ORIENTALISM or1ien1talis4m l. ωr1- osv., l. or1jen- l. orjen1- l. ω- osv., r. l. m.; best. -en; pl. (i bet. 1) -er. Anm. I ä. tid användes äv. den latiniserande (tyska) formen orientalismus. Wulf Köppen 2: 63(1799).
Etymologi
[jfr t. orientalismus, eng. orientalism, fr. orientalisme; till ORIENTAL, sbst.2 o. adj.; med avs. på bildningssättet jfr GERMANISM]
(med prägel av fackspr.)
1) på inflytande från (ngt av) de orientaliska språken beroende ordform l. uttryck l. vändning o. d. (i ett annat språk). Herodoti orientalismer. SvLittFT 1833, sp. 460. KyrkohÅ 1915, s. 236.
2) sammanfattningen av orientens kultur, seder, filosofiska o. religiösa åskådningar o. livssyn; för orienten utmärkande litterär l. konstnärlig stil; hyllande av l. strävan att tillägna sig l. efterlikna orientens kultur o. stil osv.; orientaliserande tendens(er); orientaliskt inflytande (i kulturellt l. religiöst hänseende osv.); äv.: utslag av för orienten typiska tänkesätt l. av dess kultur o. seder. Thorild (SVS) 1: 453(1782). (Herodotos') språk .., stundom lätt tingeradt af orientalism. SvLittFT 1833, sp. 425. Med kristendomen segrade orientalismen öfver hellenismen. Schück VLittH 1: 19(1898). Med exotismen och orientalismen förenade sig intresset för det förflutna. BonnierLittH 4: 6(1930). —
