OSTENSIBEL os1tensi4bel l. -täns-, adj. -ble, -bla; -blare.
Etymologi
[jfr t. ostensibel, eng. ostensible; av fr. ostensible; jfr mlat. ostensibilis; bildat till lat. ostensus, p. pf. av ostendere (se OSTENTERA)]
som får l. kan (upp)visas (för ngn); avsedd att framvisas; äv.: som (får) yppas l. som man låter framträda i ljuset l. som får gälla som ngt (stundom motsatt: värklig); numera företrädesvis (i fackspr.) om diplomatiskt aktstycke: avsedd att framvisas l. framläggas för en utländsk makts utrikesminister (för klargörande av det egna landets politiska uppfattning). HSH 23: 390 (1757; om brev). De ostensibla hufvudmännen för Anjala-förbundet (hvilka voro andra än de verkliga). Geijer I. 8: 302 (1838). Trolle-Wachtmeister (skrev) till Berzelius, i sitt för Rosenblad ostensibla svar (osv.). ElTegnér (1889) hos Trolle-Wachtmeister Ant. 2: 210. 3NF (1931). — särsk. [jfr motsv. anv. i fr.] (tillf.) påtaglig, tydlig. SvT 1852, nr 29, s. 4.
