617: om). Stiernman Com. 5: 539 (1695). Murberg FörslSAOB (1793).
b) som behöver förrätta naturbehov; jfr nödig 4 slutet. Palmstedt Res. 64 (1779). Ahlman (1872).
2) (†) till 4, 7: föranledd av tvingande nöd; nödtvungen; äv. med sakligt huvudord; särsk. i uttr. nödträngd till ngt l. (till) att göra ngt l. nödträngd göra ngt, nödtvungen till ngt resp. att göra ngt; äv. i uttr. nödträngd ifrån ngt, nödtvungen l. tvingad att lämna ngt; jfr -tränga 1. Um man .. nödträngd blifve motte någet medt gärningerne emott Danmark företage. RA I. 1: 561 (1547). Lagförsl. 461 (c. 1606: ther ifrå). OxBr. 10: 208 (1617: till att). RA II. 2: 148 (1617: till). Min nödträngde frånwarelse aff Församblingene. Wallius 2Likpr. 10 (1628). Dalin Arg. 2: 252 (1734, 1754: nödträngde, at). Ahlman (1872). särsk.
a) i uttr. uti nödträngde måle, därtill nödtvungen; motsatt: i oträngt mål. G1R 18: 879 (1547).
b) ss. adv.: nödvändigt; äv.: när nöden så kräver, nödtvunget. När mann hade nödträngt giort .. (de mäktige) ett förtrett. RA I. 3: 828 (1597). CivInstr. 287 (1651).
c) i utvidgad anv., om orsak: tvingande; jfr -tränga 1. Stiernman Riksd. 533 (1602). KrigVAT 1839, s. 198 (1632).
Avledn.: nödträngdhet, f. (†) till -trängd 1: nödställdhet. OxBr. 11: 476 (1632).
(6 e α) -TRÖSKAD, p. adj. (†) svårtröskad. Boije Landth. 275 (1756).
(7) -TVINGA. [jfr t. notzwingen] (†)
1) tvinga, nödga; dels i uttr. nödtvinga ngn till ngt l. (att) göra ngt, dels i p. pr. med adjektivisk bet., om orsak: tvingande. Fryxell Ber. 4: 132 (i handl. fr. 1591: dertill). Stiernman Riksd. 1365 (1660). Utan nödtvingande orsak. PH 1: 564 (1724). At han .. nödtvungit Frun .. sig ur huset begifva. VRP 10/5 1736.
2) [jfr motsv. anv. i t.] våldtaga (en kvinna). Balck Musæus L 8 a (1596).
-TVUNGEN, p. adj.
1) till 4, 7: tvungen på grund av nödställd belägenhet; tvingad av omständigheterna; (nödd o.) tvungen; äv. (i attributiv ställning): som är ngt på grund av nödtvång l. som påtvingats ngn. Vara (absolut) nödtvungen att göra ngt, äv. till ngt. Schroderus Os. 1: 412 (1635). Ärkebiskopen måste nödtvungen ge vika för den allmänna rösten. Geijer II. 2: 271 (1832). (Mefistofeles är) i grund och botten icke omtyckt af .. sin nödtvungne umgängeskamrat (dvs. Faust). Lysander Faust 200 (1875). jfr högst-nödtvungen. särsk.
a) (†) som saknar fri vilja. Stridsberg Åkerbr. A 1 b (1727).
b) med sakligt huvudord: framtvingad av nödläge l. (allmännare) av omständigheterna; som beror av nödtvång; påtvungen; äv.: ofrånkomlig; äv. ss. adv., stundom övergående i bet.: ogärna. Schroderus Os. 1: 252 (1635). Vid alt visade Konungen, huru nödtvunget han straffade, och huru gerna han deremot benådade. Schönberg Bref 1: 236 (1778). Antagandet .. (av rymdens existens) blir således genom sjelfva denna filosofis satser nödtvunget. Leopold 4: 207 (c. 1820). Sjukdom och nödtvungen overksamhet. Tegnér Armfelt 3: 439 (1887).
c) (†) i utvidgad anv.: nödställd (se d. o. 1); jfr -tvång b. VDAkt. 1654, nr 124.
