publicerad: 1951
OSTRAFFAD ω3~straf2ad, p. adj.; n. o. adv. -at.
Ordformer
(ostraffe 1529. -ad 1541 (: ostraffadhe, pl.) osv. -ad, n. 1529. -at (-edt, -e(t)t) 1536—1700. -at (-edt, -e(t)t), n. 1526 osv.)
Etymologi
1) (†) icke klandrad l. tadlad; icke tillrättavisad. 2Kor. 6: 3 (NT 1526). Then sigh gerna straffa läter han warder klook, men then ther ostraffat wara wil, han bliffuer en dåre. Ordspr. 12: 1 (Bib. 1541). Murberg FörslSAOB (1791).
2) icke straffad; om person: som icke fått ngt straff (för sitt l. sina brott); äv. allmännare: som icke drabbats av vedergällning resp. av svåra l. olyckliga l. obehagliga följder (av vad han gjort); om sak l. förhållande, särsk. handling (brott): som vederbörande undgått straff l. vedergällning för l. olyckliga l. obehagliga följder av o. d. Förseelsen fick den gången passera ostraffad. Linc. Nn 5 b (1640). O-straffad skam, lockar mehra fram. Grubb 654 (1665). PH 8: 322 (1766). Nu låter jag dig gå, .. orörd och ostraffad. Kolmodin Liv. 1: 176 (1831). Ostraffad brottslighet. Strindberg NRik. 71 (1882). I livet ostraffade förbrytare. Persson Björnh. 121 (1918). — särsk.
a) (i sht i högre stil, numera bl. mera tillf.) i uttr. göra ngt ostraffad, göra ngt utan att det medför straff l. vedergällning l. svåra följder o. d. Ehrenadler Tel. 5 (1723). Ostraffad bestiger ingen den menskliga Storhetens höjder. Tegnér (WB) 4: 91 (1823). Carlén Köpm. 1: 218 (1860). Sundén (1888).
b) (i sht i högre stil) i uttr. bliva (äv. vara) ostraffad, om person: undgå l. icke få ngt straff resp. icke drabbas av vedergällning osv.; äv. om brott o. d.: icke medföra straff l. efterräkningar för den skyldige. En falsk witne bliffuer icke ostraffat. SalOrdspr. 19: 5 (öv. 1536; äv. i Bib. 1917). Ett förargeligitt exempell, .. som icke borde wara ostraffat. Rääf Ydre 3: 163 (i handl. fr. 1620). Våldsmannen blev den gången ostraffad. SDS 1948, nr 48, s. 10. särsk. i uttr. (icke) låta ngn (l. ngt) bliva (resp. vara) ostraffad (ostraffat), (icke) underlåta att (be)straffa ngn l. ngt, förr äv. (icke) släppa ngt ostraffat, (icke) underlåta att ge straff för ngt. Gudh later öffuerwold intet ostraffat bliffua. OPetri 4: 303 (c. 1540). Herren skal icke läta honom bliffua ostraffat som hans nampn misbrukar. 2Mos. 20: 7 (Bib. 1541; äv. i Bib. 1917). 2Saml. 1: 115 (c. 1669: ostraffat släppa).
c) (†) i uttr. (icke) låta ostraffat utöver ngt, (icke) underlåta att ge straff för ngt. G1R 6: 23 (1529).
d) ss. adv.: utan straff, utan att bli straffad; utan efterräkningar l. bakslag l. svåra följder; utan att (sedan) råka ut för obehag l. olyckor o. d.; stundom äv. närmande sig bet.: ohämmat, utan att hindras; förr äv.: utan klander l. tillrättavisning (jfr 1); särsk. i uttr. göra ngt ostraffat, göra ngt utan att bli straffad för det osv. (jfr a). Verelius 112 (1681). (Hunden o. svinet) nytjar .. icke all slags mat så ostraffadt som Menniskan. UpfostrSTidn. 1782, s. 413. Murberg FörslSAOB (1791; äv. i fråga om klander). Väpnade band, som .. ostraffadt genomdrogo landet. Pallin MedeltH 76 (1872). Man kan ej ostraffat släppa in intellektualismen på religionens mark. SvTeolKv. 1928, s. 30.
3) som (icke begått ngt brott o. som därför) aldrig undergått offentligt straff; som aldrig dömts till straff av domstol; icke (förut) straffad. (Tre av matroserna voro) ostraffade och hade i uppförandebetyg 10. PT 1901, nr 81 A, s. 3.
Spoiler title
Spoiler content