publicerad: 1951
OVILLKORLIG ω3~vilkå2rlig, äv. 1040 l. (vid emfatiskt uttal; jfr O- anm. sp. O 4) 4~040 l. 32~40 (ovilko´rlig Weste), adj. -are (föga br., Samtiden 1874, s. 314). adv. -EN (Emporagrius Cat. M 1 b (1669) osv.), -T (numera i sht i bet. 1 b, Schultze Ordb. 2185 (c. 1755), Reuterskiöld Grundlag. 840 (1926)).
Ordformer
(-vil- (-jl-) 1616—1899. -vill- 1764 osv. -kor- 1616 osv. -kår- 1733—1801)
Etymologi
1) (i skriftspr.; numera bl. mera tillf., med anslutning till 3 o. oftast ss. adv., se b) i fråga om psykiska fenomen l. skeenden o. d.: som är oberoende av viljan (l. medvetandet) o. som oemotståndligt gör sig gällande resp. bryter fram med (inre) nödvändighet hos vederbörande; som man icke kan påvärka l. behärska med sin vilja; som man icke kan göra ngt åt; äv.: ofrivillig, spontan, instinktiv, automatisk. En ovilkorlig nyfikenhet. Meissner SmVSkr. 1: 65 (1800; klandrat ss. germanism i JournSvL 1800, s. 519). Denna böjelse (dvs. den litterära) är hos mig alldeles ovilkorlig. Geijer Brev 166 (1813). Han hatade .. sin ovillkorliga känsla (dvs. kärleken till Blenda). Knorring Ståndsp. 2: 95 (1838). Han erfor .. en ovillkorlig lättnad, när han såg att hon sov. Siwertz JoDr. 179 (1928). — särsk.
a) (†) om vissa kroppsliga yttringar av sinnesrörelser o. d.; jfr 2. En ovilkorlig .. blekhet utbredde sig öfver .. hans .. ansigte. Almqvist DrJ 379 (1834). Dens. AmH 2: 101 (1840; om vanmakt).
b) ss. adv.; särsk.: utan att viljan l. medvetandet engageras; av inre nödtvång, på grund av en oemotståndlig impuls; äv.: oemotståndligt; omedvetet, ofrivilligt, spontant; jfr 3 j. Felicia tar ett par steg tillbaka, men närmar sig åter ovillkorligt till trappranden. Atterbom LÖ 1: 206 (1824). (Hedborns) liflighet .. (vid recitation) var ofta så stor, att den ovilkorligt och omedvetet öfvergick till fullständig aktion. Dens. Minnest. 2: 140 (1853). ”Herre Gud, det är söndag”, sade Brita och knäppte ovillkorligen samman händerna. Lagerlöf Jerus. 1: 35 (1902). Siwertz JoDr. 244 (1928).
2) (numera mindre br.) anat. o. fysiol. om muskel o. d.: som fungerar oberoende av viljan; äv. om uttömningar (i sht från urinblåsa o. tarm) o. d.: som sker oberoende av viljan, som vederbörande icke kan reglera, ofrivillig, involuntär, autonom; äv. ss. adv. Fries ÅrsbVetA 1834, s. 188 (om muskler). (Madrassens) förorening genom ovilkorliga uttömningar från den sjuke. Hallin Hels. 2: 30 (1885). — särsk. ss. adv. Ur den högra (munvinkeln) flöt saliven ovillkorligt. TLäk. 1833, s. 276. De ovillkorligt verksamma muskelgrupperna i hjärtat. Gadelius Själsl. 1—2: 80 (1921).