2) (†) till 6 e α; eg.: svår att tvinga l. kuva o. d.; anträffat bl. allmännare: svår l. besvärlig att ha att göra med, vresig o. d. (Lat.) Dÿscolus .. (T.) Ungeschlacht. Unholtselig (Sv.) Nödtwungen. VocLib. Adj. (c. 1580).
(4, 7) -TVÅNG. [jfr t. notzwang] förhållandet att nöden tvingar till ngt; tvång(släge); nödvändighet. Av, förr äv. igenom l. för nödtvång, på grund av tvingande nöd, nödtvunget. Utan, förr äv. utom nödtvång, utan att nöden tvingar därtill, utan tvingande nödvändighet. Schmedeman Just. 46 (1569). Schroderus Os. 1: 298 (1635: igenom). Linné Bref I. 1: 149 (1753: för). PH 5: 3562 (1753: utom). Den militära situationens nödtvång. 3SAH 3: 218 (1888). (Man) antog (förr), att en person, som smittats med exempelvis tuberkelbaciller, med nödtvång också måste få sjukdomen. Salén Infekt. 112 (1933). särsk. (†)
a) i uttr. sätta ngn i nödtvång att göra ngt, göra det nödvändigt för l. tvinga ngn att göra ngt. AdP 1789, s. 890.
b) övergående i bet.: nöd (se d. o. 1); jfr -tvungen 1 c. (Att Bärgslagens fordringar) på twänne år .. til Bergslagens hjelp i deras stora nödtwång skulle blifwa erlagt. HC11H 12: 123 (1697).
-UTVÄG~02. (numera bl. mera tillf.) nödfallsutväg. LittT 1797, s. 283.
-VANT. sjöt. borgvant. ÖoL (1852).
-VAPEN. (†) nödfallsvapen. Hazelius Förel. 224 (1839). Bergman GotlGeogr. 81 (1870).
-VED. (tillf.) om dålig ved. Karlfeldt FlBell. 155 (1918).
(3) -VINTER. vinter varunder nöd råder. Östergren (cit. fr. 1915).
-VITTNE. [jfr t. notzeuge] (†) vittne som (på grund av skyldskap o. d.) icke får avlägga vittnesed, men dock i nödfall höres. Abrahamsson 630 (1726). Auerbach (1913).
(3, 6 e β) -VUXEN, p. adj. [sv. dial. nödvuxen] (i sht i vissa trakter o. i fackspr.) om växt l. skog o. d.: som (på grund av otillräcklig näring o. d.) har tvinande växt, tvinande, tvinsjuk; äv. om djur l. människa: småväxt (på grund av undernäring); äv. bildl. Chydenius SvarVetA 44 (1762). Emma var en nödvuxen, allvarlig tolfåring. Gripenberg TätnLed 66 (1886). Högbom Norrl. 403 (1906; om skog). NArgus 1923, s. 148 (bildl.). Hammarström Sportfiske 305 (1925; om gädda).
Avledn.: nödvuxenhet, r. l. f. (i sht i vissa trakter o. i fackspr., mera tillf.) Cedercreutz Blomst. 12 (1919).
-VÄRJA, v. [sv. dial. nödvärja sig] (†) refl.
1) till 4 c, d: försvara sig vid angrepp (som innebär livsfara); bruka nödvärn; äv. bildl. VDAkt. 1680, nr 230. Dalin (1853; äv. bildl.). Ahlman (1872).
2) [jfr motsv. anv. i sv. dial.] till 6 e β: försvara sig så gott man kan; äv. i utvidgad anv.: dra sig fram nödtorftigt; jfr naggvärja. Nordforss (1805). Lindfors (1824; i utvidgad anv.).
