SAOL     SO     SAOB     Alla tre   läs på saob.se
SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1951  
O- ssgr (forts.):
OTUKTAD, p. adj. icke tuktad; särsk.
1) som icke varit föremål för tuktan l. upptuktelse, ouppfostrad, dåligt l. släpphänt uppfostrad; äv.: ohyfsad. Lögn .. är meenligh (dvs. vanlig) när otuctadom menniskiom. Syr. 20: 26 (öv. 1536; Apokr. 1921: i de ouppfostrades mun). Svårt att draga tillsammans med otuktadt ök. Granlund Ordspr. (c. 1880). Otuktad och självsvåldig hade hon fått växa upp i hemmet. Moberg Rask. 265 (1927). (†) Sombl(iga) komma medh en skamfull och otuchtadh mundh och öfwerfalla min ächta hustru. VDAkt. 1680, nr 352.
2) om föremål: icke tilljämnad o. d.; särsk.
a) om sten: icke släthuggen. Der icke ens stenarne släthöggos, utan lemnades ”otuktade”, såsom i den moderna s. k. rustiquen. SvLitTidskr. 1865, s. 503. Otuktad gatsten. Blanche Portr. 141 (1889). Siwertz Sel. 1: 47 (1920).
b) om buske, träd o. d.: icke klippt l. jämnad. Geijerstam FattFolk 1: 93 (1884).
3) bildl. till 1 o. 2: icke efterhållen, o-ansad; icke avslipad; självsvåldig. NordT 1886, s. 361. Dessa (de daktyliska) hårda verstakters knaggliga, otuktade, så att säga, rustika-natur. 3SAH 13: 264 (1898). Öfverdrifter, som smaka fränt af otuktadt själfsvåld. Norström EKey 5 (1902).
Spoiler title
Spoiler content