3) (utom ålderdoml. l. i utpräglat skriftspr. numera i sht i a, b, d, e, h, j) oberoende av omständigheterna i olika fall, som gäller under alla förhållanden, oinskränkt giltig; obetingad; stundom äv.: kategorisk; i sht förr äv.: oinskränkt, obegränsad; fullständig, fullkomlig, total, absolut. Juslenius 73 (1745). Ovilkorlig valfrihet til thronen. Schönberg Bref 1: 61 (1772). Den ovillkorliga visshet, som de (satser uppnå), hvilka höra till den Rena Mathematiken. VetAH 1805, s. 174. Något ovillkorligt företräde gifves ej i konsten. 2SAH 12: 528 (1827). Från denna minut var tystnaden om bord ovilkorlig. Runeberg 4: 186 (1833). Den .. ovillkorliga fördömelse, hvilken blifvit .. uttalad öfver (Atterbom). Sturzen-Becker 1: 17 (1845, 1861). jfr (föga br.) i komparativ: Det var .. ingen ting som Robespierre betraktade med en ovilkorligare fasa än ateismen. Samtiden 1874, s. 314. — särsk.
a) om fordran, krav (äv. önskan), regel, skyldighet, förbud o. d.: som icke under några omständigheter medger undantag l. avvikelser; som obetingat måste följas resp. iakttas (jfr 1, 4); äv. om ngt som obetingat kräves; särsk. om efterlevnad l. lydnad. Boëthius Sedel. 26 (1807). Ställande sig Stats-Rådet denna Regerings-Form til ovilkorlig efterlefnad. RF 1809, § 41. Det är .. Guds ovillkorliga bud .. att (osv.). Wallin 1Pred. 2: 353 (c. 1830). För sina lärare vise lärjunge aktning och ovillkorlig lydnad. SFS 1905, nr 6, s. 15. Kredit med ovillkorlig återbetalningsskyldighet i dollar. SvD(B) 1948, nr 342, s. 14. särsk. (numera knappast br.) om föreskrift: som endast medger ett förfaringssätt, vars tillämpande icke kan anpassas efter omständigheterna. Lefrén Förel. 1: 182 (1818). Exersis-Reglementens alla föreskrifter kunna och böra vara ovillkorliga. Hazelius Förel. 61 (1839).
b) om rätt l. rättighet: som gäller under alla förhållanden, oinskränkt; äv.: suverän (jfr c). Wallin Vitt. 2: 329 (1828). Att intervenienten har en ovillkorlig rätt att vara verksam i processen. Kallenberg CivPr. 1: 1062 (1924).
c) (†) om (stats)makt l. styrelsesätt o. d.: oinskränkt, absolut. Botin Utk. 512 (1764). Gjörwell (o. Bergklint) Sam. 239 (1775). Tyranniet eller en ovillkorlig monarki. Elgström (o. Ingelgren) 220 (1810).
d) jur. om vitsord: oinskränkt giltig, som man icke får försöka gendriva l. bevisa vara oriktig. Kallenberg CivPr. 2: 156 (1927).
e) järnv. i uttr. ovillkorligt uppehåll, uppehåll som ett tåg enl. tidtabellen alltid skall göra vid en station (i motsats till ett sådant som endast göres, om ngn önskar stiga på l. av). Engström o. Carlson HlednTrafik. 26 (1917).
f) (†) bankv. o. jur. om revers o. d.: betalbar till innehavaren; löpande. Dalin Arg. 1: 315 (1733, 1754). EkonS 1: 293 (1893).
g) jur. dels (i Finl.) om straff: som endast kan fullgöras i den ådömda formen; särsk. om frihetsstraff: som icke kan förvandlas till böter; dels (mera tillf.) om dom l. straff: vars värkställande skall ske, så snart laga kraft vunnits (o. sålunda icke anstå under en prövotid). (26) Fångar .. undergingo ovilkorligt fängelse vid vatten och bröd. BtFinlStat. XII. 12: 2 (1895). SDS 1951, nr 97, s. 12. särsk. ss. adv. (jfr j). Palmén JurHb. 217 (1859).
h) i fråga om ett tänkt l. framtida förhållande: som med visshet kommer att inträffa, viss, säker; äv. (särsk. om följd): oundviklig. Ahlman (1872). Den ovillkorliga följden av medlingens misslyckande blir regeringens fall. Östergren (1934).
i) (numera bl. mera tillf.) om nödvändighet: ofrånkomlig, tvingande. Boëthius Sedel. 24 (1807). (Vi) drifvas .. af en ovillkorlig nödvändighet att anse .. (vissa apokryfer) tillhöra Therapeuternas heliga skrifter. Agardh ThSkr. 1: 44 (1843, 1855).
j) ss. adv. (jfr g slutet); särsk.
