PEREMTORISK pær1ämtω4risk l. pär1-, stundom per1- l. pe1-, l. -em- (pärämmtórissk Dalin), äv. PEREMPTORISK -mpt-, adj.; adv. -T.
Ordformer
(perempt- 1824 osv. peremt- 1729 osv.)
Etymologi
[jfr t. perem(p)torisch, eng. peremptory, fr. péremptoire; av lat. peremptorius, tillintetgörande, till peremptor, förintare, till perimere, förinta, av per, genom, ss. prefix äv.: fullständigt, i hög grad (se PER, prep.), o. emere, taga (jfr PREMIE)]
a) (†) om invändning: som rör huvudsaken, som är så beskaffad att part i mål därigm söker upphäva motpartens anspråk l. yrkande; motsatt: dilatorisk. Wedberg 1HD 424 (cit. fr. 1793). Schrevelius CivPr. 198 (1853).
b) (fullt br.) om stämning: som icke medger uppskov, som är så beskaffad att målet upptages till avdömande, även om svaranden uteblir vid det rättegångstillfälle vartill stämning skett; motsatt: dilatorisk. Alla stämningar äro numera peremtoriska. Enligt de äldre Lagarne var den första stemningen ännu icke peremtorisk. Nordström Samh. 2: 576 (1840).
2) (numera föga br.) i allmännare anv.: som icke medger invändning, slutgiltig, kategorisk, diktatorisk, definitiv, bestämd, oemotsäglig, oåterkallelig; särsk. om uttalande (påstående, svar o. d.) l. avgörande l. krav o. d. (Statsbehov som) äro trängande och peremtoriska. SC 3: 191 (1822). Det skarpa dryckeslag, i hvilket Carl XI något peremptoriskt nödgade de högvördige att taga sig väl mycket till bästa. VL 1899, nr 148, s. 3. Hvem var sagoförtäljaren, Runeberg eller morbror Janne? Jag kan ej peremtoriskt afgöra det. Lagus Pojk. 40 (1904). Quennerstedt C12 1: 137 (1916). särsk. (numera knappast br.) i sht filos. slutgiltig, fullkomlig; motsatt: provisorisk. Biberg 2: 243 (c. 1820). Järta 2: 395 (1824).
