O- ssgr (forts.):
OVIGD, p. adj. [fsv. ovigþer]
1) som icke helgats l. invigts gm en vigningsceremoni o. d.; icke helgad; utom i a numera nästan bl. (om kyrka o. d., tillf.): oinvigd. Ther owijgdt brödh och wijn j then Påweske Canone offrat warder. Chesnecopherus Skäl F 2 a (i handl. fr. 1576). Ovigd kyrka. Lind (1749). Som .. (latinarna) utan åtskilnad antände både heliga och ovigda ställen, blef (osv.). Kolmodin Liv. 2: 355 (1832). särsk.
b) [jfr motsv. anv. i fsv.] (†) om lik l. likdelar o. d.: som icke varit föremål för en viss vigningsceremoni (med vigvatten); äv.: som icke kommit i vigd jord. Owikth liik fföres saklösth, e hwad kyrkia balchen ther om segher. G1R 5: 28 (1528). De ovigda menniskoben, hvilka .. ligga spridda omkring kusten. Carlén Rosen 6 (1842).
2) [eg. specialanv. av 1] i fråga om äktenskap: icke (kyrkligt l. borgerligt) vigd, som icke gm vigsel blivit lagligen l. på hävdvunnet sätt gift; i sht förr särsk. i uttr. ovigd maka l. hustru, om konkubin. ÄARäfst 171 (1596). (Prästernas) ovigda Hustrur. Lagerbring 1Hist. 3: 617 (1776). SvD(A) 1933, nr 247, s. 6. jfr (†): Han .. ligger i lönske lägia, medh en quinna på Nårremalm, ofäst och owigdt. 3SthmTb. 1: 246 (1594). —
OVIGHET, se ovig avledn. —
OVIGLIG, adj.; adv. -en (Sahlstedt (1773)). (-elig 1538. -lig 1773—1784) [avledn. av ovig] (†)
1) om mark: (ojämn o.) svårframkomlig. VarRerV 41 (1538).
2) ss. adv.: ovigt, trögt, klumpigt; obekvämt, på ett opraktiskt l. olämpligt l. icke ändamålsenligt sätt. Sahlstedt (1773). Dähnert (1784). —