α) på ett sätt som icke lämnar rum för ngra avvikelser l. undantag, absolut, obetingat; utan att avsteg på minsta sätt tolereras; äv.: kategoriskt. Tystnad skall ovillkorligen iakttas efter kl. 22. Boëthius Kant 41 (1797). RF 1809, § 9. Grundlagen (bjuder) ovillkorligen .., att konungen skall vara krigsmaktens högste befälhafvare. De Geer Minn. 1: 216 (1892). SvD(B) 1948, nr 342, s. 14.
β) nödvändigtvis, med nödvändighet, ofrånkomligen. Weste 1972 (1807). (Till att komma i åtnjutande av sällhet) fordras ovilkorligt .. ro. Atterbom Minnest. 2: 64 (1840). (Därav) följer nästan ovillkorligt, att (osv.). Agardh ThSkr. 1: 44 (1843, 1855).
γ) närmande sig bet.: till varje pris. Måste du ovilkorligen resa i dag? Carlén Skuggsp. 1: 235 (1861, 1865). Vi måste ovillkorligen fram med en rapport till Cronstedten. Lindqvist Dagsl. 2: 14 (1900).
δ) i fråga om framtida förhållanden: med (absolut) visshet, utan ringaste tvekan. En lottsedel, som ovillkorligt skall vinna. Westee (1842).
4) som utmärkes av att det icke ställts ngra villkor l. givits föreskrifter o. d.; numera bl. i sådana uttr. som ovillkorlig kapitulation, villkorslös kapitulation. Vilkorlig .. (utsaga föreligger i frasen) om man tror varder man salig; ovilkorlig .. (utsaga föreligger i frasen) jag vil komma och hielpa honom. Lallerstedt Slutk. 6 (1739). Ovilkorligt löfte. Sundén (1888). Ovillkorlig kapitulation. Fogelström Vakna 51 (1949). — särsk. (†)
a) om trolovning: ingången utan villkor l. förbehåll. (Domkapitlet äger avgöra) Huru wijda owilkorlig Trolofning binder, när bägge delar wilia åtskilias. Kyrkol. 15: 1 (1686). jfr Därs. 15.
b) om gåva: som är given utan föreskrifter om dess disponerande o. d. (Är) gåfwan .. aldeles owilkorlig .. tå anses then som annor Debitorens Egendom. Schmedeman Just. 1123 (1687).
c) ss. adv.: utan (att ställa) villkor; utan förbehåll. Jngenieuren (bör) .. icke ovilkorligen utan med någon viss clausul eller reservation underskrifva en sådan skattläggning. LandtmFörordn. 8 (1733). Öfverenskommelser .. (om vissa rättigheter) kunna slutas under vilkor eller ovilkorligen. Boëthius Sedol. 108 (1782). SvTyHlex. (1851).
5) (†) präglad av godtycke, godtycklig; jfr VILLKORLIG o. O- 3 anm. Rudenschöld PVetA 1772, s. 15. Det ovillkorliga behandlandet .. (tycks) karakterisera (både den svenske frälsebonden o. den romerske slaven). LBÄ 27—28: 143 (1799).
Avledn.: OVILLKORLIGHET, r. l. f. Sahlstedt (1773). särsk. (tillf.) till 3. Leopold 4: 78 (c. 1820). särsk. (†): oinskränkt frihet. Dähnert (1784).
Spoiler title
Spoiler content