[fsv. otuktogher; efter mlt. untuchtich, jfr d. utugtig, t. unzüchtig; l. avledn. av OTUKT.— Jfr OTUKTELIG]
1) (†) motsv. OTUKT 2:grov o. okultiverad, rå; tuktlös, tygellös, ohövisk; oanständig; om sak: som vittnar om l. är uttryck för dylik egenskap. Syr. 23: 4(öv. 1536). Een grooff otuchtigh menniskia haffuer mykit aff munnen, och talar obetenckt alt thet honom j sinnet faller. Därs. 20: 19(Bib. 1541; Luther: vngezogen; Vulg.: rudis). Messenius .. brast så uth på M. Johannem Rudbeckium medh .. skälordh .. och när hann med otuchtiga ordh och åthäfvor icke mera kunne göra, .. mante (han) M. Johannem Rudbeckium uth moth sigh. OxBr. 12: 8(1613). Murberg FörslSAOB(1791; ”i dagligt tal”).
2) motsv. OTUKT 3:okysk, sedeslös, lösaktig, lättfärdig; om sak: som vittnar om l. är uttryck för dylik egenskap. Hes. 23: 44(Bib. 1541). Schole inge qwinfolch, som otuchtigt leffwerne före, drage sådanne drecht, som erlige borgerscher. PrivSvStäd. 3: 56(1563). (Sjätte budet förbjuder) orene och otuchtige begärelser. Emporagrius Cat. E 8 a(1669). Otuchtige och horiske Wijsor. Ekman Siönödzl. 160(1680). Nordlindh Chans. 93(1907).
