PERFORATION pær1fωraʃω4n osv., äv. -atʃ-, l. 0104 (pärrforatschón Dalin), r. l. f.; best. -en; pl. -er.
Etymologi
[jfr t., eng. o. fr. perforation; av senlat. perforatio (gen. -ōnis), vbalsbst. till perforare (se PERFORERA)]
med. o. kir. bildning av hål genom kroppsorgan l. vägg till hålighet i kroppen till följd av sjukdom l. yttre våld; särsk. om avsiktligt åstadkommande av sådant hål (gm borrning o. d.) i samband med operation; äv. konkret, om sådant hål; jfr PERFORERA 3. Benets spongieusa beskaffenhet (lovade) icke .. mycken förmon af perforation. VetAH 1802, s. 293. Perforation af trumhinnan (utgör hinder för stamanställning vid armén). SFS 1902, Bih. nr 27, s. 3. Svartz MatsmältnSj. 56 (1932). — särsk.: förlossningsoperation varvid man öppnar fostrets huvudskål för att rädda moderns liv. Hygiea 1872, s. 629. —
Ssgr (med.): PERFORATIONS-PERITONIT. bukhinneinflammation som uppkommer vid skada som öppnar bukhålan l. vid bristning av sår i organ inom bukhålan. NF 10: 584 (1886). —