(1, 4 d, 7) -VÄRK, n. (nöd- 17591783. nöds- 1775) [jfr t. notwerk] (†) arbete l. gärning varigm hjälp bringas ngn i nödställd belägenhet; äv. om arbete som nödvändigt måste utföras (icke kan uppskjutas utan stor skada l. förlust), nödfallsarbete; äv. om arbete l. gärning som utgör en nödfallsutväg. 2RARP 9: 289 (1738; om nödfallsarbete). (Jesus) visade at den ceremonialiska lagen måste vika för hvarjehanda kärleks och nödverk. Bælter JesuH 5: 777 (1759). Lönqvist Bara 1 (1775; om arbete som utföres ss. nödfallsutväg). VDAkt. 1783, nr 62.
(7) -VÄRKANDE, p. adj. (†) som värkar med oundviklig nödvändighet, predisponerande. Ett Stoiskt, nödhwerkande ödhe i werldenne. Hamarinus Bielke C 2 a (1647).
-VÄRN. (nöd- 1541 osv. nöde- 15471686) [fsv. nödhvärn (SthmTb. 3: 299 (1496)); jfr fsv. nödhväria, nödvärn (Därs. 1: 53 (1476)), mnt. nōtwere, t. notwehr]
1) till 4 c, d: försvar mot rättsstridigt angrepp gm företagande av en handling som under andra förhållanden är l. anses otillåten; äv. i utvidgad l. bildl. anv., om försvar av rättigheter l. värden o. d. (gm extraordinära åtgärder) vid hotande fara o. d. Större, mindre nödvärn (jur.), om försvar mot (i lag specificerade fall av) svårare resp. mindre allvarliga rättsstridiga angrepp. Bruka l. öva nödvärn, förr äv. göra (en) nödvärn (för sig). Gripa till nödvärn. När en gör openbara nödwern för sig. G1R 14: 430 (1541). Kempe Krigzpersp. 116 (1664: een Nödwärn giöra). Schlyter JurAfh. 1: 249 (1836; i utvidgad anv.). SFS 1890, nr 33, s. 4. särsk. i uttr. (ut)i, förr äv. av l. (i)genom nödvärn, ss. beteckning för att en handling företages ss. försvar mot rättsstridigt angrepp; i sht förr äv. i uttr. utan nödvärn, utan att nödvärnssituation föreligger. Handla i nödvärn. UpplDomb. 3: 114 (1541: aff). G1R 25: 61 (1555: egenom). Schmedeman Just. 46 (1569: utan). Dråp i nödvärn. Nehrman JurCr. 264 (1756).
2) (numera bl. tillf.) till 1, 3, 4 d: konkret(are), om ngn l. ngt som utgör ngns försvar (se d. o. 4 b) l. skydd i nöd l. vid fara o. d. Lucidor (SVS) 81 (1668). En anda af storhet och hjeltemod .., som i kritiska tider mer än en gång varit .. (nationens) sista nödvärn. Mankell Fältsl. 239 (1857). särsk. (†) = nödhjälp 2. Serenius R 3 a (1734). AnderssonBrevväxl. 1: 381 (1839).
Ssgr (i allm. till -värn 1): nödvärns-belägenhet. i sht jur. nödvärnsläge. Bolin Statsl. 1: 242 (1870).
-berättigad, p. adj. i sht jur. 3NF 15: 94 (1931).
-excess. jur. användande av större våld vid nödvärn, än nöden kräver. Thyrén StrafflRef. 1: 160 (1910).
-krig. (tillf.) krig vartill en stat tvingas för att avvärja (hotande) angrepp. HSH 15: 168 (1761).
-läge. i sht jur. läge då ngn måste gripa till nödvärn. Thyrén StrafflRef. 1: 106 (1910).
-medel. (†) till -värn 2: nödfallsmedel. Trolle-Wachtmeister Ant. 2: 50 (1815).
-rätt, r. l. m. i sht jur. rätt till nödvärn. Murberg FörslSAOB (1793).
-situation. i sht jur. jfr -värns-läge. 2NF 20: 371 (1913).
-teori(en). (i fackspr.) om den rättsfilosofiska teori enligt vilken av samhället ålagda straff för brott äro att anse ss. nödvärn från samhällets sida. Boström 2: 456 (1842).
