PEJORATIV päj1orati4v l. -år- l. -ωr-, l. 300~2 l. 400~1, adj. o. sbst.; ss. adj. med adv. -T; ss. sbst. n., best. -et, pl. =, äv. -er.
Etymologi
[jfr t. pejorativ, eng. pejorative, fr. péjoratif; till stammen i lat. pejoratus, p. pf. av pejorare, göra sämre, försämra, avledn. av pejor, adj. kompar., sämre, värre, sannol. till den ieur. rot som föreligger bl. a. i sanskr. pádyate, faller (jfr PECCERA), o. lat. pēs (gen. pedis), fot (se FOT). — Jfr PESSIMIST]
språkv.
I. adj.; om ord l. prefix l. suffix l. om betydelse o. d.: som betecknar ngt ss. (jämförelsevis) dåligt l. som innebär ngt klandrande l. förringande o. d.; nedsättande. Munch FsvFnoSpr. 88 (1849; om suffix). Tamm TyPrefix 32 (1876; om betydelse). Vårt nittiotal börjar bli gammalt — och klassiskt, ”litteraturhistoria”, som dylikt plägar benämnas med en lätt pejorativ glosa. SD 1928, nr 317, s. 3.
