publicerad: 1951
OVÄRDIG ω3~væ2rdig, adj. -are. adv. -T.
Ordformer
(-verd- (-ue-) 1523—1757. -vert- 1636 (: overtigheet). -värd- 1526 osv. -ig (-igh) 1526 osv. -iig 1522. -ogh 1526. -ugh 1523—1526)
Etymologi
[fsv. ovärþogher, motsv. fd. uværdugh (d. uværdig), fnor. úverðugr (nor. uverdig), isl. óverðugr; av O- 1 o. VÄRDIG; jfr äv. mlt. unwerdich]
a) med bestämning angivande vem l. vad ngn l. ngt icke är värdig(t).
α) icke förtjänt av (ngt); som icke har sådana kvalifikationer l. egenskaper att han (l. hon osv.) är värd (ngt l. ngn) l. förtjänar att få (ngt l. ngn) l. att samarbeta l. vara vän med (ngn) o. d.; i uttr. ovärdig ngt l. ngn l. ngt l. ngn ovärdig, i sht förr äv. ovärdig till, förr äv. av ngt. Han ansåg sig vara henne ovärdig. J driffuen (Guds ord) från idher och hollen idher owerdugha till ewinnerlighit lijff. Apg. 13: 46 (NT 1526). PH 10: 498 (1775: af). Med afsmak fattade .. (Tiberius) lifvet som en strid mellan varelser, tillvaron ovärdiga. Rydberg RomD 30 (1877). Rosenstein ansåg n:r 1 och 2 (av tävlingsskrifterna) ovärdiga akademiens uppmärksamhet. Ljunggren SAHist. 1: 100 (1886). särsk. i förb. med en inf. (vanl. med utsatt inf.-märke, i sht förr stundom föregånget av prep. till): icke värd l. förtjänt l. duglig l. berättigad (att göra ngt l. att användas o. d.). OPetri MenFall H 2 b (1526: til ath). (Han) skal .. ej allenast .. mista sin tjenst, utan ock vara ovärdig at någonsin tiäna Oss (dvs. K. M:t) och Kronan. Förbud 25/2 1745, s. 7. Varde fullmäktig, som med sådant brott beträdes, dömd ovärdig att vidare föra andras talan inför Rätta. SFS 1864, nr 11, s. 87. Barkskeppet Sundsvall (är) så svårt skadadt, att det är ovärdigt repareras. SD(L) 1898, nr 597, s. 3. Hallström Händ. 13 (1927).
β) som icke anstår (ngns l. ngts) heder l. värdighet l. som icke höves (ngn l. ngt); i uttr. ovärdig ngn l. ngt l. ngn l. ngt ovärdig; ngn gg äv. i uttr. ovärdig för ngn l. ngt, övergående i bet.: skymflig l. förödmjukande för ngn l. ngt. Serenius Nnn 1 a (1734). Den för riket och för en Regerande Konung, högst ovärdiga Föreningen i Örebro af år 1308. Schönberg Bref 1: 136 (1772). Måtte Snillet häraf lära .. at ej tro det sin kallelse ovärdigt, .. at deltaga i Folkets yrken. Kellgren (SVS) 5: 269 (1793). Ett uppförande, ovärdigt en man. Östergren (1934).
b) utan närmare bestämning.
α) om person (l. varelse): som icke är förtjänt av l. värd att vara ngt (som han är) l. att få (göra) ngt o. d.; som saknar (erforderliga) förtjänster l. kvalifikationer; äv. allmännare: gemen, föraktlig, usel, tarvlig; äv. i utvidgad anv., om kroppsdel o. d. SvTr. 4: 29 (1522). När en owärdig tylper kommer til någon ähra. Grubb 891 (1665). Ni (är) en rätt ovärdig människa, som kan updickta tusende ogrundade beskyllningar. Pilgren FigBröll. 23 (1785). Carolina af Österrike, Maria Theresias ovärdiga dotter. Ekelund NAllmH II. 1: 129 (1838). Tolken var en så ringa tjänare .., att han aldrig fick lyfta sina ovärdiga ögon till att betrakta (Taschi Lama). Andersson KinPingv. 441 (1933). särsk.
α') i uttr. vari den talande (av blygsamhet) betecknar sig ss. icke värdig (att vara) ngt l. ss. saknande (all) förtjänst; särsk. (numera bl. tillf.) i sådana uttr. som jag l. mig ovärdige, i sht förr äv. ovärdig, stundom: min ringa person, min ringhet. G1R 1: 65 (1523: Migh owerdugh). Jach Hans Ditmarsk owerdig prest och p[re]bendat[us] j Stocholm gør witt[er]lig[it] (osv.). OPetri Tb. 170 (1527). Iagh hoppas .. så stor nådh att der E. H. Excellens får några goda tiender, att iagh owärdigh får liten kunskap der aff. Rudbeck Bref 133 (1676). Hans ovärdige efterträdare (dvs. författaren). Paulson Minnestal 89 (1899). jfr (†): Att H. K. M. tächtes eller behagadas honom (dvs. brevskrivarens släkting), oværdige persoon, anamme (i sin tjänst). OxBr. 12: 325 (1614).