-vapen. särsk. bildl. Rydberg KultFörel. 4: 142 (1887; bildl.).
(4 c, d) -VÄRNA. (†) refl.; = -värja 1; äv. bildl. Almqvist TreFr. 3: 145 (1843). Dens. Smar. 465 (1845; bildl.).
-VÄRNING. [jfr mnt. nōtweringe, adv., i nödvärn] (†) nödvärn (se d. o. 1). 2SthmTb. 3: 150 (1556).
(3, 6 e β) -VÄXT, p. adj. [jfr östsv. dial. nödväxt] (i sht i vissa trakter) = -vuxen. LAA 1813, s. 279.
-YMPA, -ning. (i fackspr., numera föga br.) vaccinera (djur) inom en besättning där sjukdomen redan utbrutit; motsatt: skyddsympa. Lundberg HusdjSj. 121 (1868). 3NF 8: 92 (1927).
(3) -ÅR. år då nöd råder; särsk. om missväxtår; äv. allmännare: svårt år. Säve Yngl. 18 (1854). OoB 1931, s. 106 (allmännare). särsk. (i Finl., numera bl. tillf.) i uttr. långt som nödåret, ss. beteckning för att ngt är mycket långt. Pakkala Elsa 193 (1895; om brev).
Ssgr: nödårs-barn. (mera tillf.) barn som fötts under ett nödår l. växt upp under nödtid. Väring Frost. 76 (1926).
-pris, n. (mera tillf.) om högt pris på spannmål o. d. (som är utmärkande för nödår). Nödårspris på bröd. Hedin Tal 1: 434 (1891).
-sommar. Strömborg Bygd 26 (1932).
-vinter. SkogsvT 1907, s. 274.
-ÄMNE. (†) ämne som i nödfall kan användas ss. livsmedel. Westring Svar 1: 18 (1808).
B (†): NÖDE-BRÖD, -BUD, se A.
-FALL, se nödfall.
-HJÄLPARE, se A.
(7) -RIS. [möjl. till nöda] eg.: ris varmed man tvingar ngn att göra ngt; anträffat bl. i det bildl. uttr. regeras med nöderis, styras med hård hand l. med tvång. Forsius Fosz 69 (1621).
-ROP, -TRÅNG, -VÄRN, se A.
C (†): NÖDS-FALL, se nödfall.
(1) -FARA, r. l. f. nöd; livsfara. Schroderus Os. 1: 102 (1635). Rudbeckius Luther Cat. 89 (1667).
-MÅL, -TID, se A.
(1, 4) -TILLFÄLLE. [jfr d. nødstilfælde] i uttr. vid nödstillfälle(n), då nöden så kräver; i nödfall. Olivecrona LagbGift. 111 (1851). Sturzen-Becker 1: 217 (1861).
-TILLSTÅND, -VÄRK, se A.
Avledn.: NÖDA, se d. o.
NÖDAKTIG, adj. [jfr ä. d. nødagtig, mnt. nōthaftich, (ä.) t. nothaftig] (†) till 5 b, 7: behövlig; nödig; nödvändig; äv.: som ansetts nödig, nödigbefunnen; äv. [jfr motsv. anv. i mnt.] övergående i bet.: tillfredsställande, godtagbar, nöjaktig; jfr nöjaktig 1, 2. Han fick godt nödhachtigt löfte af tiufuerness föräldrar om godzens betalningh. VRP 1629, s. 326. Synes godt wara mine .. weners helsosamma rådh icke uthslå, uthan see på Davidz och flere helighe menniskiors nödachtighe gerning (o. gifta om mig). VDAkt. 1652, nr 23. Med nödachtige fulmachter. Därs. 1656, nr 98. BoupptSthm 30/1 1674.
NÖDOSAM, adj. [jfr fsv. nödhsamber, svår, motbjudande] (†) till 6: svår. Pfeif DeHabitu 277 (1713).
Spoiler title
Spoiler content