[jfr t. päan, eng. o. fr. pæan; av lat. pæan (av gr. παιάν) resp. gr. παιάν, παιήων, παιών, eg. namn på helande o. läkande gudomlighet (så småningom särsk. om Apollon) o. urspr. betydande: den som slår, den som med trollslag läker sjukdomar (sammanhörande med παίω, slår); ss. benämning på sång härledande sig från den för ifrågavarande sånger karakteristiska invokationen ἰὴ l. ἰὼ (dvs. o!) παιάν l. παιήων. — Jfr PEON, sbst.2]
1) (i fackspr. l. vitter stil) forngrekisk högtidlig sång (urspr. besvärjelsesång) l. hymn (särsk. till Apollons l. andra gudars ära); äv. allmännare: böne- l. seger- l. jubel- l. lovsång. Envallsson(1802). Smickrarens pean. Wallin Vitt. 1: 6(1805). Den art av paianer, som företrädesvis utbildades i (den forngrekiska) litteraturen, var en med dans förenad bön- l. lovsång till Apollon. 3NF(1931).
2) [efter motsv. anv. i lat. o. gr.; peoner voro vanliga i paianer] (föga br.) metr. peon. SvUppslB(1934).
SAOB
