PI pi4, n.; best. -et, äv. -t; pl. -n, äv. (i bet. 3 alltid) =.
Etymologi
[av gr. πῖ, namn på π, den sextonde bokstaven i det gr. alfabetet, lånat från ett semit. spr. (jfr hebr. pe); jfr för övr. (ordboksartikeln) P]
1) bokstav l. skrivtecken l. typ för p-ljudet i grekiskan. Stort pi (Π), litet pi (π).
2) i symbolisk anv., för att ange ngt ss. det sextonde i ordningen inom en (med grekiska bokstäver betecknad) serie.
3) mat. (tecken för) det irrationella o. transcendenta (ofta till 3,14 förkortade) tal som anger förhållandet mellan en cirkels omkrets o. dess diameter. NF (1888). SDS 1946, nr 285, s. 19. jfr Lidberg Geom. 195 (1847).
SAOB
