SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1951  
O- ssgr (forts.):
OVÄNBAR, se ovän avledn.
OVÄND, p. adj. (numera bl. mera tillf.) som icke vänts, icke vänd. Juslenius 421 (1745). särsk.
a) om klädesplagg o. d.: som icke uppsprättats o. åter hopsytts så, att den förutvarande insidan kommit utåt, icke vänd. BoupptSthm 26/8 1673.
b) (†) bildl., övergående i bet.: oförändrad. (Satan kan icke förvandla människor till vargar) Ty tingens väsend måst' han låta ovändt bli. Kolmodin QvSp. 1: 415 (1732).
OVÄNDIG. [jfr ä. t. unwendig] (†) om häst: som bl. med svårighet kan fås att vända. Ehrengranat Ridsk. I. 1: 8 (1836).
OVÄNINNA, se ovän avledn.
OVÄNLIG, adj.; adv. -en (numera knappast br., Juslenius 452 (1745), Östergren (1934)), -t. [fsv. ovinliker] som saknar (all) välvilja l. vänlighet l. (allt) tillmötesgående (i sitt uppträdande mot ngn annan); som visar en kylig o. snäv l. kärv l. avvisande l. fientlig inställning; om person l. ngns handlingssätt l. yttrande l. blick o. d. Vara o-vänlig (e)mot ngn, förr äv. vara ngn ovänlig. 2Tim. 3: 3 (NT 1526). Florinna, som alltid varit honom ovänlig. Atterbom FB 230 (1818). Det skulle ha synts ovänligt, om jag gått ifrån henne. Hülphers HelEld. 12 (1912). särsk. (numera bl. mera tillf.) i utvidgad anv.
a) om plats l. trakt o. d.: icke inbjudande l. tilldragande; ogästvänlig. Ekblad 162 (1764). S:t Helena är en särdeles ovänlig plats. Andersson Verldsoms. 3: 347 (1854). Sandström NatArb. 2: 106 (1910).
b) [jfr motsv. anv. av t. unfreundlich] om klimat l. årstid o. d., i sht förr äv. om väder(lek): kärv, bister; dålig, ful. Owänlig wäder. Herlicius Alm. 1627, s. 11. Den ovänliga vintern. Andersson Verldsoms. 3: 47 (1854). Bremer Fad. 137 (1858; om väderlek). Wetterbergh GNord 91 (1862; om klimat).
c) (†) övergående i bet.: olycksbådande, ominös. Man .. hafwer sedt bedröflighe owänlighe Beläten på Solen och Månan. Herlicius Alm. 1638, s. 39.
OVÄNLIGHET3~200 l. ~002 (ovä´nlighet Weste), r. l. f. [till ovänlig] äv. konkret(are), om ovänlig handling l. ovänligt yttrande o. d. Cellarius 87 (1699). Slunga ut ovänligheter. Alkman Murasaki Genj. 146 (1928).
OVÄNSKAP, se ovän avledn.
OVÄNSKAPLIG3~020. icke vänskaplig; ovänlig. SvTyHlex. (1851).
Avledn.: ovänskaplighet, r. l. f. Dalin (1855).
OVÄNTAD, förr äv. OVÄNT, p. adj. icke väntad; som man icke väntat (l. kunnat tänka) sig; oförmodad; överraskande; ofta ss. adv.: oförmodat l. överraskande o. d. En owänt Syn. Stiernhielm Fred. 3 (1649). Dödsbudet kom icke oväntadt. PT 1905, nr 30 A, s. 3. Hon fann sin uppgift oväntat lätt. Hallström Händ. 210 (1927). särsk.
a) i ordspr. o. ordstäv. Owäntad lycka gläder mäst. Grubb 661 (1665). ”Lika kärt som oväntadt” — sa' presten, kom in i himmelriket. Holmström Sa' han 56 (1876). Oväntade gäster få oväntade rätter. Granlund Ordspr. (c. 1880).
b) (numera föga br.) i uttr. ngt är, förr äv. faller ngn oväntat, ngt är oväntat för ngn. Ödmann MPark 203 (1800: föll). Nordforss (1805: var).
