OSTENTATION os1tentaʃω4n l. -tänt-, äv. -atʃ-, äv. 0104, r. l. f.; best. -en.
Etymologi
[jfr t., eng. o. fr. ostentation; ytterst av lat. ostentatio (gen. -ōnis), vbalsbst. till ostentare (se OSTENTERA)]
(i sht i skriftspr.) (avsiktligt l. skrytsamt) framhållande l. framhävande (av ngt); äv. allmännare: skryt l. prål l. fåfänga; förr äv. (med objektiv gen.) i uttr. vapnens ostentation, om (hotfullt l. skryt samt) ”skrammel” med vapen. HSH 24: 180 (1630: wapnens). Vanan vid beqvämligheterna i den inre och ostentationen i den yttre ekonomien .. (ha) förstört .. många familjers välstånd. SC 2: 186 (1821). Var och en (av novellerna) har sitt att säga och gör det utan ostentation. SvD(A) 1935, nr 187, s. 7. —