β') [jfr språkprovet från 1Kor. 11: 27 (Bib. 1917) under β] (i religiöst spr.) om nattvardsgäst: icke värdig att begå nattvarden; särsk.: som går till nattvarden utan att rätt besinna dess heliga innebörd (utan självprövning o. syndaånger). Cat. 1567, s. C 6 a. Owärdige (nattvards-)Giäster, som äta och dricka sig sielfwom til fördömmelse. Swebilius Cat. 2: 102 (1689). Gå ovärdig till nattvarden. Östergren (1934).
β) med sakligt huvudord (jfr α) l. ss. adv.: som icke svarar mot ngns l. ngts kvalitet l. förtjänst l. värdighet l. upphöjdhet o. d.; som icke anstår ngns heder l. värdighet l. ställning o. d., som icke höves ngn; äv. allmännare: icke människovärdig; skamlig; låg, lumpen, nedrig; äv. (i sht om behandling l. bemötande o. d.) övergående i bet.: förödmjukande, skymflig. Österling Ter. 2: 245 (1700). En låg, ovärdig handling. Carlén Repr. 202 (1839). En lömskt utlagd, och ovärdigt af staten skyddad, snara. Atterbom Minnest. 2: 263 (1842; om nummerlotteriet). Lachner kände sig med rätta djupt sårad öfver en ovärdig behandling. Hyltén-Cavallius Lif 244 (1860). Att .. (lantarbetarna) mångenstädes lefvat och lefva under fullkomligt ovärdiga förhållanden. Lidforss SocJourn. 86 (1907). Den som nu på ett ovärdigt sätt äter detta bröd eller dricker Herrens kalk, han (osv.). 1Kor. 11: 27 (Bib. 1917; NT 1526: owerdeligha). särsk. (numera föga br.) ss. adv.: oförtjänt. Han kom dher til medh otwagne händer .. (dvs.) Owärdigt, och aff en slumpelycka. Grubb 303 (1665). Murberg FörslSAOB (1791).
2) [delvis utvecklat ur 1 b β, delvis bildat till OVÄRDE; jfr t. unwertig, ävensom FULL-, MINDER-VÄRDIG] (numera bl. ngn gg tillf.) underhaltig, undermålig; äv.: värdelös l. utan värde; förr äv. om arbete: icke (tillräckligt) inbringande l. lönsam. Owerdige, och klatterachtighe saker. Schroderus Comenius 802 (1639; t. texten: nichts werthe). I fall en sådan owärdig Mynte-sort, emot förmodan skulle introduceras och blifwa gångbar. Stiernman Com. 6: 155 (1714). Stockenström PVetA 1749, s. 16 (om arbete).
Ssgr (till 1): OVÄRDIG-FÖRKLARA. (mera tillf.) förklara (ngn) ovärdig (att göra ngt o. d.). Östergren (1934). —
Avledn.: OVÄRDIGA, v. [jfr fsv. ovärdhoghas, finna (ngt) sig ovärdigt, anse (ngt) under sin värdighet; jfr äv. mlt. unwerdigen (i bet. 1)] (†) till 1.
OVÄRDIGHET3~200 l. ~002 (ovä´rdighet Weste), r. l. f. [fsv. ovärdhoghet]
1) till 1: egenskapen att vara ovärdig; äv.: låghet l. lumpenhet l. tarvlighet o. d.; äv. i uttr. ovärdighet till ngt l. ovärdighet att göra ngt l. att användas o. d. Linc. Oo 5 b (1640). Dessa utlåtelsers ovärdighet. AdP 1789, s. 534. 2SAH 2: 11 (1887: till). 3NF 23: 525 (1937). särsk. i konkretare anv.
a) (i vitter stil) mer l. mindre metonymiskt, särsk. om ovärdig(a) person(er); i sht förr äv. i uttr. min ovärdighet, ss. blygsam beteckning för den talande l. skrivande: min ringhet; jfr ovärdig 1 b α α'. VDAkt. 1781, nr 673 (: min ovärdighet). Ovärdigheten .. vill hyckla förtjenst. Wallin Rel. 2: 351 (1822, 1827).
b) (numera knappast br.) om ovärdig handling l. ovärdigt yttrande o. d.: låghet l. lumpenhet o. d.; förr äv. övergående i bet.: futtighet l. futilitet; i sht i pl. Verelius 24 (1681). Der icke iag alt för diup wyrdnat min Höga Öfverhet tilldrogo, med sådana owärdigheter dess sacra person att oroliga. Annerstedt UUH Bih. 2: 246 (i handl. fr. 1685). Leopold 5: 311 (c. 1804). Dalin (1855).
2) (numera bl. ngn gg tillf.) till 2: värdelöshet, intighet; förr äv. om egenskap hos person: oduglighet. Att städer intet komma opp, är borgerskapets egen overtigheet .. orsaak till. RP 6: 347 (1636). Detta lärobegrepp om den gudomliga nådens allmakt och ovärdigheten af allt menskligt görande. Geijer I. 5: 402 (1847); jfr 1.
Ssgr (till ovärdighet 1): ovärdighets-förklaring. särsk. (förr) jur. om ådömande av ovärdighetspåföljd; jfr ovärdig-förklaring. Montelius VanhedRättsv. 109 (1920).
-påföljd. (förr) jur. om 1936 avskaffade påföljder för vissa brott, bestående i ådömd ovärdighet att vidare nyttjas i rikets tjänst l. ovärdighet att föra annans talan inför rätta. Montelius VanhedRättsv. 103 (1920).
Spoiler title
Spoiler content