OVÄNTANDES, förr äv. (i bet. 2) OVÄNTANDE, p. adj. (-de 1623. -des 16031889)
1) (†) som icke väntar sig (ngt); i uttr. icke vara oväntandes att osv., (kunna) vänta sig att osv., icke förvånas om osv. Balck Es. Förspr. 2 a (1603).
2) oväntad; som man icke väntat (l. kunnat vänta l. tänka) sig; numera bl. (i ålderdomligt l. bygdemålsfärgat spr.) ss. adv. l. i predikativ ställning ss. bestämning till ett neutralt pron. o. d.; förr äv. i uttr. ngn oväntandes, oväntad för ngn. (Den) aldeles otroende, owäntande och snart oseyelige i alla måtto wälplägningen. Wallius Bielke A 6 a (1623). Een jw honom owentandes och förbarmelighan dödh. Dens. 2Likpr. 2 (1628). Broman Glys. 3: 630 (c. 1740; ss. predikativ). Oväntandes stöta på (ngn). Björkman (1889).
OVÄNTLIG, adj. (-elig 17691844. -lig 1791) [fsv. ovänteliker (Nio kap. ur Bir. 23); till vänta; jfr äv. (ä.) t. unerwartlich] (†) som man icke kan vänta sig. Lagerbring 1Hist. 1: 25 (1769). Atterbom Minnest. 1: 324 (1844).
OVÄPNAD, p. adj. [fsv. oväknter, oväpnter, y. fsv. oväknadher (Troj. 93)] (utom i a i sht i vitter stil) icke väpnad; obeväpnad; utan vapen. Berchelt PestOrs. C 4 b (1589). Rydberg Sing. 53 (1876; uppl. 1857, 1865: obeväpnad). särsk. i utvidgad anv.
a) naturv. om (kroppsdel hos) djur l. om växt- (del): icke beväpnad med vassa l. stickande organ som tjäna djuret resp. växten till skydd l. hjälp; jfr beväpna 2 b. Oväpnade grenar. Dahlman Humleg. 105 (1748). Boheman ÅrsbVetA 1847—48, s. 174 (om kroppsdel hos insekt). Almquist UpplVeg. 260 (1929; om växt).
b) om öga: icke försedd med glasögon l. synglas o. d.; särsk. i uttr. med oväpnat öga l. för ett oväpnat öga o. d., med obeväpnat öga resp. för ett obeväpnat öga, med resp. för blotta ögat; jfr obeväpnad slutet. Tuderus Kiesewetter Log. 147 (1806). Lönnberg SvFåglFlyttn. 199 (1935).
OVÄRBAR. [jfr (ä.) t. unwehrbar] (†) obefäst, oförsvarad. RP 5: 94 (1635).
OVÄRD, adj. [fsv. ovärdher; jfr t. unwert (fht. unwerd), ävensom fr. indigne] (†) icke värd l. värdig.
1) i uttr. icke vara mödan ovärt, vara mödan värt. Annerstedt UUH Bih. 2: 342 (i handl. fr. 1687).
2) ovärdig.
a) = ovärdig 1 a α; i uttr. ovärd (till) ngt l. ngn l. ngt l. ngn ovärd. Skogekär Bärgbo Wen. 52 (c. 1635). Frese VerldslD 104 (1718, 1726: til). (Messala) dog som Romare, fast namnet ovärd. Thomander 3: 171 (1831). särsk. i uttr. ovärd (till) att göra ngt o. d., = ovärdig 1 a α slutet. Lucidor (SVS) 422 (c. 1670). Mörk Ad. 1: 350 (1743: til at). Hasselroth Campe 126 (1794).
β) = ovärdig 1 b β. Lillienstedt Vitt. 265 (c. 1675). JGOxenstierna 2: 32 (1796, 1806). särsk. övergående i bet.: som icke förtjänar uppmärksamhet; obetydlig; äv.: undermålig l. värdelös (jfr ovärdig 2). At Landzens Penningar icke warda aff Landet vthdragne, helst emoot Owärde Wahrur. Risingh KiöpH 20 (1669). Linné SvArb. 1: 4 (1745; om skrift). JGOxenstierna 1: 201 (1770, 1805; om minne).
