ORIGINÄR or1iginä4r l. å1r-, äv. -iʃi-, l. -æ4r, l. 0104, adj.; adv. -T.
Etymologi
[av fr. originaire; ytterst till lat. origo (gen. -inis), ursprung (se ORIGO)]
(med prägel av fackspr.) som finns (hos ngn l. ngt) från början; som existerar (hos ngn l. ngt) från begynnelsen; ursprunglig; icke tillkommen i efterhand; primär; som har avseende på (ngts) början l. tillkomst; stundom äv.: originell (se d. o. 3). Folkets rätt är originär och perpetuell. SvRiksd. I. 5: 203 (cit. fr. 1769). Ett bevis .. att UpL:s stadganden om .. (Eriksgatan) äro fullt originära. Kjellén Eriksg. 32 (1889). De två originära produktionsfaktorerna arbetet och naturtillgångarna. 2NF 25: 94 (1916). (Diktvärket) gör ett originärt intryck. BonnierLM 1945, s. 63. — särsk.
a) (†) medfödd, ärftlig. Originär förryckthet. NF 5: 709 (1882).
b) (enst.) ss. adv.: gm självalstring. (Frågan är) om icke Pesten förmådde .. äfven originärt eller primitivt utveckla sig i Europa. Ilmoni Sjukd. 1: 238 (1846).
c) jur. i fråga om äganderätt till ngt, för att beteckna att det icke haft ngn tidigare ägare l. att denne är okänd; nästan bl. i uttr. originärt fång l. förvärv o. d., förvärv av nytillkommen l. herrelös egendom. Lang FinlSjör. 1: 104 (1890). Originärt förvärv av ting, som .. ej ännu äro någons egendom, sker efter ius naturale .. genom occupatio. Minnesskr1734Lag 2: 578 (1934).