OVÄRDE. [jfr mlt. unwerde, f., t. unwert] (i skriftspr.) avsaknad av l. brist på värde; värdelöshet; mindervärdighet; undermålighet; äv. ss. beteckning för den konträra motsatsen till positivt värde: negativt värde; ofta i sådana uttr. som (ngts) värde eller (l. och) ovärde l. värdet eller ovärdet av ngt o. d. Stiernhielm Arch. H 2 a (1644). BrefNSkolH 54 (1810). Värdet eller ovärdet af en egen folkdrägt. Atterbom Minn. 26 (i senare bearbetat brev fr. 1817). Detta känslosamma .. machverk (dvs. Ossians sånger), angående hvars absoluta ovärde jag icke vet, huru jag skall uttrycka mig nog starkt. Bergström LittNat. 64 (1889). Das Krankhafte har värdekaraktär och representerar ett ovärde i motsats mot det sundas positiva värde. SvTeolKv. 1936, s. 21. särsk. [jfr t. etw. in seinem wert und unwert beruhen lassen] (†) i uttr. låta ngt bliva i sitt värde och ovärde, lämna ngt åt sitt värde, lämna ngt därhän. 2SthmTb. 6: 17 (1578).
Ssg: ovärdes-prestation. (i fackspr., i sht jur.) prestation som bedömes ss. innebärande l. medförande ett ovärde. Montelius VanhedRättsv. 27 (1920).
OVÄRDEBAR. (†) ovärderlig. Pfeif DeHabitu 286 (1713).
OVÄRDELIG, adj.1; adv. = (GudlVis. A 7 a (1530; möjl. adj.), Helsingius (1587)), -a (1Kor. 11: 27 (NT 1526), Schenberg (1739)), -en (Carl IX Cat. X 4 b (1604), Svedelius Lif 454 (1887)). [fsv. ovärdheliker, adj. (SpV 316 (: ouardelika, f. pl.)), ovärdhelika, adv.] (†) ovärdig; särsk. ss. adv.: ovärdigt; oförtjänt. Hwilken som owerdeligha äter aff thetta brödh eller dricker aff herrans calch, han (osv.). 1Kor. 11: 27 (NT 1526). Annerstedt UUH Bih. 1: 325 (i handl. fr. 1636). Svedelius Lif 454 (1887; adv.).
Avledn.: ovärdelighet, f. [fsv. ovärdhelikhet] (†) ovärdighet. Wollimhaus Ind. (1652).
OVÄRDELIG, adj.2 (-verd- 1729. -värd- 16151854) [till värda, värdera (o. värde)] (†) ovärderlig; oskattbar. Phrygius HimLif. 58 (1615). Holmberg Nordb. 317 (1854).
OVÄRDERAD, p. adj.
1) som icke undergått värdering; som icke åsatts ngt visst värde. Åthskillige Overderade Pertzeler. KlädkamRSthm 1672, s. 24.
2) (numera bl. mera tillf.) som icke rönt uppskattning, obeaktad. Strindberg RödaR 130 (1879).
OVÄRDERLIG3~020 (ovärde´rlig Weste; jfr Bergroth FinlSv. 55 (1916)), adj.; adv. -a (†, Nicander GSann. 112 (1767)), -en (†, Murberg FörslSAOB (1791)), -t. (-ligit, n. sg. 17291769) [till värdera] som icke kan värderas; numera nästan bl.: vars värde är så stort att det icke kan uppskattas; som icke kan nog värderas; oskattbar; förr äv. om dålig egenskap: makalös l. oerhörd o. d. Stiernhielm Fägn. 27 (1643, 1668). Det är .. en ovärderlig gåfva, / .. At hafva sundan kropp. Kolmodin QvSp. 2: 338 (1750). En ovärderlig osnygghet. VDAkt. 1789, nr 169. (Vattnets) ovärderliga betydelse för allt liv. Bolin KemVerkst. 48 (1942).
Avledn.: ovärderlighet, r. l. f. (mera tillf.) ngn gg äv. konkretare, om ngt ovärderligt. Möller (1790). Björkman (1889; äv. konkretare).
Spoiler title
Spoiler content